Nu var det dags för England att återigen huka inför nordmännens raseri.
Staden York intas
Vikingarna gav sig snart av inåt land under Haralds bestämda ledning. Bara tolv dagar senare ställdes de inför sin första utmaning, då grevarna Edwin och Morcar av York anföll med en tungt beväpnad armé.
Harald Hårdråde manövrerade sina trupper skickligt, så att det engelska infanteriets angrepp bromsades upp och han själv kunde leda ett motangrepp som bröt igenom fiendens linjer. Segern blev fullständig och Harald kunde i triumf tåga in i staden York.
Harald Hårdråde ville bli kung av England
Hans mål var därmed inom räckhåll. Inget tycktes kunna stoppa honom från att bli kung av England, likt flera vikingar tidigare. Den främste förebilden var Knut den store, som i början av 1000-talet hade regerat över såväl Norge som Danmark och England.
För Harald Hårdråde var historien något i högsta grad levande och något han måste leva upp till. Han såg sig själv som en ättling till en lång rad av stolta kämpar och från barnsben hade han uppfostrats till att föra deras krigiska arv vidare.
En fruktad krigare
Han deltog i sin första strid vid 15 års ålder, och därefter liknar hans livsbana rätt mycket den hos en karaktär i en modern actionfilm – ett ständigt blodbad, mer eller mindre välkoreograferat. Efter att ha förlorat mot danska vikingar i slaget vid Stiklestad år 1030 flydde den unge Harald österut, svårt sårad. Hos ruserna i Gårdarike (dagens Novgorod) gjorde han sig snart känd som en fruktansvärd krigare. Han beskrevs som en demon på slagfältet och sades kunna försätta sig i ett bärsärktillstånd som gav honom nästan övernaturliga krafter.
Gjorde karriär hos kejsaren i Konstantinopel
Krigarkarriären förde honom till Konstantinopel, där han gjorde snabb karriär i väringagardet, den bysantinske kejsarens personliga vaktstyrka, som han till slut kom att leda. När han så småningom återvände till Norden var han redan rik och berömd. Det dröjde inte länge förrän han utsågs till kung av Norge och gjorde sig redo att kröna sin karriär med en rejäl erövring.
Det var därför som han hösten 1066 styrde sina skepp mot England.
Slaget vid Stamford Bridge
Efter att ha njutit av segern i York i några dagar gav sig armén av på nytt. Det som återstod för att göra triumfen fullständig var att möta den man som bar Englands kungakrona – anglosaxaren Harald Godwinsson, som enligt alla rapporter gömde sig med sin armé bakom Londons tjocka murar.
Men rapporterna visade sig vara fel. När Harald Hårdråde vaknade i gryningen den 25 september, nära den lilla byn Stamford Bridge, insåg han att Godwinssons armé hade marscherat i ilfart från London. Nu kastade de sig över vikingarna.
Harald organiserade snabbt ett desperat motstånd, men hans styrkor slogs tillbaka. Till sist omringades han och hans krigare och reste en sköldmur för att skydda sig. När allt tycktes förlorat ska Harald ha gått in i sitt ökända transliknande bärsärktillstånd och började slita isär fienden med sina bara händer – tills han träffades av en pil i nacken. Han omringades av fiendesoldater som stack ihjäl honom med sina långa spjut.
På det sättet föll den siste mäktige vikingakonungen. Aldrig mer skulle en stor flotta komma seglande från norr och sprida död och förskräckelse omkring sig.
Normanderna invaderade England tre dagar senare
Men när Harald Hårdråde föll drog han även segraren vid Stamford Bridge med sig i fallet. Bara tre dagar efter slaget där Hårdråde spetsades, korsade en normandisk armé Engelska kanalen, under ledning av en äregirig furste vid namn Vilhelm. Han var i sin tur ättling till just de skandinaver som på 900-talet erövrat Frankrikes norra kusttrakter.
Harald Godwinsson samlade genast sin armé och marscherade iväg för att möta dem. Hade det inte varit för att hans män var så illa åtgångna av den hårda kampen mot Hårdrådes vikingar och utmattade av den långa marschen, hade striden kanske slutat annorlunda.
När de två styrkorna den 14 oktober möttes vid kuststaden Hastings segrade mannen som kom att gå till historien som Vilhelm Erövraren.
Vikingarnas tid var över, liksom anglosaxarnas. Normandernas era var kommen och ett nytt England skulle skapas.
