S
Tagg
Tingsplats
Forntida tingsplats. Ting var politiska församlingar för lagstiftning, rättskipning och förvaltning i det forntida, vikingatida och medeltida Norden.

Ting

Ting var ett rättsligt men även administrativt organ på härads- och lagsaganivå (landskapsnivå) i vars förhandlingar alla fria män hade rätt att delta. Från början, under förkristen tid, kan tingen även ha haft vissa religiösa funktioner.

Häradstinget leddes av häradshövdingen (i Svealand fram till Magnus Erikssons landslag av domaren), landstinget av lagmannen.

Innehavarna av dessa ämbeten valdes av tingsmenigheten (menighet = en särskild grupp människor), i allmänhet från frälset eller bland traktens rikaste bönder. Redan under Knut Erikssons (död 1196) regering ska kungen eller hans representant med jämna mellanrum ha uppträtt på tingen för att anställa räfst (en rättslig undersökning), varvid tidigare domar kunde överklagas.

ANNONS

ANNONS

Under Magnus Eriksson (1316-1374) stärktes det kungliga inflytandet över tingen ytterligare. En kunglig tolvmannanämnd inrättades i varje lagsaga (landskap) som en sorts överdomstol för revision (granskning) av tidigare domar (1344-1346). Det fastslogs också (i landslagen ca 1350) att häradshövdings-och lagmannaämbetena skulle tillsättas av kungen efter att menigheten föreslagit tre kandidater.

Det processförfarande som oftast praktiserades på de medeltida svenska tingen var edgång, dvs att den anklagade blev frikänd om denne kunde mobilisera tillräckligt många edgärdsmän som var beredda att svära på hans oskuld. Förfarandet, som fanns kvar i Sverige fram till 1695, var nödvändigt när det inte fanns några utvecklade metoder för bevisprövning. Edgärdsmännen räknades inte som ögonvittnen, men de "gick i god" för den anklagade. Att gå ed var en mycket allvarlig handling, och den som ertappades med att ha svurit falskt riskerade evig ärelöshet. Mot den här bakgrunden förstår man också vikten av att vara medlem av en ätt (se nedan).

LÄS MER: Brott och straff förr

LÄS MER: Landskapslagar

LÄS MER: Sverige och Norden på medeltiden

Ättesamhället

Ätten var en släktgrupp som under forntid och tidig medeltid utgjorde samhällets minsta beståndsdel. Grunden för medlemskap i samhället var medlemskap i en ätt. Frigivna trälar måste upptas i en ätt (ättledas) för att bli accepterade.

När ärvd jord skulle säljas måste den först saluföras till andra ättmedlemmar, och vid dråp kunde gärningsmannen - med samtycke från offrets ätt - undvika fredlöshet genom att betala manbot till offrets familj och ättbot till dennes släktingar (intill sjätte led).

Ättesamhället har av vissa forskare beskrivits som förhållandevis jämlikt och demokratiskt. Genom frånvaron av källor vet vi egentligen inte så mycket om detta. Kristendomens införande kan möjligen ha gjort människor ännu mer ättmedvetna, eftersom kyrkan på 1170-talet förbjöd äktenskap mellan släktingar intill sjunde led (ändrades 1215 till fjärde led), men det ingick samtidigt både i kyrkans och den expanderande kungamaktens program att minska ättens betydelse. Genom Skänninge möte 1248 fick präster rätt att testamentera egendom utan ättens godkännande, genom Skarastadgan 1335 avskaffades tvånget att bidra till ättbot (ättbot = en slags böter som ätten skulle betala).
 


FÖRFATTARE

Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
 

Här nedan hittar du material som kan relateras till forntidens och medeltidens ting.

Uppdaterad: 16 mars 2024
Publicerad:

ANNONS

ANNONS

Länkar om Ting

Loading content ...
Loading content ...
Loading content ...

ANNONS

ANNONS

ANNONS