Otto von Bismarck och Tysklands enande 1864-1871

Tysklands enande genom Bismarck leder till att den tyska liberalismen får sin ryggrad knäckt. I motsats till Storbritannien och Frankrike lyckas aldrig den tyska medelklassen att genomföra en "liberal" revolution och därigenom säkra sin ledande ställning i staten. Det demokratiska Tyskland, som vi har idag, kom till först efter andra världskriget. I övriga västländer växte demokratin fram under 1800-talets senare del och 1900-talets tidigare del. Men i Tyskland förhindrades denna demokratiseringsprocess genom Bismarck och hans sätt att ena Tyskland. Ja, en del historiker anser till och med att Bismarcks politik, att bevara ett feodalt Tyskland, på sikt ledde till nazismens framväxt.

Bismarck segrar alltså. Den tyska medelklassen accepterar en politiskt underordnad ställning. Militära värderingar genomsyrar hela det nya tyska riket. I riksdagen bär varje tysk rikskansler uniform. Drömmen för den karriärsugna mannen från medelklassen är att bli reservofficer. En enorm teknisk och industriell utveckling sker i Tyskland under den här tiden. Trots den moderna utvecklingen behåller den gamla adliga och militära eliten makten i landet. Det är också deras värderingar som genomsyrar Tyskland.

Försök görs att förtyska de av Preussen ockuperade delarna av Polen. Man talar om germanernas överlägsenhet över slaverna. Bismarck säger: "om vi vill överleva måste vi utrota polackerna". I tyska Polen ställs också polackernas katolicism mot den tyska lutheranismen. "Slavisk" och "germansk" nationalism står mot varandra. Läs om nationalism >

Bismarck tar makten

Den 22 september 1862 träffade en djupt nedslagen kung Vilhelm Bismarck i parken vid slottet Babelsberg. Preussiska lantdagen (riksdagen) vägrade att gå med på ökade anslag till militären. Det var liberalerna som nu åter styrde. Kungen var förkrossad. Krigsmakten var för honom helig. Kungen visade Bismarck utkastet till sin tronavsägelse. Så långt får det aldrig gå, sa Bismarck resolut. Han förklarade sig beredd att regera mot majoriteten i riksdagen. Kungen bestämde själv vilka som skulle sitta i regeringen. Preussen var ingen parlamentarisk stat, där regeringen var ansvarig inför riksdagen. Riksdagen kunde bara besluta om budgeten. "Då är ni min man", svarade kungen. Härmed slöts ett förbund mellan kung Vilhelm och hans förste minister Bismarck. Det kom att vara livet ut. En ny epok i Preussens, Tysklands och Europas historia hade inletts.

Bismarck var fast besluten att driva genom ökade anslag till krigsmakten. Han behövde också en stark armé om han skulle ena Tyskland. Ännu var det dock ingen som kände till, att han ämnade göra det med hjälp av krigsmakten. Han sa: Tyskland ser inte till Preussens liberalism, utan till dess makt. Tidens stora fråga kommer inte att avgöras genom tal eller majoritetsbeslut som 1848. Nu är det blod och järn som gäller.

Mot riksdagsmajoriteten drev Bismarck igenom anslagen till krigsmakten. Folket blev upprört och såg Bismarck som grundlagsförbrytare. Den preussiske kronprinsen Fredrik Wilhelm var liberal. Han dolde inte heller sin ovilja för Bismarck och hans politik. Även kung Vilhelm befann sig i en mycket tryckt sinnesstämning. Han sa till Bismarck:

"Jag kan förutse, hur allt detta kommer att sluta. Där borta på Operaplatsen under mina fönster kommer man att ta huvudet först av er och sedan av mig".

Men Bismarck sökte stöd för sin kraftpolitik i det preussiska samhällets tre stöttepelare. Armén var pålitlig. I Preussen fanns en aristokrati, som genom tradition och husbondevälde på godsen var van att ta befäl och tveklöst lyder kungen. Den protestantiska kyrkan var också sedan gammalt ett stöd för monarkin.

Bismarck lät sig inte heller ta intryck av någon. Förmågan att beundra andra människor är mycket obetydligt utvecklad hos mig, sa han om sig själv.

Bismarcks utrikespolitik

Man talade om en lilltysk och en stortysk lösning. Den lilltyska lösningen innebar att Tyskland enades under Preussens ledning. En polsk minoritet i öster skulle visserligen ingå i en sådan statsbildning, men det var huvudsakligen en tysk lösning. Den stortyska lösningen innebar att hela Österrike-Ungern ingick i Tyskland. Många andra folk än tyskar skulle ingå i denna stat.

Bismarck kom att genomföra det lilltyska programmet.

Rent diplomatiskt sett var Bismarcks agerande mästerligt. Detta säger också historiker som Hans-Ulrich Wehler. Annars anser Wehler att Bismarck varit en ren katastrof för Tyskland och Europa. Tre krig snabbt genomförda bröt väg för det nya Tyskland. Danmark tvingades avstå sina tysktalande landskap Schleswig och Holstein. Österrike måste överlåta åt Preussen att bilda det nya Tyskland. Frankrike tvingades erkänna Tyskland och avstå sina östra landskap Elsass och Lothringen.

Danmark besegras 1864

Österrike konkurrerar med Preussen om ledarskapet i Tyskland. Men när tyskarna i Schleswig-Holstein i nationalismens namn reser sig mot danske kungen, får de stöd såväl av Österrike som av Preussen och de andra tyska staterna. Bismarck vill förvärva Schleswig-Holstein för Preussens räkning. Han vill förlägga den Preussiska östersjöflottan vid Kiel. Genom ett skickligt diplomatiskt manövrerande når han sina mål. Förvärvet av de danska hertigdömena hade även stått på liberalernas nationalpolitiska program alltsedan 1848.

Striden om Dybböl blir både lång och blodig. Preussarna har moderna skjutvapen, medan danskarna bara har gammaldags slätborrade kanoner och förladdare. Det är en ojämn strid. Oavbrutet strömmar granater ned över de danska skansarna. Dessa skjuts sönder och samman till formlösa jordhögar. Över en månad varar beskjutningen. Men den 18 april 1864 kommer stormningen. Preussarnas kanoner börjar skjuta redan klockan tre på natten. Det faller cirka 30 skott i sekunden över danskarna. Klockan tio upphör plötsligt eldgivningen och stormkolonnerna bryter fram ur löpgravarna.

Segerbudet får en elektrifierande verkan i Preussen och Bismarck vinner poäng i den uppflammande tyska nationalismens namn.

Österrike besegras 1866

För att kunna genomföra sitt tyska program måste Bismarck nu manövrera ut Österrike. I Österrike hade ju kejsardömet 1849 slagit ned revolutionens anhängare. Men nu var man i Wien åter på väg mot en mer liberal politik. Flertalet tyskar står på Österrikes sida mot Preussen, detta Preussen som regeras av en junker, som trampar på allt vad folkfrihet heter. Sydtyskarnas motvilja mot det stramt organiserade Preussen blir också allt starkare. Blotta ordet Berlin är tillräckligt för att väcka olustkänslor hos dem. Tidningarna i Tyskland öser störtskurar av skällsord och förbannelser över Bismarck. Han utsätts för mordförsök. En ung student skjuter och sårar honom. De preussiska liberalerna förklarar i lantdagen, att även om österrikarna stod utanför Berlin, skulle de inte bevilja ett öre till Bismarcks krig.

Bismarcks politik kräver dock ett krig mot Österrike och han manövrerar fram det. Men kriget är impopulärt i Preussen. Även många Bismarckfientliga demokrater i Preussen önskar Österrike seger. I de preussiska rhenländerna måste man ofta med våld tvinga in soldaterna i järnvägsvagnarna. Och i andra länder är stämningen nästan överallt fientlig mot Preussen.

Men om Preussen i Bismarck har tidens främste politiske strateg, har det i Helmuth von Moltke den främste militären. Med Moltke blir kriget matematik. Han räknar ut segrarna år i förväg. Hans underrättelseväsen har tagit reda på allt om fienden. Han känner till truppernas antal, soldaternas utrustning och stridsduglighet. Han vet hur lång tid motståndaren behöver för att mobilisera. Han känner de fientliga generalernas karaktärer. Han konstruerar på förhand krigets förlopp. Och hans beräkningar stämmer alltid! Då kriget väl är förklarat, sjunker han ned och tänder sin cigarr. Han vet, att de olika kuggarna i hans arméer griper in i varandra som i en maskin. Så går det i kriget mot Österrike och så går det i kriget mot Frankrike.

Kriget mot Österrike blir dock blodigt. Trots Moltkes och hans generalstabs exakta planering, är det först själva slaget vid Königgrätz som ger Preussen segern. Bismarck hade satt allt på ett kort. Ett nederlag där skulle gjort hans fall oundvikligt. Men segern vid Königgrätz försätter dem, som önskar en liberal tysk stat, i en omöjlig situation.

Under de rena militära operationerna håller sig Bismarck i bakgrunden. Bekant är historien om Bismarck, cigarren och den sårade dragonen. Han fick se en dragon, som låg hjälplös med avslagna armar och jämrade sig. Han tände sin cigarr och stack in den mellan dragonens tänder. Så ljuvligt har aldrig en cigarr smakat mig, sa han. Kanske ligger en cynism i detta. Dragonerna får sina armar avslagna i Bismarcks krig. Bismarck själv offrar en cigarr.

Kriget resulterar i att Österrike överlämnar till Preussen att konstruera ett nytt Tyskland. Nordtyska förbundet bildas under Preussens ledning. Schleswig-Holstein, Hannover, Kurhessen, Nassau och Frankfurt am Main förklaras inkorporerade i den preussiska staten. Med de sydtyska staterna sluter man försvarsförbund. Tysklands enande är ännu inte genomfört men man är en bra bit på väg.

Frankrike besegras 1870-1871

Nordtyska förbundet är endast ett provisorium. Bismarck säger: "Min uppriktiga strävan går ut på hela Tysklands enande". Innan det framtidsmål som Bismarck utstakat kan uppnås måste en ny svår uppgörelse med Frankrike ske. "Jag tvivlar inte på att vi nödgas föra ett tyskt-franskt krig, innan Tysklands sammanslutning till ett helt blivit förverkligat", säger Bismarck.