Borgfreden
Den s.k. borgfreden var partiernas ambition att under första världskriget 1914-1918 lägga de inrikespolitiska striderna åt sidan.
Borggårdstalet i februari 1914 hade skärpt de partipolitiska motsättningarna. Högern och liberalerna enades om en upprustning av försvaret, ett beslut som socialdemokraterna i skenet av krigshändelserna avstod från att bekämpa. Efter krigsutbrottet gav partiets ledare Hjalmar Branting den första augusti per telegram från ett valmöte i Kisa sitt stöd till regeringens strävan "att till det yttersta vidmakthålla Sveriges neutralitet".
Efter valframgången under hösten, då socialdemokratin för första gången blev störst i andra kammaren (87 mandat mot högerns 86), slog partiet definitivt in på realpolitikens väg istället för att föra en demonstrationspolitik. Samverkan med liberalerna utvecklades fram till vänsterregeringens tillträde 1917. Vid den tiden hade borgfreden sedan länge upphört att gälla.