Ytterligare en förutsättning för upplysningsarbetet i Frankrike var de vetenskapliga akademier som hade instiftats. Här fann tidens nya uttolkare en plattform för sin verksamhet.
Centrala upplysningsfilosofer och idéer
Upplysningens stora namn var Diderot och d´Alembert (Encyklopediens skapare), Montesquieu, Condillac, La Mettrie, Rousseau, Voltaire och skotten Hume.
Rousseau hävdade i Om samhällsfördraget (1762) att all makt låg hos folket; regenter innehade bara makten tillfälligt. Voltaire var mest känd för sina attacker på kyrkan utifrån parollen ”Krossa den skändliga”. Dessa tänkare ville befria människan från vidskepelse, utan att för den skull predika ateism. Friheten skulle gälla inom såväl politik och religion som inom det sociala livet, det senare främst genom avskaffandet av alla privilegier.
Paris - upplysningens huvudstad
Frankrike var under 1700-talet Europas ledande stat, politiskt såväl som kulturellt. Paris hade minst 700 000 invånare och ett okänt antal tillfälligt bosatta.
De sociala skillnaderna var naturligtvis enorma mellan den aristokratiske jordägaren och tvätterskan. Ändå fanns ett visst mått av socialt skyddsnät som kyrkan ombesörjde, liksom olika nätverk som inte följde klasslinjer utan snarare geografiskt ursprung, sysselsättning eller åskådning.
Ett otal caféer, klubbar, teatrar och litterära salonger (där kvinnor som madame Necker och D´Épinay hade en viktig roll) spred liksom tidningar och pamfletter de nya idéerna till bredare skaror utanför filosofernas krets. Läskunnigheten ökade och omfattade sannolikt majoriteten av stadsbefolkningen. Ett mått på läshungern är att ungefär en fjärdedel av befolkningen ägde böcker och att 100 000 olika titlar (böcker, broschyrer) utgavs i Paris under seklet. Man kan säga att ”den allmänna opinionen” som begrepp föddes i dessa dynamiska Parismiljöer, något som skulle ha stor betydelse för de revolutionära stormar som följde från 1789.
LÄS MER: Upplysningen
LÄS MER: Några av upplysningens idéer
LÄS MER: Upplysningsidéerna bakom demokratins framväxt
LÄS MER: Vetenskapliga revolutionen
Litteratur:
Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria 1: 1000-1809, Natur och Kultur, 2000
Arne Helidén, "Lärde och vittre i Paris på Rosensteins tid", Studiekamraten, 1969
Daniel Roche, France in the Enlightenment, Harvard University Press, 1998
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
