Tagg om 1809 års regeringsform

Regeringsformen 1809

S

1809 års regeringsform utformades på två veckor efter Gustav IV Adolfs avsättning och var formellt i kraft till 1974. De militärer och ämbetsmän som låg bakom statskuppen hade inget gemensamt konstitutionellt program. Huvudsyftet var att få bort kungen och bryta hans makt över Sveriges styre. Under grundlagsarbetet våren 1809 rasade därför en maktkamp som vanns av en moderat grupp, motståndare både till gustavianerna och de jakobinska radikalerna.

Gustavianerna hade skrämts till tystnad, vilket gjorde det enkelt att utestänga Gustav IV Adolf och hans arvingar från alla anspråk på tronen. Hertig Karl, Gustav Adolfs farbror, tilläts inte heller att genast träda till. Lösenordet blev "konstitution först, kung sedan".

ANNONS

ANNONS

Maktdelning

Ett regeringsförslag utarbetades av landshövding Anders af Håkansson. Genom utvecklandet av den maktfördelningstanke som fanns redan 1772 är förslaget "den naturliga historiska sammanbindningsleden mellan det gustavianska statsskicket och 1809 års grundlagsverk" (statsvetaren Axel Brusewitz).

Riksdagen tillsatte nu det första konstitutionsutskottet i svensk historia. Adeln fick sex representanter, de övriga stånden tre var. Ordförande blev friherren Lars Augustin Mannerheim, sekreterare (ej ledamot) Hans Järta. I sig speglade adelns överrepresentation något som den nya författningen skulle avskaffa. Även den offentliga debatten tog fart. Broschyrer, t.ex. av Axel Gabriel Silfverstolpe, fick en viktig roll. Förslaget godkändes den 5-6 juni, även om bondeståndet, missnöjt med adelns bestående privilegier, skrev under det först 27 juni. Sedan det antagits hyllades den nye monarken, Karl XIII.

Förslaget byggde på en uttalad maktdelning. Kungens och riksdagens makt skulle balansera varandra. Grundlagsfäderna ville undvika både frihetstidens regerande riksdag och enväldet, som präglat den karolinska och den gustavianska tiden. Någon demokrati var det inte fråga om, även om viktiga medborgerliga rättigheter slogs fast. Snarare var det en elitistisk adelskonstitutionalism som segrade.

I ett berömt memorial, formulerat av Järta, åskådliggörs denna tanke, inspirerad av maktdelningslärans främste filosof, fransmannen Charles Louis de Montesquieu:

Utskottet har sökt bilda en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra (konung och statsråd); en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd (riksdagen); en domaremakt, självständig under lagarna, men ej självhärskande över dem.

Lagstiftningsmakten delades dock mellan kung och riksdag. Förutom i ekonomiska lagar, som kungamakten ensam utfärdade, kunde vardera parten ta initiativ till men också förhindra lagändringar.

Skatterna (finansmakten) bestämde riksdagen ensam ("Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta").

Kungen skulle styra riket men rådgöra med - av honom utsedda och ansvariga rådgivare - statsråd. Statsrådens agerande kontrollerades av riksdagen (som emellertid inte av politiska skäl kunde fälla enskilda statsråd eller hela regeringen i linje med sentida parlamentarism).

Den dömande makten var inte heller så självständig som Montesquieu förutsatte genom att Högsta domstolens ledamöter tillsattes av kungen, som också hade rätt att närvara vid deras sammanträden. En viktig reform var att ämbetsmännen enbart skulle tillsättas efter skicklighet. Adelns företräde till höga befattningar försvann, även om den i praktiken länge hade ett försteg.

Den vetenskapliga tolkningen av regeringsformen har kretsat kring frågan om den främst var ett resultat av utländska teorier (främst Montesquieus) eller grundad på svenska, praktiskt politiska erfarenheter. En sådan distinktion är svår att i praktiken upprätthålla. Kunskaper om utländska konstitutionella teorier fanns hos grundlagsfäderna, men regeringsformen avviker i vissa avseenden från Montesquieu. Viljan att undvika både frihetstidens svaga regering och det kungliga enväldets allmakt förefaller ha vägt väl så tungt.

ANNONS

ANNONS

Regeringens funktion

Regeringen skulle enligt regeringsformen 1809 vara kungens rådgivare. Regeringsmedlemmarna (statsråden) var utnämnda av kungen och ansvariga inför och lojala till honom. Uppdraget var länge av ämbetsmannakaraktär; eftersom ansvarigheten inför riksdagen (parlamentarism) var så svag behövdes ingen större politisk fingerfärdighet. Så småningom stärktes den politiska karaktären. Departementalreformen 1840 (se faktaruta nedan) var ett steg på vägen och fullföljdes av den starka liberala regeringsduon J.A. Gripenstedt och Louis De Geer från 1858.

Det första ofrälse statsrådet, borgarståndets Hans Niklas Schwan, utnämndes 1828.
 

Departementalreformen var 1840 års beslut att justitiedepartementet, utrikesdepartementet, lantförsvarsdepartementet, sjöförsvarsdepartementet, civildepartementet, finansdepartementet och ecklesiastikdepartementet fick varsitt statsråd som chef.

Därtill kom tre konsultativa statsråd ("utan portfölj"). Tidigare hade statssekreterarna ansvarat för departementen och statsråden bara tjänstgjort som allmänna rådgivare till kungen. Med reformen stärktes på sikt regeringens ställning gentemot kungamakten. Statsråden kunde med ökad kompetens inom sina ansvarsområden driva sin linje.

ANNONS

Riksdagsordningen 1810. Efter omvälvningarna 1809 med statskuppen och ny regeringsform präglades den nya riksdagsordningen (RO) av en konservativ anda. Ståndsriksdagen behölls, om än delvis reformerad: missgynnandet av bondeståndet inom utskotten togs bort liksom klassindelningen på Riddarhuset. En del radikaler såg RO som en tillfällig reträtt. Ett förslag till tvåkammarriksdag antogs också av riksdagen som vilande men begravdes 1815.

Justitieombudsmannen (JO) är ett ämbete som inrättades av riksdagen 1809 för kontroll av förvaltningen och av medborgarnas värn mot myndigheterna. Kontrollen skulle vara oberoende, till skillnad från den av regeringen tillsatte justitiekanslern. Förste innehavare blev Lars August Mannerheim, från 1810 till 1823, konstitutionsutskottets ordförande i riksdagen. Bristande juridisk erfarenhet och oklara föreskrifter begränsade hans ingripanden till en handfull per år.

Valriksdagen i Örebro 1810 var riksdagen då den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare, den 21 augusti. Riksdagen hade förlagts till Örebro på grund av det känsliga politiska läget efter kronprins Karl Augusts död och Fersenskä mordet. Regeringen lanserade först Fredrik Kristian av Augustenborg, Karl Augusts äldre bror. Men genom ett privat initiativ av löjtnanten Carl Otto Mörner fördes Bernadottes kandidatur fram. Napoleons stöd och stora franska lån lockade. Även längtan efter en stark man spelade in. Bernadotte valdes enhälligt och den 26 september antogs successionsordningen, den grundlag som ger arvsrätten till huset Bernadotte.

Tryckfrihetsförordningen 1812 var den sista byggstenen i den nya författningen efter statskuppen 1809 (regeringsformen 1809, riksdagsordningen och successionsordningen 1810). All förhandscensur avskaffades men med indragningsmakten (hovkanslern kunde beslagta skrifter som var smädliga eller "vådliga för allmän säkerhet", se nedan) skapades ett maktinstrument för en regent som likt Karl Johan kände sin position hotad av såväl gustavianer som liberaler.

Indragningsmakten var hovkanslerns rätt att dra in skrifter som ansågs smädliga eller "vådliga för allmän säkerhet". Bestämmelsen infördes i 1812 års tryckfrihetsförordning (se ovan) och användes av Karl XIV Johan mot den liberala oppositionen. Indragningsmakten blev dock ett misslyckande. Tidningarna kunde genom att byta namn (Aftonbladet blev t.ex. Det trettonde Aftonbladet osv.) eller leja ansvariga utgivare kringgå statens åtgärder. Indragningsmakten slutade tillämpas 1838 och den slopades definitivt vid riksdagen 1844-1845.
 

Här nedan hittar du material som kan relateras till 1809 års regeringsform.

Uppdaterad: 23 april 2022
Publicerad:

ANNONS

ANNONS

Artiklar om Regeringsformen 1809

SO-rummet bok
M

Sveriges politiska omvandling under 1800-talet

av: Riksdagsförvaltningen
2019-06-01

Under 1800-talet förändrades Sverige snabbt. Kungamakten och ståndsriksdagen gick inte i takt med det nya samhälle som växte fram. Revolutioner, frihetskrig och tal om alla människors lika värde spred sig över världen. Folket krävde större frihet och ökat politiskt inflytande...

+ Läs mer

Länkar om Regeringsformen 1809

ANNONS

ANNONS

Loading content ...
Loading content ...
Loading content ...

ANNONS

ANNONS

ANNONS