Birger Magnusson (ca 1280-1321) var son till Magnus Ladulås och svensk kung 1290-1318. Birger var omkring tio år när hans far dog. Därför styrde rådet riket som förmyndarregering, under ledning av marsken Tyrgils Knutsson. En marsk var en av rikets högsta militära ledare.
Tyrgils Knutsson fortsatte att vara rikets mäktigaste man även efter Birgers kröning 1302, och Birger kom egentligen aldrig att styra landet utan att utmanas.
Genom att alliera sig med biskoparna och sina yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar, lyckades han visserligen få Tyrgils Knutsson avsatt och avrättad, men han fängslades kort därpå av sina bröder under det som kallas Håtunaleken (se faktaruta nedan).
Efter två år som fånge på Nyköpingshus frigavs han 1308, men tvingades två år senare skriva under freden i Helsingborg, som innebar att kontrollen över norra och västra Sverige lämnades till hertigarna.
I ett försök att återta makten lät Birger fängsla sina bröder vid Nyköpings gästabud 1317. De dog senare i fångenskap. Händelsen utlöste snart ett uppror bland stormännen, som stöddes av hertig Eriks svärfar, Norges kung.
Eftersom Erik hade stött motståndare till Danmarks kung kunde Birger i sin tur räkna med stöd från sin svåger, Danmarks kung. Birger flydde därför till Danmark, och det var där han dog. Hans son Magnus hade återvänt från Danmark för att strida på sin fars sida, men togs till fånga av upprorsmännen. Han avrättades i Stockholm år 1320, eftersom rådet efter Magnus Erikssons kungaval ville undvika nya tronstrider.
Birger Magnussons tid som kung visar hur orolig den svenska medeltiden kunde vara. Makten låg inte bara hos kungen, utan också hos rådet, stormännen och mäktiga släktingar. I Birgers fall blev kampen om makten till slut också en familjekonflikt, där bröder ställdes mot bröder. Händelserna kring Håtunaleken och Nyköpings gästabud blev därför inte bara viktiga i hans eget liv, utan också i Sveriges historia.