Frihetstidens partivälde och gustavianska tidens envälde

På ett plan är perioden 1719-1809 lättöverskådlig. Den omsluts av två katastrofer med såväl maktpolitiska nederlag som svåra lidanden för befolkningen. Stormakten Sverige, ett militariserat bondesamhälle med Östersjön som innanhav, upplöstes efter Karl XII:s död. Illa förberedda revanschkrig mot Ryssland - hattarnas ryska krig (1741-1743) och Gustav III:s ryska krig (1788-1790) - kan ses som bekräftelser på att storhetstiden var förbi. Med finska kriget 1808-1809 och förlusten av den östra rikshalvan, Finland, etablerades Sverige som en randstat i norr.
S

Perioden 1719-1809 var en tid mellan gammalt och modernt. Det var också en tid fylld av paradoxer då gammalt mötte nytt. Bilden visar "tjusarkonungen" Gustav III:s hov där kungen - i sin kamp mot adeln - sett till att byta ut adelns spetsar mot en mer folklig klädsel - den s.k. nationella dräkten (personerna på bilden bär en hovvariant). Detta tillsammans med flera andra förordningar påskyndade den ståndsutjämning som tog fart under 1800-talet. Detalj från en målning av Pehr Hilleström (1732-1816).

På ett annat plan är perioden mer motsägelsefull och vitt skilda tolkningar har framförts, såväl av samtida aktörer som av senare generationer forskare. Var frihetstiden (1719-1772) korruptionens och de sönderslitande partistridernas tidevarv? En tid då Sverige hotades av Polens öde, att delas mellan de europeiska stormakterna? Och var följaktligen Gustav III:s envälde en nationell äreräddning då främst adelns partivälde kvästes? Så såg Gustav III (naturligtvis) på saken, liksom många konservativa politiker och historiker som hundra år senare motsatte sig partiernas frammarsch och parlamentarismens ifrågasättande av kungamakten.

Eller lade frihetstiden, med sina politiska partier och så småningom också tryckfrihet, grunden till 1900-talets demokrati? Och var det Gustav III:s envälde med dess teatraliska drag som försenade demokratiseringen? Frihetstidens kanske främste försvarare, statsvetaren Fredrik Lagerroth, skrev 1915: "Sverige var det konstitutionella föregångslandet, som visade Europas folk vägen mot friheten, för att sedan [i och med Gustav III] ohjälpligt distanseras och lojt taga sin plats bland nationernas tross."

ANNONS

ANNONS

Istället för självklara utgångspunkter om frihetstiden som fri, upplysningstiden som upplyst eller Gustav III:s finkultur som fin, ska hela perioden 1719-1809 här betraktas utifrån tre motsatspar som på ett märkligt sätt vävs ihop.

Frihet - ofrihet

Under frihetstiden uppkom de sinsemellan stridande partierna, hattar och mössor. Vid riksdagen 1738-1739 etablerades principen om licentiering. Riksråden ("regeringen") kunde avsättas om majoriteten i riksdagen förändrades. I början motiverades avsättningarna med formella juridiska argument, så småningom alltmer underbyggda med tesen att makt är rätt. En tidig internationellt unik parlamentarism såg dagens ljus. I periodens slutskede, 1766, infördes också en i det närmaste lika unik tryckfrihet som medförde att det politiska livet översköljdes av en ström av pamfletter. Alltså: politiska partier, parlamentarism och pressfrihet; nog är det frihet!

Ett problem med en sådan lättvindig slutsats är att friheten var till bara för ett fåtal. Makten fanns främst på Riddarhuset, där lågadelns ämbetsmän och officerare hade flyttat fram sina positioner.

Prästeståndet bestod också av statstjänare, liksom en stor del av borgarståndet, medan bönderna hölls utanför riksdagens maktcentrum, det mäktiga sekreta utskottet. Först i frihetstidens slutskede mobiliserades de ofrälse intressena, huvudsakligen i det omorganiserade yngre mösspartiet.

Ett annat problem är att friheten mera blev ett vapen än en rättighet. Viktiga poster besattes med trogna partivänner, inte alltid kvalificerade, och tryckfrihetens förkämpar kunde lika gärna förneka motståndarens rätt, t.ex. i samband med hovets kupp 1756 då kritiska skrifter mot kungaparet uppmuntrades, medan dess försvarare stoppades. Företrädarna för den s.k. principalatsläran, d.v.s. att borgar- och bondeståndens valda ombud skulle följa de röstandes beslut, förföljdes också vid 1740-talets slut.

Politiska processer genomfördes med hjälp av ett rättsväsen som, milt formulerat, var lyhört för de ledande riksdagsmännens synpunkter. Straffen mot verkliga, eller påstådda, förrädare var ofta mer skoningslösa än under enväldena före och efter perioden. Det var Gustav III som humaniserade rättsväsendet genom att inskränka användningen av dödsstraffet och avskaffa tortyren.

Friheten gällde inte ekonomin, som i linje med merkantilismen genomsyrades av statskontroll samt privilegier och andra former av gynnande av partivänner och särintressen. Inte heller den religiösa tron var fri. Med konventikelplakatet 1726 fick den lutherska ortodoxin ett mäktigt vapen mot fritänkare.

Men en sådan negativ bild av frihetstiden tenderar att se epoken med vår tids ögon. Utifrån såväl tidigare epokers som den europeiska omgivningens oinskränkta envälden kan även en sådan beskuren "frihet" ses som ett viktigt steg mot folkstyre. Principen om politiskt deltagande av vidare grupper än kung och aristokrati etablerades, och särskilt påfallande är bondeståndets - vid en internationell jämförelse - stora inflytande. "Partier är fria staters liv", skrev skeppsprästen Jacob Wallenberg. Den uppfattningen överlevde Gustav III:s upplysta envälde och Gustav IV Adolfs mer skymningspräglade styre. Senare forskning har visat hur bönderna på lokalplanet kunde påverka rikspolitiken. Klagomål och krav frän byar, socknar och härader kunde via besvär (politiskt klagomål inför riksdagen) eller andra kanaler nå centralmakten och påverka dess beslut på toppnivå.

ANNONS

ANNONS

Upplysning-mysticism

Den franskinspirerade upplysning som växte fram från seklets mitt satte förnuftet främst. Etablerade vetenskapliga och religiösa sanningar ifrågasattes. Kunskap skulle sökas fördomsfritt. I detta finns en viktig beröringspunkt med politiken: tryckfrihet och fri debatt var nödvändiga både för att de rätta idéerna skulle slå igenom och för att folket - som betraktades som okunnigt - skulle nås av framstegets ljus.

Det fanns dock en skillnad mellan den från England hämtade - mer naturvetenskapligt präglade upplysningen som rådde under frihetstiden - och Gustav III:s fransksinnade kulturella epok. Inte heller upplysningen var alltså särskilt rätlinjig. Gustav III såg sig som en upplyst monark. Just för att sprida upplysningen behövdes en stark kungamakt och senare inskränkning av tryckfriheten: vilseledande uppgifter om statsstyret måste stoppas. Även en sådan ledande upplysningsman som Johan Henrik Kellgren ville tillgripa censur mot "irrläror" som den religiöse mystikern Emanuel Swedenborgs idéer.

Men egentligen utesluter inte vetenskap och mysticism varandra, sedda i 1700-talets perspektiv. Frimureriet tog fart och "mamsell Arfvidsson" (spåkvinna i Stockholm) besöktes av såväl upplysningsmannen Gustav III och frimuraren Karl XIII som de lägre klassernas folk. Sökandet efter nya kunskaper, vidgandet av erfarenheten på alla upptänkliga plan präglar snarare epoken.

På så sätt blir inte Swedenborgs andevärld någon egendomlig idé uteslutande i strid med epokens förnufts- och nyttopräglade tänkande, utan kanske istället väl i linje med denna.

Elegans-misär

Den hovkultur som Gustav III främjade har satt viktiga spår i svensk kulturhistoria: operabygget (dagens kungliga opera i Stockholm står på samma plats), teatrarna, de lärda akademierna, det franskinspirerade hovlivet med dess sirliga ritualer, i detaljer och i sin helhet syftande till att markera kungahusets glans och tidens exklusiva ståndstänkande.

Paradoxalt nog var det "tjusarkonungen" Gustav III som i sin kamp mot adelns spetsar genom förenings- och säkerhetsakten 1789 påskyndade den ståndsutjämning som sedan under 1800-talet tog ännu mer fart.

Elegansen och överflödet, de sköna konsterna och den lärda litteraturen existerade samtidigt med en påtaglig misär, särskilt i Stockholm, vars fattiga befolkning i den även enligt dåtidens mått lilla huvudstaden (60 000 invånare 1747) levde nära, och ändå så långt ifrån, elitens exklusiva societetsliv. En av de få som sammanförde tidens sociala motsättningar är Carl Michael Bellman, Gustav Ill:s hovtrubadur, vars visor förenar den lärda viskonsten med tidens burleska folkliv.

Samtidigt är det väl bekant att det under aristokratins peruker och parfymer fanns en tydlig illaluktande odör; att tvätta sig var inte vanligare i den kungliga sängkammaren än i drängstugan.Med alla dessa komplicerade motsatser och paradoxer ter sig därför tiden 1719-1809 som en komplicerad övergångsperiod mellan traditionellt och modernt; när vi tror oss känna igen företeelser visar de upp sin andra sida, som plötsligt förefaller så främmande.

ANNONS

ANNONS

Karta
Bild: Åsa Kleberg
Karta som visar Sveriges riksgräns 1743.

LÄS MER: Frihetstidens Sverige 1719-1772

LÄS MER: Gustavianska tidens Sverige 1772-1809

LÄS MER: Hattar och mössor

LÄS MER: Frihetstidens statsskick

LÄS MER: De fyra stånden och riksdagen under frihetstiden
 

Motstånd mot adeln

Adeln (0,5 procent av befolkningen) var mest talrik i södra Sverige och i Stockholmstrakten. Under 1600-talet hade en social utjämning inletts, framdriven särskilt av reduktionen, av de ofrälse ämbetsmännen och av att luckorna i officersleden tätades med dugliga ofrälse. Och i Riddarhuset avskaffade 1719 klassindelningen. Det innebar att varje ätt hädanefter fick varsin röst, vilket ledde till att lågadelns ställning stärktes gentemot högadeln.

Striderna i riksdagen 1719-1723 slutade med en kompromiss. Adeln, som drömde om att upphäva reduktionen, fick nöja sig med att företrädesrätten till de högsta ämbetena och s.k. ypperlig frälsejord behölls. Adelns kvinnoöverskott liksom många adelsmäns ekonomiska bekymmer medförde dock att vanlig frälsejord alltmer försvann ur adelns händer.
Ståndsutjämningen fortsatte under hela seklet. År 1700 var 16 procent av de högre ämbetsmännen ofrälse, hundra år senare var andelen 55 procent. De ofrälses innehav av frälsejord steg under samma period från 4 till 26 procent.

Riddarhusets motdrag mot den ofrälse offensiven 1730-1760 blev att 1762 vägra nyadlade ätter introduktion. Sedan tryckfriheten införts 1765 kunde otaliga adelsfientliga pamfletter spridas, och aristokratin började se Gustav III som enda värn för sina privilegier gentemot de radikala yngre mössorna som stred för de ofrälses krav. Genom statskuppen 1772 ströps debatten, men Gustav III:s förenings- och säkerhetsakt 1789 innebar ett stort bakslag för adeln. Företrädesrätten begränsades till ett litet antal tjänster och frälseköpen kunde fortsätta. Men den sociala utjämningen skedde till priset av stärkt kungamakt och inskränkning av den politiska friheten.
 

ANNONS

ANNONS

Gustavianska riksdagar

Efter Gustav III:s statskupp 1772 reducerades ständernas makt. Liksom Vasakungarna fick Gustav III möjlighet att stå i direkt kontakt med riksdagen som helhet, enskilda stånd eller utskott.

Riksdagen 1778 gav inga större resultat, förutom i fråga om religionsfriheten med 1781 års lag. Oppositionen blev däremot ytterst skarp 1786. Kritiken mot kungen byggde bland annat på den svåra finansiella situationen, kungens egenmäktiga styre och flera års missväxt.

Genom förenings- och säkerhetsakten vid riksdagen 1789 kväste Gustav III - stödd av de ofrälse - adelsoppositionen. Den efterföljande riksdagen i Gävle 1792 blev därför utåt sett lugn och kungen lyckades få med sig ständerna i saneringen av finanserna. Under ytan jäste dock adelns hat, och mordet på Gustav III var redan planerat.

Gustav IV Adolfs enda riksdag, 1800 i Norrköping, ägde rum efter en reformvänlig period, särskilt inom jordbruket. Samtidigt tornade de utrikespolitiska hoten upp sig som en följd av de stora politiska förändringar som Napoleonkrigen förde med sig.
 

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Frihetstiden är ett passande namn för epoken 1719-1772. Motivera.
     
  2. Frihetstiden är inte ett så bra namn för epoken 1719-1772. Motivera. 
     
  3. Gustav III ses ofta som en upplyst men enväldig härskare. Vad menas?

 

Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia

 

Senast uppdaterad: 24 november 2021
Publicerad: 8 november 2021

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

ANNONS

Liknande artiklar

S

Sveriges befolkning under 1700-talet och 1800-talet

Vid början av 1700-talet hade Sverige 1,8 miljoner invånare och 200 år senare kring sekelskiftet...

SO-rummet bok
S

Synen på invandring och medborgarskap i Sverige - 1800-talet och framåt

Den franska revolutionen och utvecklingen under tidigt 1800-tal blev en vattendelare i...

SO-rummet bok
S

Synen på invandring och medborgarskap i Sverige - medeltid och tidigmodern tid

I Norden förekom långt fram i tiden träldom. Trälarna under vikingatiden bestod av fångar från...

S

Armén och flottan under Vasatiden

Gustav Vasa var en av de mest framgångsrika företrädarna för det västeuropeiska...

ANNONS

Ämneskategorier

Frihetstidens Sverige

Frihetstiden (1719-1772) var en period i Sveriges historia då den kungliga makten minskade och Sverige fick sina första...

Gustavianska tidens Sverige

Gustav III:s statskupp 1772 satte punkt för frihetstiden och inledde den gustavianska tiden (1772-1809) då Sverige...

Sveriges historia

Här hittar du material som behandlar Sveriges historia i små och stora perspektiv. Få en helhetsbild eller fördjupa dig...

Relaterade taggar

Gustav IV Adolf

Gustav IV Adolf (1778-1837) var son till Gustav III och Sofia Magdalena av Danmark. Han var...

Gustav III

Gustav III (1746-1792) var son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen. Gustav fick en...

Hattar och mössor

Hattar och mössor var en benämning på Sveriges två första riksdagspartier som uppkom på...

SO-rummet tag typ

Riksdagens och regeringens historia

Här hittar du material som kan relateras till den svenska riksdagens och regeringens historia från...

Adel och aristokrati

Adel och aristokrati är benämningar som syftar på det översta och mäktigaste sociala...

Riddarhuset

Riddarhuset i Stockholm var i äldre tider adelns sammanträdesplats. Den storslagna byggnaden (se...

Frihetstidens statsskick

Frihetstidens statsskick präglades av riksdagens starka ställning i regeringsformen 1719 och 1720...