Vikingar i strid

Mod och tapperhet var viktigast för en viking. De trodde att den som vunnit ära i strid skulle bli ihågkommen för alltid. Att dö i strid var till och med något man strävade efter. De modigaste krigarna som stupade på slagfältet hamnade nämligen i Valhall.

Männen började träna med vapen redan när de var mycket unga. Under flera år övade de på att bli duktiga med olika sorters vapen. Varje vapen behövde användas på sitt eget sätt. När de använde flera vapen tillsammans krävdes det att de rörde sig snabbt och smidigt, med bra balans och styrka - allt medan de kämpade med de farliga vapnen som kunde skära eller sticka.

Vikingarnas arméer

I början av vikingatiden var vikingarnas arméer små. De bestod av mindre grupper krigare som anföll snabbt och överraskade sina fiender. Ofta kämpade de för egen vinning, inte för en kung eller ett rike. Trots att de inte var så många, var de ändå fruktade. Många kungar i andra länder betalade vikingarna danagäld (en slags skatt) för att slippa bli attackerade.

Med tiden förändrades vikingarnas krigföring. De började strida för sina kungar, och då blev arméerna mer organiserade. De kunde samla stora flottor av skepp fullproppade med krigare, vapen och mat.

En lojal krigare skulle alltid vara redo att följa sin kung eller hövding på både vikingatåg och handelsfärder.

Utrustning och vapen

Vikingarna hade inga uniformer. Var och en fick ordna sin egen utrustning.

Sköldar och rustningar - vikingarnas skydd i strid

Vikingarna skyddade sig med sköldar och hjälmar. Hjälmarna var oftast gjorda av läder, men det fanns också hjälmar av järn. Ibland var de dekorerade med silver eller koppar, men de hade aldrig horn eller vingar, trots vad man ibland ser på bilder idag.

Vanliga rustningar var gjorda av läder eller vadderat tyg (fyllt med mjukt material) och kunde skydda mot slag och stötar. De som hade råd bar ringbrynjor, en slags stridsskjorta som bestod av tusentals små metallringar som satts ihop för hand. Ringbrynjorna var dyra, tunga och starka, men skyddade överkroppen bra. I slutet av vikingatiden kunde de gå ända ner till knäna.

Skölden var rund och gjord av tunna ihopsatta brädor. Utsidan täcktes ofta med läder och kanten hölls på plats med en järnring som samtidigt gav skölden extra styrka och hållbarhet. I mitten satt en rund järnbuckla som skyddade handen, och på insidan fanns ett handtag i trä så att man kunde hålla i skölden ordentligt. 

En del sköldar var personliga och särskilt tillverkade för en viss krigare, men de flesta var masstillverkade. Sköldarna kunde vara målade i starka färger och mönster.

Skölden användes både för försvar och som vapen. Man kunde slå undan fiendens vapen eller trycka bort honom. Om man slog med kanten mot nacken på en motståndare kunde det vara dödligt. 

I vissa strider blev sköldarna så sönderslagna att bara bucklan och handtaget fanns kvar. Men även då kunde den lilla biten användas som ett sista vapen - som en järnklädd knytnäve.

Yxan - vikingarnas vanligaste vapen

Det vanligaste vapnet bland vikingarna var yxan. De var ganska lätta att tillverka och inte heller särskilt dyra. Nästan alla nordbor hade en yxa. Men det är viktigt att förstå att det fanns en skillnad mellan de yxor som användes på gården, och de som var gjorda för strid. De kunde inte användas på samma sätt. Stridsyxorna hade längre skaft och större yxhuvud. De fanns i olika storlekar - för både en eller två händer. De största tvåhandsyxorna hade extra långa skaft och tunga yxhuvuden. Ett känt exempel är de danska vikingarnas stora stridsyxa. Den var så kraftig att den kunde slå ner både häst och ryttare med ett enda slag. 

I vissa gamla sagor har yxorna fått namn efter troll, vilket är passande för ett så stort och skrämmande vapen.

Spjut var billiga att tillverka

Spjut var också vanliga. De var lätta att tillverka och oftast inte särskilt dyra. Spjuten kunde vara dekorerade med silver, men oftast var de ganska enkla - bara en vass spets av metall som satt fast på ett långt träskaft.

Spjut kunde ha olika längd och olika breda spetsar. En del kunde man kasta, medan andra användes i närstrid. De som användes i närstrid hölls vanligtvis med båda händerna och hade bredare spetsar som kunde orsaka djupa och allvarliga sår. 

Spjut för närstrid var extra bra vapen när man stred i en sköldmur eftersom de kunde sticka mot fiender som stod en bit bort.

De smalaste spjuten, med långa och spetsiga blad, passade bra att kasta eller använda från hästryggen. 

Kastspjuten användes ofta i början av en strid. En krigare hade ofta flera kastspjut med sig, och efter att han slungat iväg dem tog han fram sitt närstridsvapen, t.ex. en stridsyxa eller ett svärd.

Svärden var dyrbara

Att smida ett bra svärd var ett svårt arbete och tog lång tid. Därför var det bara rika nordbor som ägde svärd. 

De enklaste svärden var ganska billiga, men inte särskilt bra. De finare svärden var däremot mycket dyra. Ett bra svärd skulle vara starkt, flexibelt (böjligt), vasst och vackert - de kunde ibland ha mönster i metallen som såg ut som slingrande ormar. Ett vackert svärd visade att krigaren hade hög status och var betydelsefull. Vissa svärd var så vackra och speciella att de fick egna namn, som till exempel "Benbitaren". Det finns även många berättelser om svärd med magiska krafter! 

Svärdet var ett huggvapen, ofta med två eggar och ett handtag som kunde vara dekorerat med metalltråd. Det bars i en skida av trä och läder som hängdes i bältet eller över axeln.

De finaste svärden kom från frankerriket och bar ofta märket Ulfberht. De var så uppskattade att det till och med gjordes falska kopior. Äldre fynd från gravar visar att svärdet var ett vapen för de rika. Men nya arkeologiska fynd tyder på (avslöjar) att det kan ha varit fler vikingar än man tidigare trott som använde svärd.