Riksdagsordningen 1810. Efter omvälvningarna 1809 med statskuppen och ny regeringsform präglades den nya riksdagsordningen (RO) av en konservativ anda. Ståndsriksdagen behölls, om än delvis reformerad: missgynnandet av bondeståndet inom utskotten togs bort liksom klassindelningen på Riddarhuset. En del radikaler såg RO som en tillfällig reträtt. Ett förslag till tvåkammarriksdag antogs också av riksdagen som vilande men begravdes 1815.
Justitieombudsmannen (JO) är ett ämbete som inrättades av riksdagen 1809 för kontroll av förvaltningen och av medborgarnas värn mot myndigheterna. Kontrollen skulle vara oberoende, till skillnad från den av regeringen tillsatte justitiekanslern. Förste innehavare blev Lars August Mannerheim, från 1810 till 1823, konstitutionsutskottets ordförande i riksdagen. Bristande juridisk erfarenhet och oklara föreskrifter begränsade hans ingripanden till en handfull per år.
Valriksdagen i Örebro 1810 var riksdagen då den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare, den 21 augusti. Riksdagen hade förlagts till Örebro på grund av det känsliga politiska läget efter kronprins Karl Augusts död och Fersenskä mordet. Regeringen lanserade först Fredrik Kristian av Augustenborg, Karl Augusts äldre bror. Men genom ett privat initiativ av löjtnanten Carl Otto Mörner fördes Bernadottes kandidatur fram. Napoleons stöd och stora franska lån lockade. Även längtan efter en stark man spelade in. Bernadotte valdes enhälligt och den 26 september antogs successionsordningen, den grundlag som ger arvsrätten till huset Bernadotte.
Tryckfrihetsförordningen 1812 var den sista byggstenen i den nya författningen efter statskuppen 1809 (regeringsformen 1809, riksdagsordningen och successionsordningen 1810). All förhandscensur avskaffades men med indragningsmakten (hovkanslern kunde beslagta skrifter som var smädliga eller "vådliga för allmän säkerhet", se nedan) skapades ett maktinstrument för en regent som likt Karl Johan kände sin position hotad av såväl gustavianer som liberaler.
Indragningsmakten var hovkanslerns rätt att dra in skrifter som ansågs smädliga eller "vådliga för allmän säkerhet". Bestämmelsen infördes i 1812 års tryckfrihetsförordning (se ovan) och användes av Karl XIV Johan mot den liberala oppositionen. Indragningsmakten blev dock ett misslyckande. Tidningarna kunde genom att byta namn (Aftonbladet blev t.ex. Det trettonde Aftonbladet osv.) eller leja ansvariga utgivare kringgå statens åtgärder. Indragningsmakten slutade tillämpas 1838 och den slopades definitivt vid riksdagen 1844-1845.
