Sigismund (1566-1632) var både polsk och svensk kung (1592-1599). Han var son till Johan III och Katarina Jagellonica. Av sin polska mor uppfostrades Sigismund till katolik, och han valdes 1587 till kung av Polen efter sin morbror.
Efter en kort tid i sitt nya hemland längtade han hem till Sverige men förbjöds av det svenska rådet vid Revalmötet 1589 att återvända. Först efter faderns död infann han sig åter i Sverige – med förhoppningar om att kunna återföra Sverige till katolicismen – men tvingades acceptera Uppsala mötes beslut (se nedan) samt lova att "styrka Sveriges lag och rätt".
Maktkampen mellan Sigismund och hertig Karl
När Sigismund ärvde den svenska tronen 1592 förenades Sverige och Polen i en så kallad personalunion. Det innebar att länderna hade samma kung men behöll sina egna lagar och politiska institutioner. Sigismund vistades större delen av tiden i Polen, vilket gjorde det svårt för honom att styra Sverige. Samtidigt väckte hans katolska tro misstänksamhet i det protestantiska Sverige. Motsättningarna handlade därför både om religion och om vem som skulle ha den politiska makten i landet.
I Sigismunds frånvaro skulle riket styras gemensamt av farbrodern hertig Karl (IX) och rådet.
Trots att Sigismund före sin avresa till Polen hade installerat lojala män som Clas Fleming som länsinnehavare på strategiska poster lyckades farbrodern utmanövrera honom.
När de svenska rådsherrarna flydde till Sigismund i Polen 1597 var det med stor tvekan som den polska sejmen (riksdagen) tillät sin kung att med vapenmakt försöka återta sitt svenska rike. Sommaren 1598 landsteg Sigismund med 5 000 man i Sverige och intog Kalmar, Älvsborg, Stegeborg och Stockholm. Vid Stångebro led han emellertid nederlag och lämnade därefter Sverige.
På en svensk riksdag 1599 förklarades Sigismund avsatt som Sveriges kung.
Hans förhoppningar om att kunna återta Sverige från sina besittningar i Finland och Estland omöjliggjordes när hertig Karl 1599-1600 snabbt tog kontrollen över dessa områden. Livet ut hävdade Sigismund emellertid sina anspråk på den svenska tronen.
Linköpings blodbad blev slutet för kungens anhängareSigismunds nederlag vid Stångebro 1598 fick blodiga följder för flera av hans anhängare. Hertig Karl lät fängsla ett antal högt uppsatta män som hade stött kungen i maktkampen. I mars 1600 ställdes flera av dem inför rätta på Linköpings slott. De anklagades för landsförräderi, bland annat för att ha hjälpt Sigismund att föra utländska soldater till Sverige. Hertig Karl fungerade själv som åklagare under rättegången. Fem män dömdes till döden och halshöggs på Stora torget i Linköping den 20 mars 1600. Bland de avrättade fanns fyra riksråd, däribland Erik Sparre och Gustav Banér. Händelsen har blivit känd som Linköpings blodbad och visar hur brutal kampen om den svenska kungamakten kunde vara. Några år senare, 1604, blev hertig Karl kung under namnet Karl IX. |
S LÄS MER: Sigismund – kung i både Sverige och Polen
S LÄS MER: Slaget vid Stångebro
M LÄS MER: Karl IX
S LÄS MER: Linköpings blodbad
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).