Gustav IV Adolf

Gustav IV Adolfs utrikespolitik blev hans fall. Lite förenklat kan man säga att det hela började 1806 när Napoleon besegrat alla sina fiender på den europeiska kontinenten. Endast Storbritannien återstod som Napoleons motståndare. Storbritannien hade ett år tidigare besegrat den franska flottan under sjöslaget vid Trafalgar och därmed befäst sin ställning som världens mäktigaste sjöstridsmakt.

I ett försök att komma åt Storbritannien lät Napoleon 1806 införa en omfattande handelsblockad, det s.k. kontinentalsystemet, som gick ut på att stänga Europas alla hamnar för den brittiska flottan för att på så sätt tvinga landet till underkastelse. När sedan Napoleon skickade ut direktiv om den nya strategin till alla berörda länder, blev Sverige indraget på allvar i den stora europeiska konflikten.

Sverige hamnade i en mycket svår situation. De valmöjligheter som fanns till hands, var för Sveriges del att antingen fortsätta att bedriva handel med sin viktiga handelspartner Storbritannien - och därigenom hamna i krig med Frankrike som redan hade erövrat stora delar av Europa - eller att ge efter för Napoleons krav och istället formellt hamna i krig med Storbritannien som hade världens starkaste örlogsflotta.

För Gustav IV Adolf var valet inte svårt. Han hade med tiden kommit att avsky Napoleon och stod orubbligt fast vid sin personligt färgade antinapoleonska politik – Sverige skulle därför även i fortsättningen bedriva handel med Storbritannien. Efter att också Danmark tidigare tvingats över på Napoleons sida var nu Sverige omringat av fiender.

Sveriges framtida roll i det storpolitiska spelet avgjordes 1807 då Napoleon träffade sin nya allierade, tsar Alexander I - Rysslands härskare, för att göra upp om Europas framtid. Det föll på den ryske tsarens lott att reda ut problemet gällande Sveriges vägran att delta i Napoleons handelsblockad mot Storbritannien. Beslutet var fördelaktigt för Ryssland som sedan långt tidigare haft som mål att erövra områden av Finland för att skydda den ryska huvudstaden S:t Petersburg med sitt utsatta läge vid Finska viken.

Den 21 februari 1808 inleddes kriget mot Sverige i Finland genom att 24 000 ryska soldater gick över gränsfloden Kymmene älv. Anfallet kom överraskande och utan krigsförklaring. Den svensk-finska armén som var illa rustad drog sig steg för steg tillbaka norrut med ryssarna tätt efter.

På hösten 1809 slöts freden i Fredrikshamn. Det var den hårdaste fred Sverige någonsin hade slutit. Rikets yta minskades med drygt en tredjedel vilket resulterade i att nästan en miljon av Sveriges befolkning (en fjärdedel av invånarna) kom under ryskt välde.Gustav IV Adolf avsattes genom en statskupp i maj 1809. Därefter hamnade han så småningom i Schweiz där han levde fram till sin död 1837.

LÄS MER: Gustav IV Adolfs livsbana - från kungahus till värdshus

LÄS MER: Gustavianska tidens Sverige

LÄS MER: Sverige förlorar Finland 1808-1809
 

Litteratur:
Göran Behre m.fl., Sveriges historia 1521-1809, Almqvist & Wiksell, 1996
Bra Böckers Lexikon 2000, band 10, Bokförlaget Bra Böcker, 1996
Susanna Hedenborg, Lars Kvarnström, Det svenska samhället 1720-2006, Studentlitteratur AB, 2006
Carlsson & Rosén, Svensk historia 2, Bonniers, 1980
Allan Sandström, Det stora nederlaget. När Sverige och Finland delades 1808-1809, Gullers, 2008

FÖRFATTARE

Text: Robert de Vries (red.). Fördjupningen och faktarutan om förmyndarregeringen är skrivna av Torbjörn Nilsson, professor i historia
Faktarutorna är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).