Borgare

Från början var begreppet borgare (från tyskans bürger; borginnevånare) synonymt med att vara bosatt i en stad (innanför stadens murar).

Det var dock inte alla stadsbor som kategoriserades som borgare. För att räknas till borgerskapet var man i de medeltida städerna tvungen att utöva en näringsverksamhet med erhållet burskap. Detta innebar fram till 1864 då näringsfrihet infördes i Sverige, att den som bedrev en näringsverksamhet också var tvungen att ha laglig rättighet att utöva yrket. Utan detta burskap (laglig rättighet) fick man inte utöva yrket och räknades därmed inte till borgerskapet. Det måste också nämnas att burskap främst innehades av myndiga män, men att även en änka kunde driva vidare sin avlidne mans verksamhet med bibehållet burskap.

De borgare som bedrev hantverksyrken var indelade i olika skrån efter yrkestillhörighet. Det fanns ett skrå för varje hantverk, och det var endast de yrkesmän inom respektive skrå som fick utöva yrket. För att exempelvis arbeta i staden som tunnbindare var personen tvungen att tillhöra skrået för tunnbindare.

Skråsystemet i Sverige var från och med medeltiden fram tills mitten av 1800-talet uppbyggt enligt ett lärling-, gesäll- och mästarsystem. Skråsystemet försvann 1846 i och med att näringsfrihet infördes i Sverige. Systemet med lärling, gesäll och slutligen mästare finns dock fortfarande kvar inom ett antal hantverksyrken, som exempelvis målare och frisör.

Vanliga yrken som utövades av borgarna var skomakare, smeder och bagare. Men även handel genom import och export av varor tillhörde borgarnas yrkesutövning.

Till skillnad mot adeln och prästerna så var borgarna inte befriade från att betala skatt. De hade dessutom skyldighet att medverka i städernas brandskydd och försvar. Borgerskapet deltog också i styret av städerna under ledning av borgmästaren.

Med tiden minskade antalet borgare i städerna och då näringsfrihet infördes (se ovan) försvann borgerskapets företräde till hantverksyrkena. Under 1860-talet försvann även borgerskapets företräde till städernas styre. Man skulle därmed kunna säga att begreppet borgare hade spelat ut sin roll. Men i samband med att de politiska ideologierna började genomsyra den politiska debatten under andra halvan av 1800-talet, fick begreppet borgare en annan innebörd. För att förstå hur det gick till måste vi först titta lite kort på bakgrunden till det hela.

I 1700-talets Frankrike hade begreppet borgare ”bourgeois” blivit synonymt med städernas mest förmögna innevånare. Denna användning av begreppet borgare kom därefter att användas av de tyska sociologerna och tänkarna Karl Marx och Friedrich Engels, vilka skrev och gav ut det Kommunistiska manifestet 1848. Enligt Marx och Engels symboliserade borgerskapet den grupp människor som kontrollerade produktionsmedlen i samhället, i motsats till arbetarna (proletariatet) som utnyttjades av ”bourgeoisin”. Enligt denna tolkning kom borgerskapet att framstå som arbetarklassens främsta fiende. Denna symboliska motsättning mellan arbetare och borgare går än idag att utläsa i den svenska partipolitiken, där partierna i Alliansen - Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna - betecknas som de borgerliga partierna, i opposition mot arbetarpartierna - Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli