Margareta I av Danmark

Sonens kungakronor gav Margareta makten

Efter Valdemar Atterdags död lyckades Margareta 1376 få sin minderårige son erkänd som kung av Danmark och regerade i hans ställe. När Håkan dog 1380 ärvde Olof även den norska kronan, medan Margareta fortsatte att styra i hans ställe.

Som sonson till Magnus Eriksson hade Olof också arvsanspråk på den svenska tronen. Därmed fanns möjligheten att de tre nordiska rikena skulle kunna samlas under honom. Men 1387 avled Olof plötsligt, bara 16 år gammal.

Segern över Albrekt gav kontroll över Sverige

Margareta adopterade då istället sin systerdotterson Erik av Pommern och arbetade för att göra honom till sin efterträdare. Det svenska rådet – som vid det laget var missnöjt med Albrekt av Mecklenburg och hans styre – hyllade henne genom traktaten på Dalaborg i mars 1388 som "Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde".

Sedan Margaretas styrkor hade besegrat och tillfångatagit Albrekt 1389 fortsatte striderna under flera år mot mecklenburgarnas anhängare, vitalianerna. År 1395 slöts formellt fred med Albrekt. Stockholm kom under Margaretas kontroll 1398, medan Gotland först 1408 överlämnades till henne och Erik.

Kalmarunionen samlade tre riken under samma kung

Margareta saknade dock egna arvingar och för att säkra tronföljden såg hon till att adoptivsonen Erik av Pommern efterhand erkändes som kung i de tre rikena. Han kröntes 1397 i den svenska staden Kalmar. Vid mötet i Kalmar samma år lades grunden för den så kallade Kalmarunionen. Erik av Pommern blev därigenom kung över hela Norden. Men det var drottning Margareta som regerade unionen fram till sin död 1412, även om Erik så småningom också fick ta del i styret.

Kalmarunionen innebar inte att Danmark, Norge och Sverige blev ett enda land. De tre rikena behöll sina egna lagar, råd och traditioner, men hade samma kung och skulle bland annat samarbeta i utrikespolitiken och hjälpa varandra vid krig. För Margareta var unionen ett sätt att stärka de nordiska rikena i en tid då mäktiga furstar och handelsstäder runt Östersjön kunde utgöra ett hot. Samtidigt var det svårt att styra så stora områden med olika intressen, något som senare skulle leda till återkommande konflikter inom unionen.

Utländska fogdar skapade växande missnöje

Under sitt styre av Kalmarunionen tillsatte Margareta pålitliga danska och tyska fogdar på slotten runt om i Sverige. Under Eriks långa styre växte senare missnöjet i Sverige med bland annat höga skatter och utländska fogdar. Detta bidrog till att ett omfattande uppror utbröt 1434, det så kallade Engelbrektsupproret.

Sina sista år ägnade sig Margareta framförallt åt Danmarks relationer till Slesvig. Hon dog av pest ombord på sitt skepp i Flensburgs hamn den 28 oktober 1412. Vid det laget hade hennes popularitet hos det svenska frälset minskat, bland annat eftersom hon försökte ta tillbaka jordegendomar till kronan som tidigare hade skänkts bort eller på annat sätt övergått till frälset. Denna politik brukar kallas Margaretas räfst.

M  LÄS MER: Drottning Margareta – kvinnan bakom Kalmarunionen

M  LÄS MER: Margareta – unionsdrottningen (1353-1412)

S  LÄS MER: Margareta – drottning och politiskt geni

L  LÄS MER: Kalmarunionens tid, del 1: Drottning Margareta, Engelbrektsupproret och unionsmotståndet

S  LÄS MER: Erik av Pommern

M  LÄS MER: Kalmarunionen

S  LÄS MER: Medeltidens tio viktigaste kvinnliga normbrytare

Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
 

FÖRFATTARE

Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
Faktarutan är skriven av Robert de Vries (red.)
Källor till faktarutan:
Dick Harrison, Sveriges historia, Medeltiden, Liber AB, 2002
Dick Harrison, Kalmarunionen, Historiska Media, 2020