Medeltidens Stockholm
Stockholm var redan vid 1200-talets slut troligen Sveriges största stad. Under senmedeltiden beräknas den ha haft 6000-7000 invånare.
Stadens namn dyker upp i källorna först 1252, och arkeologiska undersökningar ger inte kunskap om någon bebyggelse här före 1200-talets mitt. Genom läget vid Mälarens utlopp var platsen emellertid strategiskt viktig, och den befästning kring vilken slottet Tre kronor senare byggdes hade troligen uppförts vid 1100-talets slut. Härifrån kunde även Mälarområdets handel med yttervärlden beskattas. Dessutom erbjöd Stockholm en bas för den svenska expansionen över Östersjön.
Redan i slutet av 1200-talet hade staden ett eget sigill, omtalades som kungligt residens och var den plats där Magnus ladulås begravdes 1292.
Politiskt var staden viktig att behärska och den fick utstå upprepade angrepp, blockader och belägringar. Den övertogs som pant av Hansan 1395 för den lösensumma som betalats för kung Albrekts frigivande, och först sedan denne underlåtit att betala överlämnades Stockholm till drottning Margareta 1398.
Stockholms slottslän (som omfattade Uppland och delar av Södermanland) lydde i allmänhet direkt under kungen, och kungamaktens inflytande på stadens styrelse var stort.
Liksom andra svenska städer hade Stockholm dessutom ett betydande tyskt befolkningsinslag. Hälften av borgmästarna och rådmännen skulle enligt stadslagen vara tyskar. Efter slaget vid Brunkeberg 1471 ströks emellertid denna bestämmelse.
