Hans första år vid makten blev dock stormiga. Först kom han i krig med den danske kungen, som lovats betalning för hjälpen och nu i stället började stödja den avsatte Valdemar. När fred äntligen slutits konfronterades Magnus med folkungarnas sista resning, Filipssönernas uppror 1278-1280. Folkungarna var en grupp stormän som under lång tid hade gjort motstånd mot den allt starkare kungamakten. Upproret blev ett av de sista stora hindren för Magnus innan han på allvar kunde stärka sin ställning som kung.
Det är mot den här bakgrunden man ska se utfärdandet av Alsnö stadga på hösten 1280, som ett försök att vinna en grupp lojala stormän, vilka främst skulle ha kungamakten att tacka för sin framskjutna ställning. Stadgan gav bland annat skattefrihet åt män som tjänade kungen som fullt utrustade ryttare. Detta blev ett viktigt steg i utvecklingen av det världsliga frälset, den samhällsgrupp som senare utvecklades till adeln. Samtidigt innehöll stadgan bestämmelser som skulle skydda bönderna mot våldgästning, det vill säga att stormän och deras följen tog mat, husrum och foder utan att betala ordentligt för sig.
År 1281 fick kyrkan omfattande skattefrihet och andra privilegier. Under Magnus regering började även kungens råd få fastare former, och både stormän och höga kyrkliga företrädare fick viktiga roller i rikets styrelse. På så sätt knöt kungen rikets mäktigaste grupper närmare sig, samtidigt som kungamakten stärktes.
En stadga i Skänninge 1284 reglerade vilka som skulle få delta i kungens samtal och begränsade storleken på de följen de fick föra med sig till mötena med kungen. Stadgan innehöll även förbud, särskilt för adelsmän, att ha "lönnligt samband" med varandra. Det innebar att stormännen inte fick bilda hemliga förbund som kunde hota kungen.
De sista åren av Magnus regering satt kungamakten också säkrare i sadeln. År 1288 ingrep han i konflikten mellan Visby och landsbygden på Gotland och tvingade fram villkor som stärkte kungens inflytande över ön. Samma år slog han också hårt mot den mäktiga Algotssläkten i Västergötland efter en konflikt som bland annat hade utlösts av ett uppmärksammat brudrov.
När Magnus dog 1290 hade han regerat i 15 år och under denna tid stärkt kungamakten och bidragit till att ge rikets styre fastare former. Historikern Herman Schück har beskrivit honom som "den siste lyckosamme kungen före reformationen". Han hade dessutom goda relationer till kyrkan, som efter hans död läste årliga mässor över honom. Under 1300-talet började han omtalas som vis, god och helig.
Tillnamnet "Ladulås" användes inte under Magnus egen livstid utan är känt först från början av 1400-talet. En gammal förklaring är att namnet syftar på bestämmelserna mot våldgästning i Alsnö stadga. Kungen skulle bildligt talat ha "satt lås på bondens lada" och skyddat böndernas förråd från stormän och deras följen. Det är en välkänd förklaring, men forskarna kan inte med säkerhet säga hur tillnamnet uppstod.
Magnus Ladulås dog på Visingsö den 18 december 1290. I sitt testamente hade han bestämt att han ville begravas i franciskanernas klosterkyrka i Stockholm, dagens Riddarholmskyrka. Han blev därmed den första svenske kungen som valde kyrkan som gravplats. Men flera hundra år senare skulle det visa sig att historien om hans grav gömde på ett mysterium.
Var är Magnus Ladulås begravd?I Riddarholmskyrkan i Stockholm står en praktfull gravtumba med en skulpterad bild av Magnus Ladulås. Det är lätt att tro att kungen ligger begravd rakt under den, men verkligheten är betydligt mer gåtfull. Gravmonumentet tillverkades först på 1570-talet på order av Johan III, nästan 300 år efter Magnus död. Bilden på graven visar därför inte hur man vet att Magnus såg ut, utan hur människor på 1500-talet föreställde sig den medeltida kungen. År 2011 öppnades graven under monumentet för att forskare skulle kunna undersöka skeletten med moderna metoder. Resultatet blev en överraskning. Kol-14-dateringar visade att människorna i graven hade begravts omkring 1430-1520, långt efter att Magnus dog 1290. Ingen av dem kunde därför vara Magnus Ladulås. Gravmonumentet hade stått över fel grav i flera hundra år. Var kungen verkligen ligger är fortfarande inte helt klarlagt. Historiska uppgifter pekar på att han begravdes i franciskanernas klosterkyrka, och i sitt testamente hade han själv valt denna plats. En senare teori är att hans kvarlevor kan finnas i en annan gravkammare i närheten av de kungliga gravmonumenten. Än idag finns därför ett medeltida mysterium mitt i Stockholm: vi vet var Magnus Ladulås ville bli begravd, men inte med säkerhet exakt var hans kvarlevor finns.
|
Maktkampen mellan Birger jarls sönerMagnus Ladulås blev inte kung genom arv utan genom uppror mot sin egen bror. Efter Birger jarls död 1266 var den äldste sonen Valdemar kung, medan Magnus hade fått titeln hertig. Förhållandet mellan bröderna försämrades efterhand, och 1275 gick Magnus och deras yngre bror Erik öppet till angrepp mot Valdemar. För att öka sina chanser skaffade de militär hjälp från den danske kungen Erik Klipping. Enligt medeltida uppgifter deltog flera hundra danska och tyska ryttare i styrkan. Det hela avgjordes under slaget vid Hova i Västergötland i juni 1275. Valdemars styrkor besegrades och hans ställning som kung föll snabbt samman. Bara några veckor senare, den 22 juli, erkändes Magnus som Sveriges nye kung. På kort tid hade han gått från att vara kungens upproriske bror till att själv bära kronan. Exakt vilken roll Magnus personligen spelade under själva slaget vet historikerna däremot inte. Källorna från 1200-talet är för få för att ge en fullständig bild av händelserna. Men kampen mellan bröderna var inte över. Valdemar försökte senare ta tillbaka makten med stöd från Danmark, och under flera år präglades riket av strider och politiskt spel. Till slut tvingades han ge upp sina försök att återfå kronan. Magnus kunde därefter stärka sin ställning och genomföra de förändringar som kom att prägla resten av hans regeringstid. Händelserna visar hur osäker kungamakten fortfarande kunde vara under 1200-talet. Att vara kung betydde inte automatiskt att man kunde känna sig säker på tronen, inte ens när de främsta rivalerna var ens egna bröder.
|
S LÄS MER: Folkungaätten
M LÄS MER: Birger jarl
S LÄS MER: Valdemar Birgersson
S LÄS MER: Birger Magnusson
S LÄS MER: Alsnö stadga
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
Nedre faktarutan är skriven av Robert de Vries (red.)
Källa till faktarutan:
Dick Harrison, Jarlens sekel: en berättelse om 1200-talets Sverige, Ordfront, 2002
