Hattarnas ryska krig 1741-1743 var ett misslyckat svenskt anfallskrig mot Ryssland. Det styrande hattpartiet ville bryta med Arvid Horns försiktiga fredspolitik och återta de områden som Sverige hade förlorat genom freden i Nystad 1721. Många av partiets ledare trodde att den politiska oron i Ryssland gav Sverige ett bra tillfälle att anfalla. Frankrike uppmuntrade krigsplanerna och bidrog med pengar, eftersom landet ville hindra Ryssland från att delta i det österrikiska tronföljdskriget. I juli 1741 drevs beslutet om krig igenom i riksdagen.
Resultatet blev det motsatta. Brist på proviant och dricksvatten, sjukdomar, deserteringar samt oklar militär planläggning ledde till nederlag vid Villmanstrand i augusti 1741. Ryssarna drog sig tillbaka efter slaget, men den svenska armén lyckades inte gå till motanfall. Den 24 augusti 1742 kapitulerade större delen av armén vid Helsingfors. Därefter ockuperade ryska styrkor nästan hela Finland fram till freden 1743.
I mars 1742 utfärdade den ryska kejsarinnan Elisabet ett manifest där Finlands invånare uppmanades att bryta med Sverige och bilda en egen stat under ryskt beskydd. Det är osäkert om erbjudandet var allvarligt menat eller främst var propaganda som skulle försvaga motståndet mot den ryska armén.
Nu var hennes position stark, men fredsvillkoren mildrades sedan den svenska riksdagen hade valt Adolf Fredrik till tronföljare. Han hade nära släktband till den ryska kejsarfamiljen och var den kandidat som Elisabet föredrog. Genom Åbofreden i augusti 1743 fick Sverige tillbaka större delen av det ockuperade Finland, men områdena öster om Kymmene älv och söder om Saimen överläts till Ryssland. Där ingick bland annat städerna Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott.
Efter fredsslutet tog den svenska regeringen emot omkring 12 000 ryska hjälptrupper. De skulle avskräcka Danmark från att angripa Sverige efter valet av Adolf Fredrik till tronföljare. Soldaterna placerades bland annat i Stockholmsområdet och på flera orter i Mellansverige. Efter en svensk-dansk överenskommelse lämnade de Sverige i juli 1744.
Lilla ofreden”Lilla ofreden” är en beteckning på den ryska ockupationen av Finland 1742-1743, under den senare delen av hattarnas ryska krig. Befolkningen tvingades svära trohetsed till Elisabet av Ryssland och sedan även till tronföljaren Karl Peter Ulrik. Begreppet anknyter till "stora ofreden", den långa perioden av krigshandlingar under stora nordiska kriget 1700-1721.
|
När 12 000 ryska soldater kom för att skydda SverigeHösten 1743 hände något oväntat. Bara några månader efter Sveriges katastrofala krig mot Ryssland anlände omkring 12 000 ryska soldater till Sverige som hjälptrupper. Anledningen var att Danmark övervägde att ingripa efter att den ryskstödda Adolf Fredrik hade valts till svensk tronföljare. Soldaterna placerades i Stockholm, skärgården och flera mellansvenska städer. Där behövde lokalbefolkningen ordna bostäder, mat och andra förnödenheter åt dem. För många svenskar måste det ha känts märkligt att soldater från landet som nyss hade besegrat Sverige nu marscherade genom huvudstaden som allierade. Trupperna var officiellt inte en ockupationsarmé utan hade bjudits in för att avskräcka Danmark från att anfalla. Efter att Sverige och Danmark hade nått en överenskommelse lämnade de ryska soldaterna landet i juli 1744.
|
M LÄS MER: Frihetstidens Sverige
M LÄS MER: Hattar och mössor
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
