Skatter och skatteväsen

Gemensamt för alla skatter är att de utkrävts av en överhöghet, d.v.s. en eller flera personer som innehaft en sådan maktposition att de kunnat utkräva prestationer av landets befolkning. Detta inträffade först när den svenska staten uppkommit och det valdes en gemensam kung.

Det var slottsfogdens uppgift att se till att skatterna drevs in. Fogden hade ju ansvaret över slottet och dess underhåll inför kungen. Hans ställning var stark, och den utnyttjades också när det gällde att få befolkningen att prestera sina skyldigheter. Eventuellt överskott hamnade i fogdens ficka, varför det naturligtvis var lockande att kräva in så mycket som överhuvudtaget var möjligt. Indrivningsmetoderna kunde därför vara mycket hårda, för att inte säga hänsynslösa.

Skattesystemet ordnades och reglerades under Gustav Vasas tid, men undergick inga egentliga förändringar. Genom reformationen ökade statens jordinnehav. Skatterna var baserade på jorden och Gustav Vasa uppmuntrade därför nyodling. Jordeböckerna blev ett instrument för kontroll av skatteindrivningen.
 

Efter reformationen hårdnade greppet om medborgarna genom att den statliga förvaltningen byggdes ut. Landet indelades i fögderier med en kungsgård i varje. Där fanns en fogde med uppgift att driva in skatterna från bönderna. Fogdarna blev under denna tid hårdare än tidigare på grund av att kungen nu utövade en minutiös kontroll över deras redovisning.

Att denna kontroll över skatteinkomsterna kunde ske berodde till stor del genom de s.k. jordeböcker (en slags redovisat skatteunderlag) Gustav Vasa lät införa i hela landet. I dessa böcker upprättades förteckningar över jorden och de räntor som ingick. Räntan bestod dels av all den skatt som erlades av skattebonden, dels av den avrad (arrende) och de skatter som erlades av brukaren till statens jord (kronojord) och slutligen de skatter som brukare av frälsejord måste betala.

Gustav Vasa ansåg att kungen hade den egentliga äganderätten till jorden, bönderna hade bara en ärftlig nyttjanderätt. Därför blev bonden ivägkörd från sin gård om han inte betalade in sina skatter och gården blev ett så kallat skattevrak och tillföll kronan. I de skatter som nämns här utgjorde böndernas dagsverken en viktig del. Deras betydelse under medeltiden och 1500-talet är dock svår att uppskatta.

Eftersom jorden var den viktigaste inkomstkällan för staten var kungen mycket noga med att bönderna vårdade sina gårdar och att gårdarna inte minskade till omfång eller antal. I syfte att öka antalet gårdar uppmuntrades nyodlingar på kronans domäner.

En osäkrare ställning hade adelns landbor. Dessa tjänade två herrar, nämligen godsägarna och kungen eftersom kungen avkrävde dem vissa skatter (skjutsfärder, fordring av hästar och dagsverken). Dessutom måste de delta i extraskatter med hälften av skatteböndernas bidrag.
Trots att Gustav Vasa inte ökade jordskatterna eller extraskatterna blev skattebördan tyngre.

Det följande århundradet (1600-talet)  var en period då Sverige uppnådde en stormaktsställning i Europa. För att nå denna position bedrevs långa och dyrbara krig, något som ställde stora krav på landets befolkning. Till en början var det framförallt allmogen som genom skatter och krigstjänst tvingades underhålla krigsmakten, men så småningom tvingades också övriga samhällsmedlemmar att delta i detta.

Under frihetstiden övergick styret av landet till riksdagen. Riksdagen representerade dock inte alla. Dess ledamöter var visserligen folkvalda, men i jämförelse med dagens samhälle kan valen inte kallas demokratiska. De fyra stånden, adel, präster, borgare och bönder representerade inte landets befolkning särskilt väl. Stora samhällsgrupper lämnades utanför. Framförallt var det grupper ur de lägre samhällsklasserna som t.ex. torpare, indelta soldater och allt tjänstefolk. De fyra stånden hade var sin röst som vägde lika tungt, trots att bondeståndet kanske representerade 80% av den svenska befolkningen medan adeln bara utgjorde 0,5%.

Trots stormaktstidens sista förödande krig och trots de fortsatta stora skatteuttagen hämtade sig landet förvånansvärt snabbt och näringslivet böljade blomstra upp. Inhemsk industri uppmuntrades eftersom importen av varor från andra länder började upplevas som ett hot mot rikets finanser. Idealet var en utrikeshandel där exporten översteg importen (se merkantilism). Under 1700-talet förekom därför en mängd punktskatter i syfte att få ner importen eller gynna den inhemska produktionen. Ibland sattes skatter på saker av rent finansiella skäl, eller också kunde rena förbud råda att nyttja vissa varor därför att lyx ansågs skadligt. Lyxvaror som beskattades var bl.a. vagnar, sidentapeter, snus, kaffe och tobak.

Bondeklassen som under 1600-talet hade tryckts ned av krigsbördorna och godsägaradelns ekonomiska övermakt växte under 1700-talet i betydelse och fick sina rättigheter utvidgade, framförallt genom att Gustav III genomdrev 1789 års förenings- och säkerhetsakt. Genom denna ökade kungens makt på bekostnad av riksdagens, som nu blev tämligen beskuren. Bl.a. försvann rådet som under frihetstiden hade haft den reella makten. Men för genomförandet av detta behövde kungen prästernas, borgarnas och böndernas hjälp som i gengäld fick en rad förbättringar. Bönderna gavs t.ex. rätten att förvärva så gott som all slags jord, något de inte fått tidigare. De blev fick nu även äganderätt till jorden, vilket ända sedan Gustav Vasas dagar hade ifrågasatts. Den feodala uppfattningen hade varit att kungen var ägare till all jord, och att jordinnehavaren med sina skatter betalade arrende för nyttjandet. Skogsavverkning, jakt och fiske hade bara varit tillåtet för husbehov, i övrigt hade bara kungen och adeln denna rätt. Nu fick bönderna samma rätt till detta, vilket måste ha varit ett betydelsefullt framsteg. Dessutom bestämdes att hädanefter skulle bara meriter och inte längre börden vara utslagsgivande vid tillsättande av ämbeten. Detta medförde en ståndsutjämning.

1700-talet var som helhet betydligt lättare att leva i ur skattesynpunkt. De långdragna krigen slapp man så gott som helt efter 1719, och med detta den så hatade utskrivningen och alla krigsskatter. Samtidigt lades fler skatter över på dem som hade lättare att undvara litet av sitt överflöd. Men parallellt med detta växte även samhällets allra lägsta sociala grupp, som var fattigare än de fattiga.

Under 1800-talet växte böndernas välstånd till följd av nya effektiva jordbruksmetoder. Samtidigt ökade också deras politiska inflytande och de började alltmer uppleva orättvisa. De representerade 4/5 av den svenska befolkningen och hade ändå knappt någon makt i riksdagen. Adeln och prästerna representerade tillsammans inte ens 1 % och de hade var för sig lika mycket att säga till om som bönderna.

Krav på förnyelse av riksdagen och dess representation hade rests redan under frihetstidens början av nya, orepresenterade samhällsklasser. Kraven återkom under 1809-1810 års riksdag, men först 1866 genomfördes den nya representationsreformen med en tvåkammarriksdag.
Något som skyndade på kraven på en rättvisare skatt kan sägas vara industrialiseringen. När den kom igång på 1890-talet medförde det en helt ny samhällsgrupp, nämligen industriarbetarna. Denna grupp, som hade fått en smula bildning genom den obligatoriska folkskolan, visade snart upp ett politiskt intresse med framförallt sociala reformer som mål.

Arbetarklassen var alltså en helt ny maktfaktor att räkna med, men överklassen försökte i det längsta hålla dess krav tillbaka, samtidigt som de insåg att det inte kunde göras hur länge som helst.

Rösträttsreformen 1909 var en förutsättning för en total nydaning av skattesystemet. Näringslivet fortsatte sin expansion och välståndet för befolkningen ökade. Under 1920- och 1930-talen fick socialdemokraterna makten i riksdagen. Socialdemokraternas politiska mål var ett samhälle där hela folket skulle känna trygghet och välbefinnande. Ansvaret för detta ansågs ligga på samhället och det skulle förverkligas genom en rad sociala reformer (se folkhemmet). Det kom också flera sådana under de närmaste åren, t.ex. den nya folkpensionslagen, semesterlagen (rätten till två veckors semester) och moderskapsförsäkringen (med ökat ekonomiskt stöd åt nyblivna mödrar). Dessa och andra sociala åtgärder krävde naturligtvis pengar, och eftersom de nya makthavarnas strävan var att nå ett klasslöst samhälle höjdes progressionen på inkomst-, arvs- och förmögenhetsskatterna. Det var höginkomsttagarna i samhället som fick bekosta större delarna av reformerna, medan det var låginkomsttagarna som gynnades av dem. Fler sociala reformer följde: 1947 blev barnbidragen allmänna, 1950 blev undervisningen utbyggd genom den nioåriga grundskolan, en allmän och obligatorisk sjukförsäkring infördes 1955 o.s.v.

Det var en stadig utveckling som ägde rum från och med 1930-talet med ständigt ökande välstånd som även gav utrymme för sociala reformer. Skatterna kunde höjas utan att det gick ut över den enskildes konsumtion. Men Under 70-talet förändrades denna bild. En minskad tillväxt gjorde att skattehöjningar inte längre ger möjlighet till stora reformprogram. Istället måste staten minska sina utgifter för att söka hejda ständigt större budgetunderskott. Sedan dess har åtskilliga förslag förts fram för att helt förändra skattesystemet. Kanske befinner vi oss inför en brytpunkt i skatternas utveckling.

LÄS MER: Skatter och tionde i medeltidens Sverige

LÄS MER: Frälset i medeltidens Sverige

LÄS MER: Gustav Vasa - befrielsekriget, Hansan och reformationen

LÄS MER: Den svenska välfärden

LÄS MER: Samhällsekonomi

PODCAST: Fakta om skatt i Sverige

PODCAST: Svenska välfärdsstrukturer och hur de fungerar

PODCAST: Välfärdsteorier och välfärdsmodeller

Text: Susanne Löwnertz
Texten är en sammanfattning av några artiklar som under åren 1982-1983 publicerades i Riksskatteverkets informationstidning RSV Info.
Texten finns att läsa i sin helhet på Skatteverkets webbplats: De svenska skatternas historia