Istället för självklara utgångspunkter om frihetstiden som fri, upplysningstiden som upplyst eller Gustav III:s finkultur som fin, ska hela perioden 1719-1809 här betraktas utifrån tre motsatspar som på ett märkligt sätt vävs ihop.
Frihet - ofrihet
Under frihetstiden uppkom de sinsemellan stridande partierna, hattar och mössor. Vid riksdagen 1738-1739 etablerades principen om licentiering. Riksråden ("regeringen") kunde avsättas om majoriteten i riksdagen förändrades. I början motiverades avsättningarna med formella juridiska argument, så småningom alltmer underbyggda med tesen att makt är rätt. En tidig internationellt unik parlamentarism såg dagens ljus. I periodens slutskede, 1766, infördes också en i det närmaste lika unik tryckfrihet som medförde att det politiska livet översköljdes av en ström av pamfletter. Alltså: politiska partier, parlamentarism och pressfrihet; nog är det frihet!
Ett problem med en sådan lättvindig slutsats är att friheten var till bara för ett fåtal. Makten fanns främst på Riddarhuset, där lågadelns ämbetsmän och officerare hade flyttat fram sina positioner.
Prästeståndet bestod också av statstjänare, liksom en stor del av borgarståndet, medan bönderna hölls utanför riksdagens maktcentrum, det mäktiga sekreta utskottet. Först i frihetstidens slutskede mobiliserades de ofrälse intressena, huvudsakligen i det omorganiserade yngre mösspartiet.
Ett annat problem är att friheten mera blev ett vapen än en rättighet. Viktiga poster besattes med trogna partivänner, inte alltid kvalificerade, och tryckfrihetens förkämpar kunde lika gärna förneka motståndarens rätt, t.ex. i samband med hovets kupp 1756 då kritiska skrifter mot kungaparet uppmuntrades, medan dess försvarare stoppades. Företrädarna för den s.k. principalatsläran, d.v.s. att borgar- och bondeståndens valda ombud skulle följa de röstandes beslut, förföljdes också vid 1740-talets slut.
Politiska processer genomfördes med hjälp av ett rättsväsen som, milt formulerat, var lyhört för de ledande riksdagsmännens synpunkter. Straffen mot verkliga, eller påstådda, förrädare var ofta mer skoningslösa än under enväldena före och efter perioden. Det var Gustav III som humaniserade rättsväsendet genom att inskränka användningen av dödsstraffet och avskaffa tortyren.
Friheten gällde inte ekonomin, som i linje med merkantilismen genomsyrades av statskontroll samt privilegier och andra former av gynnande av partivänner och särintressen. Inte heller den religiösa tron var fri. Med konventikelplakatet 1726 fick den lutherska ortodoxin ett mäktigt vapen mot fritänkare.
Men en sådan negativ bild av frihetstiden tenderar att se epoken med vår tids ögon. Utifrån såväl tidigare epokers som den europeiska omgivningens oinskränkta envälden kan även en sådan beskuren "frihet" ses som ett viktigt steg mot folkstyre. Principen om politiskt deltagande av vidare grupper än kung och aristokrati etablerades, och särskilt påfallande är bondeståndets - vid en internationell jämförelse - stora inflytande. "Partier är fria staters liv", skrev skeppsprästen Jacob Wallenberg. Den uppfattningen överlevde Gustav III:s upplysta envälde och Gustav IV Adolfs mer skymningspräglade styre. Senare forskning har visat hur bönderna på lokalplanet kunde påverka rikspolitiken. Klagomål och krav frän byar, socknar och härader kunde via besvär (politiskt klagomål inför riksdagen) eller andra kanaler nå centralmakten och påverka dess beslut på toppnivå.
