Riksdagens historia

Ståndsriksdagens makt och arbetssätt kom att förändras många gånger genom seklerna. Under Karl XII:s envälde (1697-1718) sammanträdde riksdagen knappast alls. Under frihetstiden (1719-1772) ökade däremot riksdagens makt betydligt. Då talades det om att landet styrdes av ett ”ständervälde”, och att kungen hade blivit i det närmaste maktlös.

Gustav III grep makten genom en statskupp 1772 och lät då skriva en ny grundlag som på nytt gav kungen mera makt. Efter Gustav III:s död regerade hans son Gustav IV Adolf landet under en period, men avsattes 1809 på grund av missnöje med det rådande styret.
 

Sverige fick 1809 en ny regeringsform, som delade den politiska makten mellan kungen och riksdagen. Redan då ansåg vissa liberaler att ståndsriksdagen var föråldrad. Det gällde inte minst adelns politiska privilegier: adelsmännen ärvde sina platser i riksdagen och hade dessutom företräde till högre tjänster i armén, myndigheter och domstolar. Ståndsriksdagen skulle ändå leva vidare i nästan 60 år till, innan den slutligen gick i graven 1866. Då införde Sverige tvåkammarriksdag, vilket blev ett viktigt första steg mot fortsatta demokratiska reformer.
 

Ny grundlag reglerade makten

År 1809 fick Sverige en ny grundlag. Den reglerade hur makten skulle delas mellan riksdagen och kungen.

I den nya grundlagen fick domstolarna och myndigheterna en självständig ställning. Dessutom inrättade Sverige som första land i världen 1809 en justitieombudsman, JO. Till JO kunde medborgarna vända sig med klagomål på myndigheterna.

En av de nya grundlagarna 1809 var regeringsformen. Principen om maktdelning fick stort inflytande på regeringsformen. Det innebar att man alltmer skilde mellan den lagstiftande, dömande och verkställande makten i samhället.

1809 års regeringsform, låt vara med stora förändringar, kom att gälla till och med 1974. Den lag som reglerar riksdagsarbetet, riksdagsordningen, kom till 1810.

Tvåkammarsystemet

Under åren 1809-1974 gjordes viktiga förändringar i författningen för att även de framväxande nya samhällsklasserna skulle bli representerade.

År 1865 avskaffades ståndsriksdagen och ersattes med ett tvåkammarsystem. Första kammaren valdes indirekt genom landstingen och de största städernas kommunala församlingar. Den ansågs representera "bildningen och förmögenheten". Endast män var valbara och det fanns ålders-, inkomst- och förmögenhetsvillkor. Vid val till andra kammaren var rösträtten begränsad till män och för att få rösta krävdes att man hade en fast egendom eller betalade skatt på en årlig beskattningsbar inkomst.

Vid kommunala val hade en del kvinnor rösträtt enligt 1862 års kommunallagar: de som var myndiga, ogifta och hade en egen inkomst eller förmögenhet som var tillräckligt stor. Genom en rösträttsreform 1907-1909 kunde kvinnor med rösträtt också bli invalda i kommunala församlingar. År 1918 beslutade riksdagen om allmän och lika rösträtt i valen till kommuner och landsting, och lovade samtidigt att införa allmän och lika rösträtt i riksdagsvalet 1921.

Rösträtt till alla

Varför hade inte alla människor i Sverige rösträtt? Den frågan debatterades livligt från 1860-talet, och kraven på en allmän rösträtt blev alltmer högljudda. Den första motionen från en ledamot om lika politiska rättigheter för kvinnor och män lämnades in i riksdagen 1884, men motionen avslogs. Frågan återkom gång på gång men utan resultat.

Allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren genomfördes 1909. Den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval lades fram av regeringen Staaff 1912. Propositionen röstades dock ned i den konservativt dominerade första kammaren. Utanför riksdagen pågick en stark opinionsbildning för den kvinnliga rösträtten, bland annat genom särskilda föreningar. Rösträtten är historiskt sett en av kvinnorörelsens stora frågor.

Valet 1921

Under trycket av den våg av revolutioner som skakade Europa vid slutet av första världskriget beslutade riksdagen om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män den 24 maj 1919. Reformen genomfördes efter förslag från en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater. Efter valet 1921 tog fem kvinnor plats i riksdagen, och inte förrän efter detta val blev riksdagen fullt ut en demokratisk representation för hela folket.

Även efter 1921 var det möjligt att utesluta vissa grupper från rösträtt. Ett krav som fortsatte att gälla för män var att de skulle ha fullgjort värnplikten. Detta krav avskaffades 1922 genom ett riksdagsbeslut. Intagna på häkten och anstalter fick inte rösträtt förrän 1937. De som gjort personlig konkurs eller var anvisade till ekonomiskt stöd i form av fattighjälp fick rösträtt först 1945. Den sista inskränkningen av rösträtten försvann 1989 när riksdagen avskaffade omyndigförklaring.

Jämsides med den allmänna rösträtten utvecklades och accepterades allmänt det parlamentariska styrelseskicket, som innebär att regeringen är beroende av riksdagens stöd för att kunna styra landet.
Enkammarsystemet

År 1971 övergavs tvåkammarsystemet och en kammare med 350 ledamöter infördes.

Samtidigt gjordes utskottsorganisationen om. Systemet med olika utskott för lagfrågor respektive budgetfrågor övergavs och 16 utskott för olika ämnesområden, fackutskott, inrättades.

Tre år senare, 1974, fick Sverige en ny författning. Parlamentarismens principer skrevs in i författningen och talmannen fick en central roll när en ny regering ska bildas.

Lotteririksdagen

Systemet med 350 ledamöter i kammaren, som infördes 1971, hade brister. Besvären med ett jämnt antal ledamöter visade sig ganska snart.

Vid riksdagsvalet 1973 fick de socialistiska och borgerliga blocken 175 riksdagsplatser var. Detta resulterade i att flera beslut i riksdagen kom till med lottens hjälp.

Den 10 januari 1975 hölls riksdagens högtidliga öppnande, som från och med detta år kallades riksmötets öppnande, i ett provisoriskt riksdagshus vid Sergels torg. 1975 års riksmöte varade endast under vårsessionen eftersom riksdagens arbetsår ändrades från att tidigare ha omfattat en vår- och en höstsession till att omfatta en höst- och en vårsession.

Den 15 oktober 1975 öppnades således 1975/76 års riksmöte och från och med 1976/77 års riksmöte har kammaren 349 ledamöter.

Fyraårig valperiod

1994 fattade riksdagen två viktiga beslut, dels att valperioden skulle förlängas från tre till fyra år, dels att budgetarbetet skulle bli mer effektivt.

Det senare innebär att budgetåret numera följer kalenderåret och att budgetpropositionen läggs fram av regeringen och behandlas av riksdagen under hösten.

LÄS MER: Den svenska demokratins historia  (artikelserie)

LÄS MER: Demokratins historia

LÄS MER: Sveriges politiska system - så styrs Sverige

LÄS MER: Demokratins genombrott i Sverige

LÄS MER: Demokratins genombrott - när Sverige fick allmän och lika rösträtt

PODCAST: Införandet av allmän och lika rösträtt

PODCAST: Demokrati och demokratins principer

Texten är ett sammandrag från material på Sveriges riksdags webbplats, i ett samarbete med Riksdagsförvaltningen.