År 1341 köpte han dessutom södra Halland av den danske kungen. Med dessa landförvärv blev Magnus härskare över det dåtida Europas största kungarike.
Förhållandet till Danmark blev dock inte konfliktfritt. Åren 1342-1343 utkämpades ett kort krig, då Magnus intog Köpenhamn. Samma år understödde han även ett uppror mot danskarna i Estland och företog åren 1348-1351 ett korståg till Finska viken mot Novgorod, vilket kan ha syftat till att lägga beslag på Estland. Vid det laget hade dock danskarna redan sålt området till Tyska orden.
I äldre historieskrivning har man delat in Magnus Erikssons regering i den "lyckliga" och den "olyckliga" tiden. Under den lyckliga tiden, fram till 1350, genomfördes landförvärven och en rad viktiga inrikespolitiska reformer: Skarastadgan, Magnus Erikssons landslag, utfärdandet av gästgiveristadgor och gruvprivilegier bland annat (se faktarutan nedan). Det var också då (1335) som han gifte sig med Blanka av Namur, dotter till greven av Namur i nuvarande Belgien.
Den olyckliga tiden inleddes med digerdöden. Problemet med den skånska pantsumman förvärrades genom det ekonomiska avbräck farsoten medförde. Magnus tvingades lägga på extraskatter och ta upp stora lån, bl.a. från kyrkan. Missnöjet växte och hösten 1356 inledde hans son Erik ett uppror mot honom. Erik lyckades få sig tillerkänt merparten av rikets södra, folkrika delar och en ställning som medregent, vilket innebar att far och son regerade över varsin del av riket.
När Erik dog 1359 kunde Magnus visserligen åter bli ensam härskare i Sverige, men redan 1360 erövrade den danske kungen Valdemar Atterdag Skåne och året därpå Gotland. Magnus andre son Håkan, som hade utsetts till kung i Norge 1343, erkändes 1362 dessutom som hans medregent i Sverige. Enligt en medeltida uppgift kan Håkan dessförinnan ha låtit hålla sin far fängslad under en kort tid, men källäget är osäkert. Genom att Håkan gifte sig med Valdemars dotter Margareta 1363 skedde en försoning med Danmark.
Den växande oppositionen i Sverige vände sig då istället till Magnus systerson Albrekt av Mecklenburg, som inbjöds att bli svensk kung.
Magnus och Håkan avsattes i februari 1364, och i mars följande år tillfångatogs Magnus av Albrekt i en strid vid Gata skog, på gränsen mellan Uppland och Västmanland.
Efter sex års fångenskap på Stockholms slott frigavs Magnus 1371 efter en fredsuppgörelse med Albrekt. Som underhåll fick han Skara stift, medan Albrekt behöll den svenska kronan. Sina sista år tillbringade Magnus hos sonen Håkan i Norge, där han den 1 december 1374 omkom under en sjöresa över Bömlafjorden. Hans gravplats är inte känd.
Kungen som fick ett dåligt rykte - kan vi lita på gamla krönikor?Magnus Eriksson fick länge ett ovanligt dåligt rykte i den svenska historieskrivningen. En av hans hårdaste kritiker var heliga Birgitta, som kände kungafamiljen men med tiden blev en politisk motståndare till Magnus. Hon riktade hårda anklagelser mot både kungen och drottning Blanka. Senare medeltida krönikor tog upp kritiken och gjorde den ännu starkare. I en av dem påstods till och med att Magnus hade "druckit bort Skåne". Modern historisk forskning är betydligt försiktigare. Många av berättelserna om Magnus skrevs av personer som hade politiska skäl att framställa honom i dålig dager. Historiker måste därför jämföra sådana krönikor med andra källor, till exempel brev, lagtexter och ekonomiska dokument.
|
