S Fördjupning
Få gestalter i den svenska historien är lika omskrivna som Gustav III. Var Gustav III, som han själv ville se sig, en upplyst monark? En tyrann som krossade frihetstidens parlamentariska experiment? Eller en löjlig teaterkung som försökte efterapa franska hovseder?
Politiskt avgörande var införandet av det gustavianska enväldet i samband med statsvälvningen (statskuppen) 1772 och förenings- och säkerhetsakten 1789 (se nedan). Skickligt stödde han sig först på adeln mot de ofrälses krav på ståndsutjämning, men för att senare byta sida och kuva adeln och gynna de ofrälse. Det senare schackdraget blev dock ödesdigert. "En i alla sammanhang dominerande hysteriker, som förenade kungavärdighetens helgd med det politiska rollspelets direkta kontakter måste gå många på nerverna, även sina vänner och anhängare, och bli hatad av många" (historikern Erik Lönnroth). Hatet ledde fram till mordet på Gustav III 1792.
Eftermälet som "teaterkonungen" kan tolkas i vid mening. Hans retoriska talang var avgörande 1772, och 1789 agiterade han för dalkarlarna i Gustav Vasas anda, den starke kung som jämte Gustav II Adolf var hans store favorit. Grundlagar fick liksom vid ryska kriget 1788-1790 träda tillbaka när hans roll som upplyst monark spelades upp.
Ändå genomfördes ett antal upplysta reformer som kom att ställa frihetstiden i skuggan: religionsfrihet, tortyrens avskaffande och inskränkning av dödsstraffet. Gustav III gjorde också en enastående kulturell insats.
Förenings- och säkerhetsakten 1789
Förenings- och säkerhetsakten var ett tillägg till 1772 års regeringsform som - trots att det stred mot de svenska grundlagarna - drevs igenom av Gustav III vid riksdagen 1789. Kungen agerade mycket målmedvetet. De ofrälse ståndens adelsfientlighet byggdes på med patriotisk, antiaristokratisk propaganda riktad mot Anjalaförbundet. Kungatrogna borgargarden sattes upp och hertig Karl gavs befälet över Stockholm. Vid ett möte med ständerna (riksdagen) i februari utlovade kungen privilegieutjämning. Adelns ledare häktades. Oppositionen krossades, de ofrälse ståndens och kungens makt stärktes.
Det adelsdominerade rådet (regeringen) ersattes av en allmän beredning med hälften ofrälse. Adelns ensamrätt till många ämbeten avskaffades. Bönderna fick rätt att köpa frälsejord, skattebönderna gavs full äganderätt och kronobönderna fick rätt till friköp. Rätten till frälseköp var viktig eftersom adelsmän av ekonomiska skäl allt oftare tvingades sälja sin jord. Kungen fick rätt att börja krig; förvaltningen och lagstiftningsinitiativet lades i hans händer och en kungautnämnd Högsta domstol inrättades.
Den hårdhänta behandlingen av adelsoppositionen skapade stark bitterhet bland adeln, en bitterhet som ledde till att kungen mördades några år senare.
Mordet på Gustav III
Den 16 mars 1792 mördades Gustav III under en maskeradbal i Stockholm. Attentatet utfördes av Jacob Johan Anckarström med pistol, men sammansvärjningen hade vida förgreningar inom adeln. Bitterheten var stor efter den s.k. förenings- och säkerhetsakten 1789 som bl.a. hade reducerat adelns makt ytterligare. För många adelsmän, både radikala och konservativa, var dådet ett berättigat "tyrannmord".
Under maskeraden slöt sig ett antal män i svarta kappor kring kungen; Anckarström avlossade ett skott som sårade Gustav III, men såret ansågs i början inte livshotande. Först 13 dagar senare avled han efter att såret blivit infekterat.
Den härva som polismästare Henric Liljensparre nystade upp ledde fram till 14 åtal; misstänkt var dessutom Ture Bielke, som begått självmord. Betydligt fler fanns i sammansvärjningens utkanter, men hertig Karl ville ha en snabb process och undvika en total konfrontation med adeln. Domarna blev också förvånansvärt milda, förutom mot Anckarström. Claes Horn, Adolf Ribbing, C.P. Lilliehorn och C.F. Ehrensvärd dömdes till döden, men straffen omvandlades till landsförvisning. Några fick kortare straff, andra frikändes. C.F. Pechlin, som var starkt misstänkt, överbevisades aldrig men satt fängslad till sin död. Ribbing levde för övrigt till 1843 och bevittnade 1793 en annan monarks död, avrättningen av Ludvig XVI i Paris.
