Slaget vid Waterloo

De allierade - koalitionen mot Napoleon (Storbritannien, Ryssland, Österrike, Preussen och Sverige) - marscherade upp i norr. Eftersom Belgien inte längre var franskt låg den gamla invasionsvägen öppen mot Paris. Den brittiske fältmarskalken Wellington hade kommit till Belgien och där kunde han och den preussiske fältmarskalken Blücher samla över 200 000 man från Preussen och många tyska furstendömen, samt cirka 36 000 britter.

Napoleon visste att inom någon månad skulle de allierade ha ännu större arméer färdiga, då ryssarna och österrikarna skulle komma marscherande mot den franska gränsen i öster. Han visste också att de allierade var inbördes oeniga och att de fortfarande inte hade någon gemensam överbefälhavare eller ett gemensamt överkommando. Han beslöt därför att slå till först.

Napoleons plan var att på klassiskt manér slå en kil mellan Wellingtons och Büchers arméer och därefter besegra dem i tur och ordning. Trots att ingen kan flytta 122 652 soldater med tiotusentals hästar, vagnar och kanoner många mil genom öppna landskap utan att det syns eller hörs, hade varken Wellington eller Blücher en aning om vad som skulle hända, förrän Napoleon med sin vanliga fart och beslutsamhet plötsligt gick över gränsen torsdagen den 15 juni, drev undan preussarna och ockuperade staden Charleroi i Belgien.

Slaget försenas

Nästa dag, den 16 juni, utkämpades två fältslag. Napoleon besegrade Blüchers preussiska armé vid Ligny och marskalk Ney (en av Napoleons främsta befälhavare) slog en brittisk-holländsk armé vid Quatre-Bras. Dessa två drabbningar var Napoleons allra sista segrar. Vid mörkrets inbrott drev Napoleon under svåra förluster på bägge sidor den sjuttioårige Blücher bakåt. Blüchers häst träffades och han var själv nära att bli tillfångatagen. Vid Quatre-Bras höll marskalk Ney tillbaka Wellington som retirerade mot Bryssel och gick i ställning på fälten nära Waterloo. Om Napoleon hade varit den unge Bonaparte skulle han blixtsnabbt ha förföljt och krossat Wellington, men av olika skäl som bara kan skyllas på honom själv, hans inkompetente dåvarande stabschef och bristande kommunikation mellan de högsta officerarna, kom han inte igång förrän sent på eftermiddagen nästa dag, den 17 juni. Då utbröt ett häftigt åskväder som blötte upp vägarna och fälten. Alla trupprörelser blev långsamma, kanonhjulen fastnade i leran. Napoleon sände 33 000 man och 96 kanoner under marskalk Grouchy för att förfölja preussarna och förhindra att de förenade sig med Wellington. Själv marscherade han och marskalk Ney efter Wellington.

I hällande regn nådde Napoleon Wellington, som hade lagt sina trupper i en bra position på och vid en höjd som hette Mont Saint Jean, en bit från Waterloo. Napoleon stannade för natten i en bondgård i närheten. Klockan ett på natten höll han krigsråd med sina generaler. Tre gånger var han ute på natten för att överblicka slagfältet. Sista gången kom han tillbaka halv fyra på morgonen. Tiotusentals soldater satt och låg ute hela natten i det hällande regnet på den våta marken. Bägge sidor hade svårt att göra upp eld, alla fick inte mat den kvällen. Deras enda tröst var att fienden hade det exakt lika djävligt.

Nästa morgon, söndagen den 18 juni 1815, steg Napoleon upp klockan sex. Han var på strålande humör. Han försäkrade sina generaler att de hade nittio procents chans att vinna. Allt talade for honom. Han hade mer erfarna soldater och nästan dubbelt så många kanoner. Ridande sitt vita sto inspekterade han trupperna. Fronten var cirka 4 kilometer bred, arméerna låg på synavstånd från varandra med bara 400 meters mellanrum. Mindre än hälften av Wellingtons 68 000 man var pålitliga brittiska trupper, en del var skickliga tyska förband men en stor del var en blandning av oprövade holländska och belgiska regementen.

Terrängen var fortfarande for blöt för kanoner och vagnar. Napoleon beslöt att låta åkrarna och vågarna torka en Iiten stund till. Han hade 73 000 man och 246 kanoner mot Wellingtons 156.

Om Napoleon hade gått till anfall klockan sex på morgonen hade kriget och kanske historien tagit en helt annan vändning, men Napoleon var inte längre den fältherre han varit och han rnissbedömde totalt den brittiska armén och undervärderade grovt hertigen av Wellington.

Slaget inleds och preussarna anländer

Slaget började klockan 11.35 med kanoneld över Wellingtons kullar, samtidigt som Napoleons bror Jérôme som förde befäl över en division på den vänstra flygeln anföll Château d'Hougoumont som britterna ockuperade. Det var tänkt som en avledningsmanöver, men Jérôme blev ursinnigt engagerad, fast besluten att ta herrgården som inte ville ge sig. Den lilla manövern utvecklades till en större och blodigare drabbning som drog in fler och fler soldater; snart hade han kastat in alla sina fyra regementen, varpå han beordrade fram fler trupper från en annan division. Alla stoppades av de uthålliga brittiska infanteristerna.

Då Napoleon vid tretton-tiden skulle sätta in sitt huvudanfall mot Wellingtons center, fick han höra att en stark styrka kom marscherande från nordost. Det kunde ha varit Grouchy med franska förstärkningar, men visade sig vara en preussisk kår.

Napoleon insåg att han mycket snart skulle komma i underläge. Han hade två möjligheter: Han kunde retirera eller anfalla och hoppas att Grouchy skulle hinna fram i tid. Men Grouchy marscherade omkring inom hörhåll från Waterloo, sökande efter preussare på egen hand. Han kom aldrig fram.

Desperat fransk attack

Napoleon öppnade eld med 84 kanoner som i trettio öronbedövande minuter fick marken att skälva och jorden att stänka över de skräckslagna brittiska soldaterna som låg platt bakom sin kulle. Artillerigranaterna visslade över deras huvuden och slog ner i den blöta leran bortom dem. Det var säkert obehagligt att ligga där, men de var väl skyddade. Så gick fransmännen till anfall på 200 man breda led. En stor del av trupperna gick fel och mejades ner direkt av brittiska kyrassiärer. Det är alltid svårt att i röken och kaoset förstå vad som händer under ett slag.

Marskalk Ney, som såg en lång rad med vagnar, ambulanser och sårade fiendesoldater söka sig bort från striden, trodde att Wellingtons armé var på reträtt. Utan att ha fått klartecken från Napoleon gav han själv order om en magnifik kavalleriattack med 5 000 man uppför den branta och slippriga kullen i Wellingtons center. Problemet var att just den kullen låg under intensiv fransk kanoneld. Napoleon som såg vad som hände i kikaren beordrade genast eldupphör. Neys kavallerister fortsatte uppför kullen bara för att då de var nästan framme mötas av eld från flera tusen musköter. Britterna hade varit gömda bakom krönet och kom nu fram. De främsta hästarna störtade till marken, de som var bakom vägrade gå framåt, de vägrade vända om. Det brittiska infanteriet ryckte framåt. De franska kavalleristerna drog sina svärd och vrålade "Vive l'Empereur" och en skoningslös närkamp utbröt. Under tiden samlade Ney det kavalleri han hade kvar och gjorde ett nytt anfall uppför kullen rakt över de döda kamraterna och deras hästar. Fransmännen lyckades erövra några kanoner, men drevs tillbaka igen. Själv fick Ney fyra hästar skjutna under sig innan han gav upp och tog sig gående tillbaka.

Tvingades utkämpa två slag samtidigt

Napoleon, hade nu två slag att utkämpa, ett mot Wellington och ett mot preussarna. Efter svåra förluster lyckades till slut marskalk Ney och kavalleriet äntligen för en stund bryta igenom Wellingtons linje. Då, vid halv åtta på kvällen, kastade Napoleon in det sista han hade. Han tog in det kejserliga gardet och ledde det personligen fram till Wellingtons ås. Orkestern spelade gardets paradmarsch, marskalk Ney tog över vid kullens fot. Han drog sitt svärd och gick i täten. Kanske han ville dö på detta sätt. Trummorna mullrade och gardet marscherade i sextio man breda led med fällda bajonetter över högarna av dödade kamrater och sönderskjutna hästar. Normalt var gardets anfall inledningen på kejsarens stora seger. Så hade det varit i alla slag hittills. Wellington hade gömt sitt infanteri bakom åsen. Då fransmännen var på trettio - fyrtio meters håll reste sig tusentals britter och öppnade mördande eld mot gardet. Många av dem stupade, men de andra fortsatte framåt för att mötas av ännu intensivare eld. Gardet fortsatte och om det hade nått ända fram kanske allt hade slutat annorlunda.

Men gardet kunde inte stå emot den kraftiga muskötelden från flankerna utan vek undan och flydde.

Det hade aldrig hänt förut. Gardet hade aldrig flytt. Då de andra franska enheterna hörde att gardet sprang flydde de alla. Wellington svängde då sin hatt tre gånger över huvudet, det var signalen för allmänt anfall och 40 000 brittiska, holländska, tyska och belgiska soldater reste sig och sprang vrålande efter fransmännen. Samtidigt gick Blüchers trupper till anfall mot fransmännens högra flank. Två bataljoner av kejsarens garde omringades och uppmanades att ge sig. General Cambronne hade vrålat till svar: "Merde", vilket i detta fall kan översättas med: I helvete heller!" Bataljonerna maldes sönder med artilleri på kort avstånd. Cambronne överlevde och togs till fånga. Franska historiker har efteråt översatt Cambronnes mustiga svordom till det mer vårdade: "Gardet dör, men ger sig icke!"

Napoleon besegras

På några minuter hade Napoleons armé kollapsat. Den del av gamla gardet som var närmast Napoleon fortsatte striden. De bildade fyrkant runt kejsaren som drog sina svärd, beredda att dö på platsen, men gardet lyckades föra bort honom. Klockan nio på kvällen var allt över. Napoleon eskorterades gråtande till sin vagn av marskalkarna Ney, Soult och general Bertrand.

Den franska katastrofen berodde delvis på en serie misstag från Napoleons och Grouchys sida, men huvudskälet till att Wellington vann var att de brittiska infanterisoldaterna visade en enastående uthållighet och att Blüchers trupp kom fram i tid.

Napoleon förlorade 25 000 man i döda och sårade, 8 000 man var tagna tillfånga, tiotusentals hästar var borta, 220 kanoner stod kvar i Belgien. Wellington förlorade 15 000 man; hälften av alla hans officerare var borta. Blücher förlorade 7 000.

Napoleons vagn fastnade i det enorma trafikkaos som skapades då tusentals soldater med hästar och vagnar alla försökte fly söderut. Han var nära att bli tillfångatagen av Blüchers män, som svurit på att skjuta honom så fort de fick tag i honom. Han lämnade vagnen och fortsatte till häst. Blüchers trupper hittade hans bagage, hans hatt, hans personliga dokument och en förmögenhet i guld, sedlar och diamanter. Den österrikiske ministern Metternich skrev i ett brådskande meddelande till Wien: "Vi har tagit Napoleons hatt. Vi hoppas att detta slutar med att vi tar honom själv också."

LÄS MER: Wienkongressen

LÄS MER: Napoleonkrigen

LÄS MER: Napoleons tid vid makten 1799-1815

LÄS MER: Napoleon Bonaparte

Text: Herman Lindqvist, journalist och författare
Webbplats: http://www.hermanlindqvist.se