Karl I (född troligen 747 eller 748, död 814), mera känd som Karl den store, var från år 768 kung över frankerna och kröntes år 800 av påven till romersk kejsare. I propagandan inför kröningen lanserades begreppet "Europa" som en politisk, kulturell och religiös gemenskap för de romerska och germanska folken. Europa blev därmed ett samlingsnamn för Karl den stores rike.
Karl I lät reformera rättsväsendet och förvaltningen, stödde skolor och utvecklade handeln, arkitekturen och annan kultur. Den kulturella och intellektuella blomstring som ägde rum under hans och hans efterträdares tid brukar kallas den karolingiska renässansen.
Under sin levnad skapade Karl den store ett rike som sträckte sig över stora delar av Väst- och Centraleuropa (se karta). När han kröntes till kejsare återupplivades den romerska kejsartiteln i Västeuropa, mer än 300 år efter att den siste västromerske kejsaren hade avsatts.
Det var under denna tid som de nordiska vikingarna inledde sina härjningar mot Europas kuster. Hoten utifrån var bara en av de utmaningar som Karl den store ställdes inför. Hans rike omfattade stora delar av Väst- och Centraleuropa och bestod av många olika folk och områden. För att kunna hålla samman ett så stort rike behövde han därför skapa ett system som gjorde det möjligt att styra även långt från kejsarens egen hovmiljö.
För att lättare kunna styra riket, delades det upp i mindre områden (län) som styrdes av olika vasaller som tilldelats makten i gengäld mot att vid behov förse kejsaren med trupper. Sådana förhållanden blev senare viktiga delar av det samhällssystem som brukar kallas feodalism.
Efter Karl den stores död 814 övertogs riket av hans son Ludvig den fromme. Efter Ludvigs död utbröt strider mellan Karl den stores sonsöner, och genom fördraget i Verdun 843 delades riket i tre delar. Den västra och den östra delen blev på längre sikt viktiga utgångspunkter för framväxten av Frankrike och Tyskland, medan den mellersta delen så småningom splittrades ytterligare.
Karl den stores mörka sidaKarl den store är känd som en framgångsrik härskare och som beskyddare av utbildning och kultur. Men hans väldiga rike byggdes också upp genom långa och mycket våldsamma erövringskrig. Det tydligaste exemplet är krigen mot de hedniska saxarna i det som idag är norra Tyskland. Kriget pågick i omgångar från 772 till 804. Saxarna gjorde gång på gång uppror mot det frankiska styret, medan Karl försökte införliva deras områden i sitt rike och göra befolkningen kristen. Han lät förstöra hedniska helgedomar och införde under en period mycket hårda lagar mot den gamla religionen. Den mest omtalade händelsen inträffade år 782 vid Verden. Enligt de frankiska kungliga annalerna lät Karl avrätta 4 500 saxare efter ett uppror. Uppgiften kommer från medeltida källor och detaljerna har diskuterats av historiker, men händelsen visar den brutala sida av Karls styre som lätt hamnar i skuggan av berättelserna om skolor, kultur och den karolingiska renässansen. Karl den store kan därför ses på två sätt samtidigt. Han bidrog till en kulturell blomstring och ett mer organiserat styre, men han var också en erövrare som använde våld för att utvidga sitt rike och sprida kristendomen.
|
M LÄS MER: Karl den store och frankerrikets storhetstid
S LÄS MER: Karl den store och den karolingiska renässansen
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
R. G. Grant, Krigsherrar – militärhistoriens främsta befälhavare, Fischer & Co, 2011
Erik Gunnes, Bra Böckers världshistoria, del 4 – Religioner på marsch, Bokförlaget Bra Böcker, 1984
Bra Böckers lexikon 2000, band 13, Bra Böcker AB, 1997
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
