Bönder

Efter att den neolitiska revolutionen (jordbruksrevolutionen) inleddes för ca 12 000 år sedan - i bland annat dagens södra Turkiet och Iran (och för omkring 6 000 år sedan i Sverige) - blev människorna bofasta jordbrukare. Den stora merparten av alla människor blev därmed bönder.

Själva yrkesbenämningen bonde skulle dock dröja fram till medeltiden då även andra yrkesformer, som smeder, skomakare, handelsmän m.fl. blev vanligare. Det fanns vid den här tiden helt enkelt en mening i att ge den jordbrukande delen av befolkningen en benämning för att särskilja jordbrukarna från hantverkarna och övriga sysselsättningar.

Under medeltiden var många bönder i Europa livegna, vilket innebar att de kontrollerades av en godsherre och inte hade möjlighet att flytta utan godsherrens godkännande. Livegenskapen förekom inte i Sverige under medeltiden, här hade bönderna en betydligt bättre situation och mer än hälften ägde själva sin jord. Dessa bönder betalade skatt till både kungen och kyrkan. De kallades därför skattebönder. Andra bönder arrenderade (hyrde) kungens jord (s.k. kronobönder) eller den jord som kyrkan ägde (kyrkobönder). De som arrenderade mark från adeln (frälset) kallades för frälsebönder.

Kronobönderna betalade en avgift till kungen (staten), medan bönderna som hyrde mark av kyrkan (inkl. klostren) eller adeln betalade en avgift till markägaren i stället för till kungen. Avgiften kunde betalas både i pengar och i varor. Dessutom fick bönderna arbeta ett visst antal dagar (s.k. dagsverk) under året på frälsets eller kyrkans gårdar.

Livet som bonde var ofta hårt. Dåligt väder kunde ge en dålig skörd, som i sin tur kunde leda till både hunger och stora skulder.

Det hårda livet som bonde och de många avgifterna i kombination med alla de dagsverken som bönderna var tvungna att utföra på andras jordar, resulterade i flera stora bondeuppror under medeltiden.

Under medeltiden var omkring 90 procent av Sveriges befolkning bönder.

Det var först från och med slutet av 1800-talet som andelen bönder i Sverige började minska från omkring 80 procent av befolkningen, till knappt 40 procent åren innan andra världskriget.

Efter andra världskriget (1939-1945) har andelen bönder i Sverige minskat rejält och idag är bara omkring 1,5 procent av den svenska befolkningen bönder. De främsta faktorerna till att andelen jordbrukare har minskat så mycket, inte bara i Sverige utan även i hela den industrialiserade världen, är att jordbruket blivit mer effektivt och mindre arbetskrävande tack vare ny teknik och mer lättodlade grödor.

Bönderna som ett politiskt stånd

Under medeltiden växte ståndssamhället fram på den europeiska kontinenten. Det var ett samhällssystem där de priviligierade samhällsgrupperna adeln och prästerna var skattebefriade. I flertalet länder hade man ett system med tre stånd: adel, präster och det tredje ståndet, vilka utgjordes av ofrälse (de som betalade skatt). I det tredje ståndet ingick borgare och bönder.

I Sverige hade bönderna en betydligt bättre ställning än i övriga Europa och det var en viktig anledning till att bönderna från 1400-talet kom att utgöra ett eget stånd i den svenska riksdagen.

De fyra stånden i Sverige: adel, präster, borgare och bönder, minskade efterhand i betydelse.

Upplysningstiden och den framväxande industrialismen kom att innebära slutet för de fyra stånden. I och med att Sverige fick en tvåkammarriksdag 1866, försvann de fyra stånden helt och hållet från det svenska samhällssystemet.

Begreppet "bonde" i negativ bemärkelse

För flertalet människor är en bonde idag synonymt med en person som brukar jorden. Benämningen bonde har dock även använts i en negativ bemärkelse, som ett skällsord för att likna någon som dum eller lat. Denna användning av benämningen bonde kommer säkerligen ursprungligen från de högre samhällsklasserna som såg ner på bönderna och befolkningen på landsbygden.

Det ska också framhållas att benämningen bonde även använts i positiv bemärkelse för att symbolisera arbetsamma människor som sliter och arbetar tungt. Idag är det ovanligt att människor använder skällsordet bonde, även om skällsordet ”lantis” förekommer, vilket syftar på människor som bor på landet - dit bönder räknas. Ett exempel är då moderaten (senare partiledaren) Anna Kinberg Batra innan riksdagsvalet 1998 uttalade sig att ”stockholmare är smartare än lantisar”. Detta uttalande har hon senare offentligt tagit avstånd ifrån och bett om ursäkt för.

LÄS MER: Jordbruksrevolutionen

LÄS MER: Jordbruk och bönder i medeltidens Sverige

LÄS MER: Svenska skatteväsendets historia

Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världshistoria, Natur och Kultur, 1995
Harald Gustafsson, Nordens Historia, Studentlitteratur, 2007
Yuval Noah Harari, Sapiens - en kort historik över mänskligheten, Natur och Kultur, 2014

Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap