Valdemar Birgersson (död 1302) var svensk kung 1250-1275. Valdemar Birgerssons val till kung 1250 ska enligt Erikskrönikan ha skett medan hans far Birger jarl befann sig på korståg i Finland och utan dennes godkännande. Pådrivande ska ha varit en storman vid namn Joar Blå, som övertagit styret i jarlens frånvaro. De närmare omständigheterna kring kungavalet är dock okända. Fram till Birger jarls död 1266 stod i varje fall Valdemar helt i skuggan av sin far, som fortsatte att utöva den egentliga makten.
Efter faderns död försökte brodern, sveahertigen Magnus, överta rollen som "mannen bakom tronen".
Ett argument i oppositionens propaganda kan ha varit Valdemars olovliga kärlekshistoria med sin svägerska, den f.d. nunnan Jutta. På grund av den tvingades han företa en pilgrimsfärd till Rom 1274. Kort efter återkomsten störtades han av sina bröder Magnus och Erik, som hade stöd från stora delar av adeln och från den bedragna drottning Sofias hemland, Danmark. Efter att ha lidit nederlag vid Hova i Västergötland i juni 1275 flydde han till Norge men tillfångatogs så småningom och tvingades abdikera.
Senare bytte emellertid den danske kungen politik och stödde Valdemar mot Magnus. Vid den fred som slöts 1278 fick Valdemar stora delar av Götaland som förläning. Året därpå tycks han emellertid ha avstått från dessa områden. Han fängslades av sin bror i mitten av i 1280-talet och tillbringade resten av sitt liv som fånge på Nyköpings slott.
LÄS MER: Folkungaätten
LÄS MER: Birger jarl
LÄS MER: Magnus Ladulås
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
