S Fördjupning
Axel Oxenstierna blev riksråd 1609 och kunde vid Gustav II Adolfs trontillträde 1611 genomdriva en kungaförsäkran som gav adeln ensamrätt till högre ämbeten och reglerade förhållandet mellan kungen å ena sidan och rådet och ständerna å den andra.
Tillsammans med Gustav II Adolf omorganiserade Oxenstierna den civila och militära förvaltningen. Genom kollegierna och den nya länsindelningen fick landet en fungerande förvaltning (statsapparatens organisation). Denna skulle få sin slutliga form i regeringsformen 1634. Även armén och flottan omorganiserades och moderniserades. En skolreform med gymnasier i alla stiftsstäder genomfördes, liksom en upprustning av Uppsala universitet.
Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna var två begåvade och skickliga ledare som insåg att båda hade att vinna på samarbete i stället för strid. De har utan tvekan personligen en stor del av förtjänsten av att Sverige under denna period reformerades inrikespolitiskt och att landet så småningom nådde stora utrikespolitiska framgångar i stället för att slitas sönder i inrikes strider.
Efter kungens död 1632 blev Axel Oxenstierna tillsammans med brodern Gabriel Gustafsson och kusinen Gabriel Bengtsson Oxenstierna ledande i Kristinas förmyndarregering. Sverige leddes därmed av en aristokratisk ämbetsmannahierarki.
Axel Oxenstierna ställdes i det fortsatta kriget inför en rad problem vilka han skickligt övervann. Han spelade en avgörande roll både vid freden i Brömsebro och vid westfaliska freden.
Trots att Oxenstierna på en rad olika sätt gynnade aristokratin - ekonomiskt och administrativt - och gav den nya privilegier kännetecknades hans regeringstid av viss måttfullhet. Han visste att det fanns en opposition mot adelns ökande makt och att det t.ex. gällde att dela på kostnaderna för de dyrbara krigen.
Efter Kristinas trontillträde minskade Oxenstiernas makt och han tvingades acceptera såväl att Karl Gustav utsågs till tronföljare som att Kristina abdikerade.
