Erik den heliges son var kung Knut Eriksson (död ca 1195-1196). År 1167 överföll och dödade han faderns efterträdare, kung Karl Sverkersson, i hans borg på Visingsö. Efter att även ha eliminerat Karl Sverkerssons brorsöner Kol och Burislev vid Bjälbo i Östergötland kunde han sedan – senast 1172 – ta tronen i besittning. Inrikespolitiskt verkar resten av hans tid som kung ha varit lugn. Hans långa tid på tronen, nära ett kvartssekel, var ovanlig för det oroliga 1100-talet, liksom det faktum att han dog en naturlig död. Han var den förste kung vi känner till som utfärdade brev i sitt eget namn, och han lät även återuppta den sedan 1000-talet avbrutna myntpräglingen.
Däremot var det utrikespolitiskt stormigt. I ett påvebrev från 1193 sägs att kung Knut ska ha legat i fält (varit ute i krig) år efter år mot hedniska folk. Under hans regering trängde även estniska sjörövare in i Mälaren, brände Sigtuna och dödade ärkebiskopen Johannes (1187). Mängder av kastaler (tornliknande försvarsbyggnader) som byggts längs kusterna under perioden vittnar om de oroliga tiderna.
Samtidigt byggdes Sveriges förbindelser med det övriga kristna Europa ut. Under 1170-talet tillkom ett handelsfördrag med Henrik Lejonet av Sachsen, och det finns även belägg för att ett diplomatiskt sändebud senare skickades till kungen av England.
Vid Knut Erikssons död gick tronen tillbaka till den Sverkerska ätten (Sverker d.y.). Tillsammans med sina bröder försökte dock Knut Erikssons son Erik Knutsson (död 1216) gripa makten, men han led nederlag vid Älgarås år 1205, där bröderna stupade.
Med stöd från Norge återkom Erik senare och lyckades i slaget vid Kungslena 1208 besegra och fördriva Sverker, som slutgiltigt besegrades och dödades i slaget vid Gestilren 1210. Erik Knutsson är den förste svenske kung som vi vet låtit kröna sig.
Den siste kungen av den Erikska ätten var Erik Knutssons son Erik Eriksson, senare kallad Erik läspe och halte (död 1250). Han föddes efter sin fars död, och därmed blev det möjligt för den Sverkerska ätten att en sista gång ta tillbaka kungamakten. Först efter Johan Sverkerssons död 1222 kunde Erik Eriksson bestiga tronen. Men han blev ganska snart åter undanträngd av mäktiga stormän som hade styrt under hans omyndighet.
En grupp stormän, som stöddes av folkungarna under ledning av Knut Långe, gjorde uppror. Sedan hans trupper besegrats vid Olustrum i Södermanland i november 1230 måste Erik fly till Danmark. Först efter Knut Långes död kunde han återvända. Under resten av sin tid som kung stod han i skuggan av mäktiga rådgivare som jarlen Ulf Fase (död 1248) och svågern Birger jarl.
Erik Eriksson, som dog barnlös, har i Erikskrönikan fått tillnamnet "läspe och halte", alltså att han ska ha läspat och haltat. Om hans tillnamn faktiskt berättar något om honom kan detta vara förklaringen till att han inte spelade någon självständig politisk roll.
När Erik Eriksson dog barnlös 1250 upphörde den Erikska ätten på den manliga sidan. Men ättens betydelse försvann inte helt. Erik Erikssons syster Ingeborg var gift med Birger jarl, och deras son Valdemar valdes till kung efter Erik. På så sätt fördes arvet från den Erikska ätten vidare in i den nya kungasläkt som brukar kallas Bjälboätten.
Vissa forskare har menat att den Erikska ätten representerade en "nationalkyrklig" hållning, alltså en linje där den svenska kyrkan skulle ha större självständighet gentemot påven, i opposition mot den Sverkerska ättens påvevänliga linje. Andra har menat att en sådan tolkning är influerad av det tidiga 1900-talets nationalistiska strömningar inom kyrkan, och att det torftiga källmaterialet inte tillåter några slutsatser alls.
M LÄS MER: Sverige under medeltiden, del 1 av 3: Sveriges uppkomst
S LÄS MER: Sverkerska ätten
S LÄS MER: Folkungarna
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
