Tåget över Bält var en våghalsig militär operation som drevs igenom av den svenske kungen Karl X Gustav som ledde en svensk armé över de tillfrusna Lilla och Stora Bält i januari-februari 1658 i syfte att hota Köpenhamn.
Kriget mot Danmark hade börjat redan 1657. Den svenske kungen hade då under några år fört krig i Polen. Därifrån tågade den svenska hären genom norra Tyskland, upp genom danska Jylland till den nådde sundet Stora Bält.
Under 1600-talet var klimatet i Europa kallare än vad det är idag. Perioden kallas ibland för lilla istiden. Och vintern 1658 hade isen lagt sig.
Det svenska fälttåget mot Danmark var ett vågspel, men det lyckades. Danmark tvingades att sluta fred på hårda villkor.
I fredsavtalet - den s.k. freden i Roskilde - fick Danmark bland annat lämna ifrån sig Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän till Sverige som därmed fick sina nuvarande gränser i söder.
Fördjupning
Kriget var det enda Karl X Gustav egentligen kände till och han hade hoppats att genom några lyckade erövringskrig dels göra slut på missnöjet i Sverige, dels hålla den dyra och stora armén sysselsatt och försörjd. Därför angreps Polen i ett krig som inte gav några resultat, annat än mycket rikt byte för kungens officerare. Det var i det läget som Danmark förklarade krig mot Sverige och Karl X Gustav tacksamt störtade norrut med sina trupper, lättad över att kunna dra sig ut ur Polen med äran i behåll.
Ibland avgörs historiens gång av slumpen. Hinnan mellan total seger och fullständig katastrof kan vara mycket tunn, tunn som den bågnande genomskinliga isen den 30 januari 1658, då Karl X Gustav gav order om att hela armén skulle börja marschera mitt i natten från Jylland ut över isarna för att ta sig mot Själland och slutmålet Köpenhamn.
Under några dygn bars hela den svenska stormakten upp av ishinnan över de danska farvattnen.
Det var ett vågspel, ett av de djärvaste i europeisk krigshistoria. Trupperna inledde marschen i nattmörker med hästar och kanoner, först över Lilla Bälts knakande isar där vattnet på sina ställen gick upp till knäna på soldaterna, sedan via Fyn från ö till ö allt närmare Köpenhamn. När som helst kunde isarna gått upp och kungen med de bästa förbanden i sin armé störtat i djupet. Eller kanske blivit sittande avskurna på en dansk ö, ett lätt byte för fienden.
Men den djärva satsningen lyckades. Trupperna nådde Falster där hela styrkan var samlad den 11 februari. Danskarna tvingades ge sig och i freden i Roskilde den 26 februari 1658 fick Sverige Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län.
Karl X Gustav lär ha sagt "Man må hasardera allt". Han hade satsat och vunnit, han hade gett Sverige dess naturliga gränser. Men om isen inte hållit den där natten kunde historien tagit en helt annan vändning. Kanske hade Sverige då aldrig fått Skånelandskapen. Kanske Sverige då istället hade tvingats ge ifrån sig Öland, Gotland, Göteborg, kanske hela Småland.
I den svenska segeryran efter triumfen drömde Karl X Gustav om att en gång för alla göra slut på Danmark som självständigt rike och göra Öresund till en svensk farled. Han började därför ett nytt krig. Men nu grep Nederländerna och England in på Danmarks sida. Ett svenskt försök att storma Köpenhamn misslyckades. Danmark förblev ett självständigt kungarike.
Två år senare, vid bara 37 års ålder, avled den febrilt aktive Karl X Gustav hastigt i lunginflammation.
LÄS MER: Karl X Gustav
LÄS MER: Freden i Roskilde
LÄS MER: Freden i Köpenhamn
LÄS MER: Den karolinska tiden 1654-1718
Text: Robert de Vries (red.) och Herman Lindqvist, författare och journalist
