Erikska ätten
Erikska ätten är en benämning på den kungaätt som härstammade från Erik den helige (död 1160) och som kämpade med den Sverkerska ätten om tronen under senare hälften av 1100-talet och början av 1200-talet.
Erik den heliges son var Knut Eriksson (död ca 1195-1196). År 1167 organiserade han ett överfall på faderns efterträdare kung Karl Sverkersson i hans borg på Visingsö och dödade honom. Efter att även ha eliminerat Karl Sverkerssons brorsöner Kol och Burislev vid Bjälbo i Östergötland kunde han sedan - senast 1172 - ta tronen i besittning. Inrikespolitiskt tycks resten av hans regeringstid ha förflutit lugnt. Hans långa tid på tronen, nära ett kvartssekel, var exceptionell för det oroliga 1100-talet, liksom det faktum att han dog en naturlig död. Han var den förste kung vi känner till som utfärdade brev i sitt eget namn, och han lät även återuppta den sedan 1000-talet avbrutna myntpräglingen.
Däremot var det utrikespolitiskt stormigt. I ett påvebrev från 1193 sägs att kung Knut ska ha legat i fält (varit ute i krig) år efter år mot hedniska folk. Under hans regering trängde även estniska sjörövare in i Mälaren, brände Sigtuna och dödade ärkebiskopen Johannes (1187). Mängder av kastaler (tornliknande försvarsbyggnader) som byggts längs kusterna under perioden vittnar om de oroliga tiderna.
Samtidigt byggdes Sveriges förbindelser med den mer civiliserade världen ut. Under 1170-talet tillkom ett handelsfördrag med Henrik Lejonet av Sachsen, och det är även belagt att en diplomatisk beskickning senare avsändes till kungen av England.
Vid Knut Erikssons död gick tronen tillbaka till den Sverkerska ätten (Sverker d.y.). Tillsammans med sina bröder försökte dock Knut Erikssons son Erik Knutsson (död 1216) gripa makten, men han led nederlag vid Älgarås år 1205, varvid bröderna stupade.
Med stöd från Norge återkom Erik senare och lyckades i slaget vid Kungslena 1208 besegra och fördriva Sverker, som slutgiltigt undanröjdes i slaget vid Gestilren 1210. Erik Knutsson är den förste svenske kung som vi vet låtit kröna sig.
Den siste kungen av den Erikska ätten var Erik Knutssons son Erik Eriksson (död 1250). Han föddes först efter sin fars död, och därmed blev det möjligt för den Sverkerska ätten att en sista gång lägga sig till med kronan. Först efter Johan Sverkerssons död 1222 kunde Erik Eriksson bestiga tronen. Men han blev ganska snart åter utmanövrerad av sina förmyndare.
En stormannafraktion som stöddes av folkungarna under ledning av Knut Långe gjorde uppror. Sedan hans trupper besegrats vid Olustrum i Södermanland i november 1230 måste Erik fly till Danmark. Först efter Knut Långes död kunde han återvända. Under resten av sin regering stod han i skuggan av mäktiga rådgivare som jarlen Ulf Fase (död 1248) och svågern Birger jarl.
Erik Eriksson, som dog barnlös, har i Erikskrönikan fått tillnamnet "läspe och halte". Om hans tillnamn faktiskt berättar något om honom kan detta vara förklaringen till att han inte spelade någon självständig politisk roll.
Vissa forskare har menat att den Erikska ätten representerade en "nationalkyrklig" uppfattning, i opposition mot den Sverkerska ättens påvevänliga linje. Andra har menat att en sådan tolkning är influerad av det tidiga 1900-talets nationalistiska strömningar inom kyrkan, och att det torftiga källmaterialet inte tillåter några slutsatser alls.
LÄS MER: Sverige under medeltiden, del 1 av 3: Sveriges uppkomst
LÄS MER: Sverkerska ätten
LÄS MER: Folkungarna
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Här hittar du material som kan relateras till Erikska ätten.
