För historikerna är det under Gustav Vasa och hans söner som Sverige "träder fram ur dimman". Det är först från denna tid som det finns kontinuerliga uppgifter om bebyggelse, handel och hantverk i rikets olika delar. Det är också från och med då som verksamheten i centrala ämbetsverk kan följas och som det mesta av brevväxlingen med kungens fogdar, ståthållare och diplomater finns bevarad.
Befolkningsökning och nyodling
Genom uppgifter från Vasatiden kan man för första gången få en ungefärlig uppfattning om befolkningens storlek. Med hjälp av underlag från den extra beskattning som gjordes för att betala lösen till Danmark för fästningen Älvsborg har det beräknats att det år 1571 fanns något mindre än en miljon människor i dåvarande Sverige (inklusive Finland). Bebyggelsen var koncentrerad till slätt- och kustbygder i Götaland och Mälardalen, till Bergslagen och till Finlands kustland.
Befolkningen ökade dessutom under hela perioden, och befolkningsökningen framtvingade en omfattande nyodling. Gamla hemman klövs, jord som lagts öde under medeltiden togs åter i bruk och ny mark bröts i skogarna i Norrland och Värmland. Nyodlingen uppmuntrades av kronan (kungamakten/staten) eftersom den innebar en breddning av skatteunderlaget. Av samma skäl samt för att trygga krigsmaktens försörjning med vapen och andra förnödenheter kom kronan också att intressera sig för bergsbruk och handel.
Ett svenskt imperiebygge påbörjas
Nära sammanflätat med handelspolitiken var även det imperiebygge Sverige 1561 inledde på andra sidan Östersjön när staden Reval och tre estländska grevskap ställde sig under den svenska kronan. Redan under medeltiden hade de svenska länsherrarna i Viborg drömt om att kontrollera handeln på Finska viken, och även Gustav Vasa hade delat dessa förhoppningar.
Förutsättningen för att förverkliga ambitionerna infann sig emellertid först med Tyska ordensstatens sammanbrott i mitten av 1500-talet, varigenom ett politiskt vakuum uppstod i Baltikum. I konkurrens med övriga furstar i Östersjöområdet försökte Gustav Vasas efterträdare fylla detta tomrum.
För att understryka Sveriges intressen i öster antog Johan III 1581 titeln "storfurste av Finland", vilken sedan kom att bäras av alla svenska kungar fram till 1809 (och därefter av de ryska tsarerna fram till 1917).
Krigen var en drivande kraft bakom nationalstatsbygget
Kampen om Östersjön skulle under 1600-talet krönas med framgång. Bakom den aktiverade svenska utrikespolitiken fanns inte bara handelspolitiska motiv. Danmark och Ryssland betraktades som säkerhetspolitiska hot, och fiendskapen med Polen berodde även på dynastiska förvecklingar mellan kungahusen (se Sigismund - kung i både Sverige och Polen).
De ständiga krig som inleddes under 1500-talets senare hälft ledde till ett ökat behov av nya skatter och manskapsutskrivningar. Detta ökade i sin tur statsmaktens behov av att kontrollera människorna ytterligare.
I Sverige, liksom i övriga Västeuropa, kom krigen att fungera som en drivande kraft bakom nationalstatsbygget.
En viktig förutsättning för nationalstatens framväxt var att kyrkan och högadeln - som under medeltiden varit kungamaktens främsta rivaler - kuvades och integrerades i statsapparaten.
Kyrkan lydde hädanefter under kungamakten
När det gällde kyrkans privilegier hade i Sverige liksom i andra europeiska länder kronan redan under senmedeltiden försökt begränsa dessa av statsfinansiella skäl. Att Gustav Vasa faktiskt lyckades hängde samman med att kyrkans ledning hade engagerat sig hårt mot Sturarna under unionskrigen (dvs. krigen inom Kalmarunionen under slutet av 1400-talet och början av 1500-talet). Ärkebiskopen (kyrkans chef i landet) befann sig alltså på den förlorande sidan efter Gustav Vasas seger och gick i landsflykt varefter han kunde ersättas med en av kungens anhängare. Indragningen av kyrkans gods och krossandet av biskoparnas politiska makt mötte sedan inte mycket motstånd. Den oppositionella munken Martin Luthers idéer (se protestantismen) erbjöd dessutom en lämplig ideologisk legitimering av kungamaktens behandling av kyrkan.
I Spanien och Frankrike hade en liknande maktförskjutning mellan furstar och kyrka ägt rum redan på 1400-talet utan att någon reformation varit nödvändig.
Tronstriderna i Sverige i slutet av 1500-talet kom att föras med religiösa förtecken, men kyrkans tid som självständig maktfaktor var över. Under perioden och framför allt under 1600-talet kom istället kyrkan att utnyttjas som kungligt organ för ideologisk kontroll och mobilisering av befolkningen.
Högadelns makt minskade
När det gällde adeln hade de ledande familjerna inom rådsaristokratin minskat i antal efter Stockholms blodbad, och detta underlättade Gustav Vasas väg till makten. Han och hans söner försökte styra riket med hjälp av utlänningar och ofrälse (ickeadliga) rådgivare, medan de gamla aristokratiska familjerna i rådet sköts åt sidan.
Även om adelsmän fortfarande satt som ståthållare i slottslänen degraderades de undan för undan till avlönade ämbetsmän utan sina medeltida förfäders självständiga ställning. Genom giftermål kunde Gustav Vasa och hans son Johan III dessutom knyta några av de ledande familjerna inom rådsaristokratin till sig.
Den svenska riksdagens framväxt
Under Vasatiden växte riksdagens ställning som ett viktigt politiskt organ fram. Det blev under perioden praxis att den kungliga maktutövningen skulle legitimeras genom riksdagsbeslut. Den svenska riksdagen blev dessutom internationellt sett unik genom att också bönderna - de som var skatte- eller kronobönder - var representerade som ett eget stånd. I den svenska riksdagen fanns således fyra stånd representerade: adel, präster, borgare och bönder (läs mer om Västeråsriksdagarna 1527 och 1544).
LÄS MER: Riksdagen under Vasatiden
När det gällde förvaltning och styressätt var Vasatidens Sverige en jämförelsevis modern stat.
Ett kulturellt underutvecklat land
Som samhälle framstod dock Sverige som en outvecklad utkant av Europa. Utländska besökare upplevde ett glesbefolkat skogsland där det inte fanns några stora städer eller imponerande slott. Reformationen hade inneburit att månghundraåriga kulturband till kontinenten kapats, och verksamheten vid Uppsala universitet låg nere under större delen av i 1500-talet.
Från sitt besök vintern 1586 beskriver den tyske köpmannen Samuel Kiechel svenskarna som "tarvliga och gammalmodiga i sin klädedräkt, i synnerhet bondfolket. De har ett strävt tungomål, är mycket trotsiga i sin fattigdom, håller massor av boskap och gör väldiga ostar, somliga så stora att två personer har svårt att bära dem." Från gränstrakterna mot Danmark berättar Kiechel att det i bondgårdarna hörde till god ton att rapa vid matbordet, att man sov tillsammans med husdjuren och mitt i natten kunde väckas av att grisar slickade en i ansiktet.
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
