Centralisering betyder att mer makt samlas på en plats eller hos en ledning. Under 1600-talet betydde det att staten försökte få bättre kontroll över riket genom lagar, ämbetsverk, domstolar och utbildade tjänstemän. Man kan jämföra det med att Sverige gick från att styras mer personligt av kungen och hans närmaste män till att styras genom ett större system av myndigheter och skrivna regler.
Centrum för rikets styrelse utgjordes av rådet, vars kärna bestod av riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattmästaren. Dessa var chefer för fem kollegier, alltså centrala ämbetsverk: Svea hovrätt, Krigskollegium, Amiralitetskollegium, Kanslikollegium och Kammarkollegium.
Kollegierna var centrala ämbetsverk som började inrättas på 1630-talet (undantaget Svea hovrätt som inrättades 1614). De kan delvis jämföras med dagens departement och myndigheter.
Rådet fick under början av 1600-talet en fastare struktur med protokollförda sammanträden. Sedan det karolinska enväldet (då kungen fick mycket stor makt) etablerats vid 1680 års riksdag blev rådet mer eller mindre maktlöst. I början av 1700-talet, under Karl XII:s krigståg, ansvarade rådet dock för den löpande styrelsen av landet under noggrann – men avlägsen – kontroll från kungen.
Från mitten av 1600-talet började en utbildad ämbetsmannaklass att etableras i Sverige. Med både teoretisk och praktisk utbildning i ryggen fick nu även lågadliga och ofrälse unga män, alltså män som inte tillhörde adeln, möjlighet att göra karriär i den ämbetsmannastat som var under uppbyggnad. Enbart adlig börd, alltså att vara född in i adeln, skulle hädanefter inte längre räcka för en karriär inom staten. Systemet byggde på obetald tjänstgöring som ett led i en utbildningsgång och tillämpades först i hovrätterna. Utanför rättsväsendet var Bergskollegium först med att införa systemet (fr.o.m. 1678).
Det nya systemet mötte motstånd från högadliga grupper inom kollegierna. Det uppstod en konflikt mellan två system. Det äldre systemets ämbetsmannakarriärer byggde på börd, medan det nya systemet – som trängde undan det äldre – byggde på kompetens och en ny utbildningsordning (se nedan).
Ett steg i professionaliseringen av ämbetsmännen var att gymnasier inrättades i stiftsstäder, alltså städer där det fanns en biskop, som förberedelse för universitetsstudier. Landets första gymnasium grundades i Västerås 1623 (se faktarutan nedan). Utbildningen var vid den tiden visserligen främst avsedd för blivande präster, men Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna var väl medvetna om det växande behovet av utbildade ämbetsmän.
Centraliseringen under 1600-talet förändrade Sverige i grunden. Staten blev mer organiserad, med tydligare myndigheter, domstolar och utbildade ämbetsmän. Det gjorde det lättare för kungamakten att styra landet, ta in skatter och hålla ihop ett växande stormaktsrike. Samtidigt lades grunden till delar av den förvaltning som fortfarande präglar Sverige idag.
