Karl höll sig dock inte helt utanför rikets viktigaste händelser. Under Gustav III:s ryska krig 1788-1790 hade han en framträdande militär roll som storamiral och chef för den svenska örlogsflottan. Vid slaget vid Hogland 1788 stod den svenska flottan under hans övergripande befäl, även om den praktiska ledningen till stor del sköttes av erfarna sjöofficerare. Slaget slutade utan någon tydlig segrare, men Karl ska ha visat stort personligt mod. Senare deltog han även i de dramatiska sjöoperationerna vid Reval och Viborg.
Hans politiska insatser präglades av osäkerhet och passivitet. Han hade nära kontakter med personer i oppositionen mot Gustav III, och flera i hans närmaste krets kände till planerna som ledde fram till attentatet 1792. Källorna ger däremot inget säkert svar på hur mycket Karl själv visste eller om han var inblandad.
Som förmyndare för Gustav IV Adolf 1792-1796 var Karl formellt rikets ledare, men den verkliga politiska makten kom i stor utsträckning att utövas av hans gunstling Gustaf Adolf Reuterholm.
Vid statskuppen mot Gustav IV Adolf 1809 förhöll sig Karl först passiv, men övertalades sedan att bli riksföreståndare. Den 6 juni samma år, efter att den nya regeringsformen antagits och Gustav IV Adolf och hans arvingar uteslutits från tronföljden, valdes Karl till kung.
Hans agerande i samband med Fersenska mordet 1810 har kritiserats hårt. Militären ingrep inte när Axel von Fersen misshandlades till döds av en folkmassa, och Karl försökte senare skydda de ansvariga cheferna från en grundlig undersökning.
Karl och hans hustru Hedvig Elisabeth Charlotta hade inga barn som överlevde spädbarnsåren. Tronföljden blev därför en viktig fråga. Först utsågs den danske prinsen Kristian August, som i Sverige fick namnet Karl August, till tronföljare och adopterades av kungen. Men han dog plötsligt 1810. Samma år valdes istället den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte till kronprins. Han adopterades av Karl XIII, tog namnet Karl Johan och övertog snart en stor del av den verkliga ledningen av landet.
Under Karl Johans ledning hamnade Sverige på den segrande sidan i Napoleonkrigen. År 1814 förenades Sverige och Norge i en union efter ett kort svensk-norskt krig. Norge fick behålla sin grundlag och sitt inre självstyre, men länderna fick gemensam kung och utrikespolitik. Den 4 november 1814 valdes Karl XIII till Norges kung.
De sista åren var han sjuklig och deltog knappt i beslutsfattandet. När Karl XIII dog 1818 efterträddes han av sin adoptivson Karl Johan, som blev kung Karl XIV Johan. Därmed inleddes den bernadotteska dynastin på Sveriges tron.
Karl XIII:s hemliga världKarl XIII:s intresse för mystik var betydligt starkare än en vanlig nyfikenhet. Frimureriet blev under perioder en av hans viktigaste sysselsättningar. Redan 1774 blev han chef för den svenska landslogen och nådde senare en mycket hög ställning inom det internationella frimureriet. I kretsen kring hertigen fanns också personer som ansåg sig ha hemlig kunskap om andar och övernaturliga krafter. En av dem var Gustaf Adolf Reuterholm, som senare fick stort politiskt inflytande över Karl. Reuterholm hade i sin tur varit elev till mystikern och ”andeskådaren” Gustaf Björnram. De ska bland annat ha genomfört seanser på månbelysta begravningsplatser, där de försökte få kontakt med andevärlden. Reuterholms påstådda kunskaper om det övernaturliga gjorde starkt intryck på Karl. Karls fascination fortsatte långt upp i åren. Han omgav sig periodvis med mystiker och personer som påstod sig känna till dolda krafter och hemliga läror. En del visade sig vara charlataner som utnyttjade hans godtrogenhet. Hans intresse säger samtidigt något om 1700-talet. Upplysningens vetenskapliga idéer kunde existera sida vid sida med en stark fascination för alkemi, mystik, hemliga sällskap och försök att nå det övernaturliga.
|
M LÄS MER: Sverige under 1800-talet
M LÄS MER: Gustavianska tidens Sverige 1772-1809
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
Faktarutan är skriven av Robert de Vries (red.)
Källor till faktarutan:
Riksarkivet, Svenskt biografiskt lexikon – Karl XIII
Riksarkivet, Svenskt biografiskt lexikon – Gustaf Adolf Reuterholm
