Erik den helige, egentligen Erik Jedvardsson (död troligen i maj 1160), var svensk kung och vördades senare som Sveriges nationalhelgon under medeltiden. Han var den Erikska ättens stamfar.
Enligt legenden om honom, som nedtecknades på 1270-talet, var han en rättrådig och helt igenom kristen kung. Han ska ha låtit bygga den första ärkebiskopskyrkan i Uppsala, värnat lag och rätt och företagit ett korståg till Finland.
Han ska ha huggits ned efter en mässa i Uppsala den 18 maj 1160 av den danske prinsen Magnus Henriksson, som var ättling till Inge d.ä. och därför kunde göra anspråk på den svenska tronen.
Legenden om Erik den helige innehåller en hel del av de litterära typiska drag som en helgonberättelse skulle innehålla. Berättelsen om Erik som asket, missionär och martyr har inte i första hand skapats för att skildra verkliga händelser, utan för att fungera sedelärande, alltså som ett moraliskt föredöme, och visa på önskvärda egenskaper hos en kristen kung.
Enligt en uppgift i en dansk krönika ska Erik och hans drottning Kristina ha låtit driva bort munkarna från Varnhems kloster efter en tvist. Det skulle kunna tyda på att hans religiösa engagemang inte var så starkt som helgonlegenden senare ville visa. Historikern Lauritz Weibull har påpekat att legenden nedtecknades vid tiden för uppförandet av Uppsala domkyrka. Domkyrkan behövde ett skyddshelgon, och då passade Erik bra för rollen. Dessutom var en del av det Erik skulle ha sysslat med – lagstiftning och expansion österut – sådant som den dåvarande Folkungadynastin ville förknippas med. Det kunde lättare rättfärdigas om man hänvisade till en helgonkung.
Vad är en helgonlegend?En helgonlegend var inte tänkt att fungera som en modern historiebok. Den skulle visa varför en person borde vördas som helig och ge läsaren ett kristet föredöme. Därför blandades ofta verkliga händelser med idealiserade berättelser om mod, fromhet och mirakel. När vi läser om Erik den helige behöver vi därför skilja mellan vad legenden säger och vad historiker faktiskt kan veta.
|
Men tidigare än så hade kulten kring Erik haft en bred folklig förankring. Processioner till hans ära förekom på landsbygden i Uppland redan i slutet av 1100-talet. Före 1220 blev hans reliker, alltså heliga kvarlevor, gravsatta i Uppsala, och vid 1200-talets mitt förekom vallfärder till hans grav. Dessa vallfärder hade påvens välsignelse.
Kulten kring Erik blev viktig eftersom Sverige under medeltiden behövde kristna symboler som kunde ena riket. Ett nationalhelgon kunde ge både kyrkan och kungamakten större religiös tyngd. Erik blev därför mer än bara en kung från 1100-talet. Han blev en symbol för ett kristet Sverige och för tanken att kungamakten skulle vila på både lag, tro och rättvisa.
Vem den historiske Erik egentligen var vet vi inte särskilt mycket om. Vi vet genom Västgötalagens kungalängd att han erkänts som kung åtminstone i Västergötland i slutet av 1150-talet. Kanske grep han makten omedelbart efter mordet på Sverker d.ä. 1156. Genom undersökningar av benen i hans relikskrin vet vi också att han dog en våldsam död. En av hans halskotor har huggits av medan han låg på rygg.
S LÄS MER: Erikska ätten
M LÄS MER: Katolska kyrkan i Sverige och Finland under medeltiden
M LÄS MER: Sverige och Norden på medeltiden 1050-1520
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
