Ättesamhället
Ätten var en släktgrupp som under forntid och tidig medeltid utgjorde samhällets minsta beståndsdel. Grunden för medlemskap i samhället var medlemskap i en ätt. Frigivna trälar måste upptas i en ätt (ättledas) för att bli accepterade.
När ärvd jord skulle säljas måste den först saluföras till andra ättmedlemmar, och vid dråp kunde gärningsmannen - med samtycke från offrets ätt - undvika fredlöshet genom att betala manbot till offrets familj och ättbot till dennes släktingar (intill sjätte led).
Ättesamhället har av vissa forskare beskrivits som förhållandevis jämlikt och demokratiskt. Genom frånvaron av källor vet vi egentligen inte så mycket om detta. Kristendomens införande kan möjligen ha gjort människor ännu mer ättmedvetna, eftersom kyrkan på 1170-talet förbjöd äktenskap mellan släktingar intill sjunde led (ändrades 1215 till fjärde led), men det ingick samtidigt både i kyrkans och den expanderande kungamaktens program att minska ättens betydelse. Genom Skänninge möte 1248 fick präster rätt att testamentera egendom utan ättens godkännande, genom Skarastadgan 1335 avskaffades tvånget att bidra till ättbot (ättbot = en slags böter som ätten skulle betala).