Krimkriget (1853-1856) utkämpades huvudsakligen på den ryska halvön Krim i Svarta havet mellan Ryssland och en koalition bestående av Osmanska riket (Turkiet), Storbritannien, Frankrike och Sardinien. Ryssland förlorade kriget. För västmakterna gällde det att stoppa den ryska erövringspolitiken.
De västallierade hade även hoppats på svenskt deltagande. I Storbritanniens och Frankrikes ursprungliga program hade också ingått Finlands befrielse från Ryssland. Därför ockuperade västmakterna även Åland. Men Sverige ville inte frångå sin neutralitet. Västmakterna satte därför in stöten mot Ryssland på Krimhalvön.
Ryssarna gjorde tappert motstånd. Först efter mycket blodiga strider lyckades britter, fransmän och turkar storma Sevastopol, huvudstaden på Krim. Strax därefter undertecknades freden.
Krimkriget är kanske mest känt för de militära ledarnas inkompetens; sjukvård m.m. var helt otillräcklig, och bland de taktiska misstagen märks "dödsritten vid Balaklava", då 600 brittiska kavallerister red rakt in i ryssarnas kanoneld och massakrerades.
Litteratur:
Alf W. Johansson, Europas krig - Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut, Rabén Prisma, 1998
Lars-Arne Norborg, Bra Böckers världshistoria, del 11 – Det starka Europa 1815-1870, Bokförlaget Bra Böcker, 1986
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
