Frida Stéenhoff – feminist och rösträttskämpe
Frida Stéenhoff (1865-1945) var författare och samhällsdebattör. Den 23 november 1905 höll hon ett föredrag om kvinnlig rösträtt i Stockholm med titeln ”Hvarför skola kvinnorna vänta?” Frida Stéenhoff förstod nämligen inte varför kvinnorna skulle vänta på sin rösträtt. De som var motståndare till den kvinnliga rösträtten menade att kvinnorna inte var mogna. Frida Stéenhoff höll inte med. Enligt henne var rösträttsfrågan inte en fråga om mogenhet. Hon tyckte att själva poängen med allmän och lika rösträtt är att det är en rättighet – att låta folket få bestämma och kunna påverka samhället.
Kvinnorna startade organisation för att kräva rösträtt
1902 grundades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Föreningen samlade politiskt aktiva kvinnor från höger till vänster. Det var bara kvinnor som fick vara medlemmar. Anna Lindhagen, Lydia Wahlström, Anna Whitlock och författaren Elin Wägner är några av föreningens mer berömda medlemmar.
Föreningen jobbade med ett intensivt påverkansarbete. De ordnade namninsamlingar, delade ut flygblad, skrev brev till kungen och höll föredrag. Föreningen inrättade till och med en kvinnornas "rösträttsdag" för att skapa uppmärksamhet för kampen. 1911 blev ett viktigt år för LKPR. Då stod föreningen värd för den internationella kvinnorösträttsrörelsens sjätte kongress. Föreningen hade som mest 17 000 medlemmar och 1913 lyckades de samla in 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. När den kvinnliga rösträtten infördes 1919 upplöstes förbundet och en del av medlemmarna gick med i Fredrika-Bremer-Förbundet istället. Ledningen för LKPR bildade Svenska Kvinnors Medborgarförbund.
Riksdagen beslutade om allmän och lika rösträtt 1919
Vid riksdagsvalet till andra kammaren 1917 blev det majoritet för kvinnlig rösträtt. Året efter fick kvinnor och män rösträtt i kommunalvalen på lika villkor. Den 24 maj 1919 beslutade riksdagen i Sverige att införa lika och allmän rösträtt för kvinnor, i valen till riksdagens andra kammare också. Det första valet till andra kammaren där kvinnor deltog hölls 1921. Nu hade en stor majoritet av Sveriges vuxna befolkning rösträtt. Nu var också varje persons röst värd lika mycket.
Men även efter 1921 fanns det många människor i Sverige som inte fick delta: De som satt i fängelse, människor som inte kunde försörja sig själva, folk med stora skatteskulder och de som var omyndigförklarade. Män fick bara rösta om de hade gjort lumpen, och dessutom var alla som röstade tvungna att ha fyllt 23 år för att få rösta…
Text: Sofia Dahlquist, pedagog och samordnare för Stockholmskällan
Webbplats: Stockholmskällan
