Erik XIV (1533-1577) var äldste sonen till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg. Erik var Sveriges kung 1560-1568 och en typisk renässansfurste – politiskt handlingskraftig och samtidigt kulturellt intresserad.
Den ärvda kungamakten behövde stärkas
Erik XIV var den förste kungen i den nya arvsmonarkin efter Gustav Vasa. Det betydde att han inte bara ärvde tronen, utan också behövde visa att den nya Vasaätten kunde styra Sverige med samma självklarhet som äldre kungasläkter i Europa. Därför blev hovkultur, kröning, titlar och internationella äktenskapsplaner viktiga delar av hans kungamakt.
Hans åtta år som kung utmärktes av flera stora och viktiga utrikespolitiska händelser, som Sveriges förvärv av Reval, dagens Tallinn, och norra Estland samt det nordiska sjuårskriget (1563-1570). Perioden präglades också av inre strider, som brytningen med hans halvbror hertig Johan, som Erik lät fängsla och hålla inspärrad under flera år.
Sturemorden och Eriks äktenskap ökade motståndet
Under sina år vid makten gick han till våldsam aktion mot inre och yttre fiender – han beordrade bland annat de så kallade Sturemorden under våren 1567, då han bland annat lät mörda tre medlemmar av ätten Sture som han trodde var fiender.
Senare gifte sig Erik med Karin Månsdotter, som under lång tid hade varit hans frilla, alltså ett slags officiell älskarinna. Ett hemligt bröllop hölls 1567, men det offentliga bröllopet och Karins kröning skedde 1568. Karin var av enkel börd, alltså inte adlig eller kunglig, och händelsen blev en stor skandal i samtiden.
Äktenskapet med Karin Månsdotter ökade missnöjet mot Erik XIV, särskilt bland adeln. Många såg det som ett hot mot den sociala ordningen att en kvinna av enkel börd kunde bli drottning. Tillsammans med Sturemorden och Eriks hårda styre gjorde detta att motståndet mot honom växte. Till slut kunde hans bröder Johan och Karl samla stöd, göra uppror och störta honom från tronen.
Erik XIV dog troligen av förgiftning
Åren som regent slet hårt på Eriks mentala hälsa och resulterade slutligen i att hans halvbror, som senare fick kunganamnet Johan III, gjorde uppror mot honom och lät spärra in honom. Johan blev därefter själv kung. Erik hölls sedan fången i över åtta år på olika slott i Sverige och Finland, tills han den 26 februari 1577 dog på Örbyhus slott. Senare undersökningar ger starkt stöd för att han förgiftades med arsenik. Det är troligt att Johan III hade ansvar för Eriks död, men exakt hur beslutet fattades är svårt att bevisa. Däremot finns det bevarade instruktioner som visar att Johan III hade gett order om att Erik skulle kunna dödas om man misstänkte ett försök att befria honom.
Var Erik XIV verkligen den fjortonde Erik?Namnet Erik XIV kan få det att låta som om tretton svenska kungar med namnet Erik hade regerat före honom. Så var det inte. Numret bygger till stor del på en kungalängd som historieskrivaren Johannes Magnus publicerade på 1500-talet. Där fanns flera kungar från en mycket avlägsen forntid som dagens historiker inte betraktar som verkliga historiska personer. Erik tog berättelsen på stort allvar och blev den första svenska kungen som konsekvent använde ett ordningsnummer. Erik var fascinerad av Johannes Magnus berättelser om Sveriges storslagna förflutna. Ett exemplar av hans stora historiska verk finns fortfarande bevarat på Uppsala universitetsbibliotek. I boken finns understrykningar, anteckningar och små symboler som Erik själv gjorde i marginalerna. På vissa ställen använde han grönt bläck som fortfarande är tydligt synligt efter mer än 450 år. Boken ger oss därför en ovanligt direkt inblick i vad en svensk renässanskung läste och tyckte var viktigt.
|
M LÄS MER: Vasasönerna: Erik XIV, Johan III och Karl IX
M LÄS MER: Karin Månsdotter – kungafrillan som blev drottning
S LÄS MER: Nordiska sjuårskriget
S LÄS MER: Sturemorden
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Visste du att:- Charles de Mornay (död 1574) var en fransk protestantisk adelsman som kom i svensk tjänst 1557 och blev en av Erik XIV:s nära förtrogna. Efter några år i diplomatisk tjänst sändes han ut i nordiska sjuårskriget och förde befäl bl.a. i Estland, Halland och Småland. Efter att ha varit dansk krigsfånge åren 1566-1571 återvände han till Sverige och försökte organisera en sammansvärjning för att befria den fängslade Erik med hjälp av skotska legotrupper. Han avslöjades dock och avrättades.
|
Litteratur:
Den svenska historien (Bonnier Lexikon), del 4 – Gustav Vasa. Riket reformeras, Bonniers, 1994
Jerker Rosén, Svensk historia 1, Bonniers, 1964
Claes-Göran Isacson, Vägen till stormakt – Vasaättens krig, Nordstedts, 2006
https://400-blogg.ub.uu.se/2019/09/06/kungligt-i-marginalen
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.) och fördjupningen är skriven av Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Fördjupningen är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
