Midsommarkrisen var ett mycket allvarligt politiskt läge under andra världskriget då den svenska neutralitetsfrågan ställdes på sin spets. Krisen uppstod efter att Tyskland påbörjat anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 (operation Barbarossa).
Tysklands krav satte neutraliteten på prov
Sveriges neutralitet ställdes inför sin dittills största utmaning när tyskarna krävde att Sverige skulle låta dem transportera Engelbrechtdivisionen, en fullt utrustad militär division med ca 15 000 soldater, på järnväg från Norge, via Sverige, till Finland. Till detta kom ett antal andra krav som mineringar och tillstånd till överflygning av svenskt territorium under begränsad tid, men frågan om den beväpnade divisionens transitering (genomresa) var den klart viktigaste.
De tyska kraven bedömdes av många – framför allt inom socialdemokratin och Folkpartiet – som stridande mot Sveriges deklarerade neutralitet.
Kungen och regeringen var splittrade i frågan
Tidigt stod det dock klart att Gustav V, utrikesministern Christian Günther och flera av de borgerliga regeringsledamöterna var positiva till ett jakande svar till tyskarna. Enligt uppgifterna från krisen gav kungen inför statsminister Per Albin Hansson uttryck för att han inte ville ta ansvar för följderna av ett nej. Hansson använde senare kungens inställning som argument i diskussionen med den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Exakt hur kungens uttalande ska tolkas har senare diskuterats.
Regeringen godkände transiteringen som en engångseftergift
Socialdemokraterna förklarade i sin grupp att de var beredda att säga nej till Tyskland under förutsättning att de övriga partigrupperna var med på detta. Högern och bondeförbundet var dock för ett ja, och även Folkpartiet valde att stödja ett ja. Därmed fanns inget gemensamt stöd bland samlingsregeringens partier för att säga nej. Regeringen beslutade till slut att godkänna transiteringen, men betonade för tyskarna att den skulle ses som en engångseftergift och inte som en förändring av Sveriges neutralitetspolitik.
Gustav Möller (socialdemokratisk socialminister) uttryckte vid det avgörande regeringssammanträdet enligt K.G. Westmans dagbok tvivel om att det skulle vara en engångseftergift. Per Albin Hansson blev enligt Westman upprörd och yttrade till Möller: "Vad tjänar det till, att vi i en sådan stund som denna är djävliga mot varandra."
Kungens roll under krisen har diskuterats
I diskussionen om kungens reella makt i Sverige har midsommarkrisen av en del forskare och debattörer tagits som ett exempel på att kungen trots allt fortfarande kunde spela en avgörande roll i ett akut krisläge.
Men frågan har också ställts om inte den socialdemokratiske statsministern utnyttjade kungens något oklara abdikationshot (ryktet om att Gustav V nämnt för statsministern att han skulle abdikera om inte tyskarnas krav beviljades) för att förmå riksdagsgruppen och de motvilliga statsråden att acceptera transiteringen av Engelbrechtdivisionen.
Engelbrechtdivisionen satte neutraliteten på provEngelbrechtdivisionen var egentligen den tyska 163:e infanteridivisionen och bestod av 14 712 soldater. Den var fullt utrustad för strid och befann sig i det tyskockuperade Norge när Tyskland anföll Sovjetunionen sommaren 1941. Tyskland ville snabbt flytta divisionen till Finland, och den enklaste vägen gick rakt genom Sverige. Efter den svenska regeringens beslut började transporterna den 25 juni 1941. Divisionen färdades med tåg från Charlottenberg vid norska gränsen genom Sverige till Haparanda och vidare mot Finland. De sista transporterna genomfördes i mitten av juli. Tågen bevakades av svenska soldater under färden. Sverige hade redan sedan 1940 tillåtit den s.k. permittenttrafiken, där tyska soldater på permission och krigsmateriel transporterades genom landet till och från det ockuperade Norge. Engelbrechtdivisionen var något annat – nu passerade en fullt stridsutrustad militär styrka genom Sverige på väg mot ett pågående krig. Därför blev beslutet ett särskilt tydligt avsteg från den svenska neutraliteten. Regeringen betonade att tillståndet var en engångseftergift, och när Tyskland senare begärde en liknande transport sade Sverige nej.
|
M LÄS MER: Sverige under andra världskriget
S LÄS MER: Samlingsregeringen 1939-1945
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
