Hans (1455-1513) var dansk, norsk och svensk (1497-1501) kung. Hans var son till Kristian I och erkändes som faderns arvtagare under dennes livstid. När Hans skulle tillträda som kung 1483 krävde dock det danska riksrådet ett stort inflytande över styret. Hans gick med på att viktiga beslut skulle godkännas av rådet, vilket också kunde göra det lättare för honom att bli accepterad som kung i Norge och Sverige.
Riksrådens villkor för kungamakten
Liknande villkor användes sedan i förhandlingarna med riksråden i de andra unionsländerna. Den svenska aristokratin accepterade Hans på dessa villkor i den så kallade Halmstadrecessen samma år. En recess var en skriftlig överenskommelse om hur riket skulle styras.
Sverige styrdes vid den här tiden av riksföreståndaren Sten Sture den äldre som lyckades förhindra att överenskommelsen trädde i kraft. Hans fick därför vänta i många år på den svenska kronan.
Missnöjet med Sten Sture öppnade vägen till tronen
Först när missnöjet med Sten Sture vuxit sig tillräckligt stort kunde Hans träda i aktion. Han slöt en allians med storfursten av Moskva, som angrep Viborg 1495.
Rådets missnöje med Sten Stures ledning av kriget bidrog sedan till att Hans kunde invadera Sverige 1497. Efter segern vid Rotebro (se nedan) tvingades Sten Sture förhandla och Hans kunde ta den svenska tronen i besittning. Kort därefter slöts fred med ryssarna.
Slaget vid RotebroRotebro är en ort norr om Stockholm där unionskungen Hans besegrade en bondehär från Dalarna den 28 september 1497. Sedan riksrådet i mars 1497 avsatt Sten Sture d.ä. som riksföreståndare och kallat in Hans av Danmark som kung, tågade Hans in i Sverige med sina trupper. Sten Sture blev snart inringad i Stockholm och kallade då in bönder från Dalarna till sin hjälp. Med stöd av unionsvänliga Upplandsbönder lyckades Hans dock hejda de framryckande dalkarlarna när de skulle gå över Rotebroån. Sedan ett utfall från staden misslyckats gav Sten Sture spelet förlorat, red ut till dalaböndernas läger och skickade hem dem. Hur många som deltog i slaget är inte känt. Källorna berättar om en större bondehär från Dalarna som mötte Hans bättre tränade styrkor, där bland annat danska och tyska soldater ingick. Även förlusterna är osäkra. En äldre uppgift anger att omkring 600 man på Sten Stures sida dödades och att omkring 500 av dem ska ha drunknat eller omkommit i sankmarkerna vid Norrviken. Siffrorna bör dock ses som uppskattningar eftersom det saknas säkra uppgifter från tiden. Att striden blev blodig råder det däremot ingen tvekan om. Nederlaget gjorde det mycket svårare för Sten Sture att fortsätta kampen. I de följande förhandlingarna måste Sten Sture avstå från riksföreståndarskapet, men han lyckades ändå tillförsäkra sig en framskjuten ställning. Hans kunde därefter tåga in i Stockholm och kröntes till svensk kung den 26 november 1497.
|
Nederlaget i Ditmarsken försvagade kungens ställning
Hans ställning i Sverige försvagades efter ett katastrofalt militärt nederlag i Ditmarsken år 1500. Ditmarsken var ett självstyrande område vid Nordsjökusten i dagens norra Tyskland, där bönderna länge hade försvarat sitt oberoende mot omkringliggande furstar. Kung Hans och hans bror hertig Fredrik gick in i området med en armé som bland annat bestod av legosoldater. Under slaget vid Hemmingstedt den 17 februari 1500 möttes omkring 12 000 man i kungens armé av en betydligt mindre bondehär. Omkring en tredjedel av Hans styrka, troligen flera tusen soldater, stupade eller drunknade under striderna. Nederlaget skadade Hans rykte som kung och försvagade hans ställning även i Sverige. Samtidigt växte missnöjet bland svenska stormän som ansåg att han inte följde överenskommelserna om hur Sverige skulle styras.
Nytt svenskt uppror mot unionskungen
År 1501 lyckades emellertid Sten Sture samla den svenska aristokratin till ett nytt uppror. Strider och förhandlingar med Hans svenska motståndare pågick sedan om vartannat fram till Hans död 1513.
Kung Hans flaggskepp exploderadeÅr 1495 seglade kung Hans mot Kalmar för ett viktigt möte om Kalmarunionens framtid. Med sig hade han sitt flaggskepp Gribshunden, ett stort och modernt örlogsskepp med omkring 150 soldater och besättningsmän ombord. Fartyget var lastat med vapen, kunglig utrustning och annat som skulle visa Hans makt och rikedom. Vid Stora Ekön utanför Ronneby ankrade flottan, och kungen gick iland. Kort därefter började Gribshunden brinna. Elden nådde krutförrådet och en våldsam explosion följde. Kungen överlevde eftersom han befann sig på land, men många människor ombord omkom och stora mängder värdesaker gick förlorade. Resan till Kalmar fick därmed ett dramatiskt slut, och Hans fick återvända utan att ha blivit svensk kung. Det skulle dröja ytterligare två år innan han lyckades ta makten i Sverige. Vraket ligger fortfarande kvar på omkring tio meters djup och räknas som ett av världens bäst bevarade skepp från 1400-talet. Marinarkeologer har bland annat hittat kanonlavetter, armborstpilar, delar av en ringbrynja och en märklig stävfigur som föreställer ett monster som slukar en skrikande människa. Fynden ger forskarna en ovanligt detaljerad inblick i hur ett kungligt krigsfartyg såg ut strax före medeltidens slut.
|
S LÄS MER: Sten Sture den äldre
S LÄS MER: Kristian I
S LÄS MER: Kristian II
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
Faktarutan är skriven av Robert de Vries (red.)
Källor till faktarutan:
Vrak – Gribshunden
Blekinge Museum – Gribshunden
