Bakom vikingatågen fanns även andra orsaker än vinningslystnad. Missväxt och hungersnöd eller brist på odlingsbar jord kan ha drivit nordbor att söka ny jord. Förtryck eller hot från de egna hövdingarna eller landets kung kan ha drivit andra att gå till sjöss.
Skepp som ändrade historien
Under 700-talet utvecklades vikingaskeppen i Norden. De smög sig överraskande fram i meterdjupt vatten - de var tillräckligt låga för att kunna ros, de var lätta nog för att kunna dras över land, de var breda nog för att kunna seglas väl. Med stora segel av ylle tog de sig i lämplig vind fram i 20 knops hastighet.
Skeppen fanns av olika slag: små fiskefartyg, bulliga handelsfartyg och 30-40 meter långa krigsskepp. Norrmännen byggde dem av fur, övriga nordbor använde ekvirke. Utan dessa skepp hade de aldrig nått framgång.
Till Island, Grönland och Vinland
Djärvt sökte sig nordborna fram över haven med hjälp av stjärnornas ställning på himlavalvet och solens gång. De stora öarna i Nordatlanten visade sig vara folktomma. Norrmän slog sig ner på Färöarna. Troligen var det några som kom ur kurs, missade Färöarna och i stället fann det likaså folktomma Island omkring år 870. På 50–60 år koloniserades sedan kustområdena på denna ö.
Flera isländska sagor berättar, att hövdingen Erik Röde i slutet av 900-talet seglade västerut från Island och upptäckte Grönland. Han lockade andra islänningar att flytta dit. Enligt sagan fortsatte Leif den lycklige, Eriks son, ännu längre mot väster och fann ett land som han kallade Vinland. Mycket tyder på att denne Leif Eriksson upptäckte Nordamerika och landsteg på kusten av New Foundland. I dessa trakter har man grävt fram nordbornas boplatser och hittat flintstenar från Grönland och Island. Det är också känt att några seglade längre söderut. De fann vilda vindruvor, vilket kan förklara namnet Vinland.
På Grönland levde nordborna kvar cirka två hundra år efter att vikingatiden tagit slut i Norden. De kristnades och byggde kyrkor. Men klimatet försämrades och odlingen försvårades. De tvingades äta nästan bara fisk. Undernäring och sjukdomar följde. Bosättarna på Grönland dog ut eller lämnade ön.
Svenskar i österled
Från Uppland och andra kustlandskap söder därom reste de flesta österut. På vikingatiden omtalas de ofta som rus, ett ord som svenska forskare säger vara släkt med Roslagen, kustområdet i Uppland. Kanske är det samma ord som finns i namnet Ryssland.
På andra sidan Östersjön kunde skeppen segla in genom Finska viken och över Ladoga för att så småningom fortsätta i Volga fram till Kaspiska havet. Eller de kunde ro uppför Dyna, Njemen eller Weichsel, sätta skeppet på rullar och via Dnestr, Dnepr eller Don nå fram till Svarta havet och kanske vidare till Bysans eller Miklagård, som nordborna kallade huvudstaden i det östromerska riket. Många tog tjänst som väringar, livvakter hos kejsaren där.
De allra flesta av nordborna i österled var handelsmän. Ganska säkert lastade de pälsverk (sobel, ekorre m.m.) i sina skepp. En del av dem rövade slavar på vägen längs floderna. Långt i sydöst bytte de sin last mot varor från kalifernas stora välde. Varorna hade fraktats dit av arabiska köpmän (från Bagdad styrde kalifen över det enorma arabiska riket). Eller de gjorde sina affärer i de stora ryska städerna Novgorod och Kiev. Många av dem som rest från Norden bosatte sig för resten av livet på handelsplatser som Staraja Ladoga och Gnezdovo, vilket gravfält och runstenar berättar om.
Efterhand blev det mäktiga stormän som ledde nordbornas flottor och härar. Hemma kämpade de om makten över det egna landskapet eller ännu större områden.
Nordiska bönder
De flesta nordbor levde i hemtrakten på jordbruket. De odlade råg, korn och havre, rotfrukter, ärter och bönor. De plockade bär och frukter i skogen, de jagade och fiskade. Kor, hästar och grisar var mycket mindre än de är idag och korna gav inte alls så mycket mjölk. Man drack vatten och vid festerna öl. Ibland förekom mjöd, en dryck framställd av jäst honungsvatten med tillsatta kryddor. Griskött var festmat, men för övrigt vet vi inte så mycket om deras matlagning och rätter.
Hos de hedniska nordborna var kvinnan inte alls så underordnad mannen som hon sedan blev när kristendomen kom till Norden. Hon hade viktiga uppgifter i hushållet, särskilt om männen under sommarhalvåret seglade utrikes. De isländska sagorna berättar ofta om nordiska kvinnor som var vana att bestämma och vars åsikter respekterades av mannen.
Nordiska namn lever kvar
Både i Normandie och i England ser vi ännu spåren efter nordmännen. Personer och orter bär deras namn.
I Normandie
Det finns idag många fransmän som heter Auber, Osmond och Tursis efter nordiska namn som Asbjörn, Asmundr och Thorgisl. Platser som för tusen år sedan kallades Bramis tomt och Gunnis tomt benämns nu Brametot och Gonnetot.
Orden tomt och toft hade samma innebörd. Namnet Yvetot i norra Frankrike liknar mycket skånska Ivetofta.
I Storbritannien
I England och Skottland hittar vi namn som Trollotoft, Lowestoft och Toftnes. Här syns spåren efter nordbornas bosättning tydligt: Grimsby och Slingby (Grims gård och Slengs gård), Derby och Whitby, Sculthorpe och Gunthorpe (Skulis torp och Gunnis torp).
Nordiska namn på personer lever knappast kvar i England, men däremot har många vardagsord kommit in från vikingatidens danska och norska: husband (husbonde), die (dö), ill (ilde, illa), skin (skinn, hud), kettle (kedel, kittel), misstake (misstag).
|
LÄS MER: Vikingatiden
LÄS MER: Vikingatåg
LÄS MER: Nordbornas resor och kolonisering i österled och västerled under vikingatiden
LÄS MER: Kvinnliga krigare under vikingatiden
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- När började vikingatågen – och varför?
- Vad tycker du är värt att minnas om det jordbruk som bedrevs i Sverige under vikingatiden?
- Du är reporter som fått i uppdrag att skriva en kort artikel om livet på en gård under vikingatiden.
- Varför lyckades nordborna med både handel och krigståg?
Obs! I avsnitten om järnåldern, vikingatiden, fornnordisk religion och Nordens kristnande finns mer fakta och frågor som berör ämnet.
Text: Hans Thorbjörnsson, medförfattare till bl.a. Direkt Historia, Sanoma Utbildning
Texten ingår i läroboken Direkt Historia.
Läs mer om
