Det stora antalet soldater gjorde det möjligt för Napoleon att fortsätta krigen trots mycket stora förluster. Uttrycket ”kanonmat” har ibland kopplats till Napoleon och hans syn på soldaterna, men det finns inga säkra belägg för att han själv använde just dessa ord. Krigen krävde enorma människoliv. Äldre uppgifter om att omkring fyra miljoner fransmän skulle ha dött för Napoleon är dock kraftigt överdrivna. Nyare beräkningar uppskattar att omkring 400 000-1 000 000 män i de franska arméerna dog under perioden 1800-1815, både i strider och av bland annat sår och sjukdomar.
Men Napoleon använde inte enbart franska soldater. Under olika delar av krigen kämpade även stora styrkor från bland annat Polen, Italien och flera tyska stater på hans sida. Vissa länder var nära allierade med Frankrike, medan andra hade besegrats och pressats att bidra med trupper. Även dessa soldater drabbades av stora förluster. Därför var det sammanlagda antalet döda och sårade på Napoleons sida betydligt större än enbart de franska förlusterna. Läs mer om detta i faktarutan längre ner.
Napoleon på höjden av sin makt
Under Napoleons tid vid makten erövrade de franska arméerna nästan hela Europa. I det berömda trekejsarslaget vid Austerlitz 1805 besegrade fransmännen samtidigt både den österrikiske kejsarens och den ryske tsarens trupper. Senare besegrade Napoleon även Preussen.
Omkring 1810 stod Napoleon på höjden av sin karriär (se karta). Han hade erövrat nästan hela Europa, utom Storbritannien, och det berodde på att öriket hade Europas starkaste flotta. ”Låt oss bara under sex timmar bli herrar över Engelska kanalen, så ska vi bli herrar över världen”, ska Napoleon ha sagt. Men den brittiska flottan besegrade den franska i sjöslaget vid Trafalgar 1805 utanför Spaniens kust. Den brittiska flottstyrkan leddes av den berömde lord Nelson, som meddelade sin besättning att ”England väntar att varje man gör sin plikt”. Under slaget träffades Nelson av en muskötkula och dog några timmar senare.
Katastrofen i Ryssland
1812 hade Napoleon bestämt sig för att erövra det väldiga Ryssland. Han hade samlat en väldig armé på drygt 600 000 soldater från Frankrike och dess allierade. Omkring 400 000 gick in i Ryssland i den första stora anfallsvågen, medan andra följde efter eller bevakade områden längre bak. De ryska styrkorna drog sig undan och använde bland annat den brända jordens taktik. Förråd förstördes eller fördes bort så att Napoleons armé fick allt svårare att hitta mat och andra förnödenheter.
Efter ett blodigt slag mot den ryska armén vid Borodino i september kunde Napoleon tåga in i Moskva. Men staden var till stor del utrymd och kort därefter började den brinna. Stora delar av Moskva förstördes i bränder som härjade i flera dagar. Vem som bar ansvaret för dem har länge diskuterats. Napoleon hade hoppats att tsar Alexander skulle komma med ett fredsanbud, men något sådant kom aldrig. Istället började Napoleons armé få allt större problem med brist på mat och andra förnödenheter.
I slutet av oktober började återtåget. Redan då var armén kraftigt försvagad, och situationen blev ännu värre när vintern kom. Soldaterna plågades av hunger, sjukdomar och kyla, samtidigt som ryska styrkor fortsatte att anfalla. Hästar dog i stora mängder och vagnar och utrustning måste överges längs vägen.
Det ryska fälttåget blev därmed en katastrof för Napoleon. Omkring en halv miljon soldater beräknas ha gått förlorade genom dödsfall, fångenskap, desertering och andra orsaker. Det betyder inte att alla dog. Omkring 93 000 soldater ur den ursprungliga styrkan beräknas ha tagit sig tillbaka från Ryssland, och dessutom överlevde många som hade blivit tillfångatagna eller skilts från sina förband. Den ofta nämnda siffran på att omkring 20 000 man tog sig tillbaka syftar främst på resterna av huvudarmén som nådde gränsen mot Ostpreussen i december. Bland de döda och försvunna fanns många erfarna veteraner som hade kämpat i Napoleons arméer under flera år. De var svåra att ersätta, och förlusten försvagade både arméns stridskraft och Napoleons ställning i Europa. Efter katastrofen blev det lättare för hans fiender att samla nya styrkor mot honom. Fälttåget i Ryssland blev därmed en avgörande vändpunkt.
På några få månader hade den väldiga armé som marscherat in i Ryssland nästan slagits sönder och bilden av Napoleon som oövervinnelig hade börjat spricka.
Napoleons fall
Efter nederlaget i Ryssland slöt sig flera europeiska stormakter samman i ett nytt förbund mot Napoleon. Kriget fortsatte, men styrkeförhållandena hade förändrats. År 1814 besegrades Napoleon och tvingades abdikera, varefter han fördes till den lilla ön Elba utanför Italiens kust. Napoleon fick ön som ett suveränt furstendöme. Samtidigt återinfördes kungadömet i Frankrike och en yngre bror till den avrättade Ludvig XVI blev ny kung.
Mindre än ett år efter landsförvisningen till Elba återvände Napoleon till Paris där han på nytt tog makten. Men den 18 juni 1815 mötte Napoleons armé en allierad armé under hertigen av Wellington och en preussisk armé vid den lilla byn Waterloo i Belgien. Det blev kejsarens sista strid. Hans armé besegrades och några dagar senare tvingades Napoleon abdikera på nytt. Perioden efter hans återkomst till makten brukar kallas ”de hundra dagarna”. Napoleonkrigen var därmed slut.
Europa efter Napoleon
Under Wienkongressen 1814-1815 – ett europeiskt politiskt toppmöte mellan Napoleonkrigens segrarmakter – lades nya riktlinjer fram som skulle forma 1800-talets Europa. Det huvudsakliga målet med Wienkongressen var att återställa ordningen och maktbalansen i Europa efter den franska revolutionen och Napoleons framfart.
Soldater från stora delar av Europa stred för NapoleonFrankrike stod i centrum för Napoleonkrigen, men Napoleon hade under olika perioder en lång rad allierade och lydstater som bidrog med soldater. Bland dem fanns Polen samt flera italienska och tyska stater. Vilka länder som stod på hans sida förändrades under krigens gång. Stater som först hade varit Napoleons fiender kunde senare tvingas eller välja att bli hans allierade – och sedan byta sida igen. Hundratusentals icke-franska soldater tjänstgjorde därför i Napoleons arméer. Det syns särskilt tydligt inför anfallet mot Ryssland 1812. Av den väldiga armé som Napoleon samlade kom närmare 300 000 soldater från andra länder än Frankrike. Hertigdömet Warszawa bidrog exempelvis med omkring 50 000 man, medan bland annat Italien, Bayern, Sachsen, Österrike och Preussen skickade tiotusentals soldater vardera. Även mindre tyska stater bidrog med trupper. De utländska soldaterna drabbades, precis som fransmännen, av mycket stora förluster under Napoleonkrigen. Det går inte att ange en säker totalsiffra för hur många av Napoleons allierade som dog under hela perioden, bland annat eftersom allianserna ständigt förändrades och dåtidens uppgifter är ofullständiga. Forskare uppskattar exempelvis att omkring 200 000 polska och italienska soldater dog under krigen, men även många tyskar och andra européer stupade eller dog av sjukdomar. Det ryska fälttåget 1812 blev det tydligaste exemplet på hur hårt både Frankrike och dess allierade drabbades. Napoleon förlorade omkring en halv miljon eller fler soldater under fälttåget genom strider, sjukdomar, svält, kyla, fångenskap och desertering. Många av dem var inte fransmän. Napoleons krig kostade därför inte bara Frankrike stora människoliv – människor från stora delar av Europa drogs in i hans arméer och fick betala ett högt pris för hans försök att behärska kontinenten.
|
M LÄS MER: Napoleons tid vid makten 1799-1815
M LÄS MER: Napoleon Bonaparte
M LÄS MER: Slaget vid Waterloo
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Kåre Tönnesson, Bra Böckers Världshistoria 10: Två revolutioner (1750-1815), Bra Böcker, 1985
Herman Lindqvist, Napoleon, Norstedts, 2004
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Bra Böckers lexikon 2000, band 16, Bra Böcker AB, 1997
FÖRFATTARE
Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare
