För att bryta dödläget planerade Storbritannien och Frankrike ett gemensamt anfall vid floden Somme i norra Frankrike. Målet var att slå hål på det tyska försvaret och tvinga fienden att retirera.
När tyskarna i februari 1916 inledde en stor offensiv mot den franska staden Verdun blev anfallet vid Somme ännu viktigare. Genom att angripa tyskarna på en annan del av fronten hoppades de allierade också kunna minska trycket på de franska styrkorna vid Verdun.
Den första dagen blev en katastrof
Före anfallet bombarderade britterna de tyska ställningarna i en hel vecka. Över 1,5 miljoner granater avfyrades. Befälhavarna hoppades att beskjutningen skulle förstöra fiendens skyttegravar, kulsprutor och taggtrådshinder.
Men många tyska soldater hade överlevt i djupa skyddsrum. När de brittiska soldaterna gick till anfall klockan 7.30 på morgonen den 1 juli möttes de därför av intensiv kulsprute- och artillerield.
Tiotusentals soldater mejades ner redan när de försökte ta sig över ingenmansland – det öppna området mellan skyttegravarna. Andra fastnade i taggtråden eller tvingades söka skydd i granatkratrar.
Under den här dagen förlorade den brittiska armén omkring 57 500 man! Av dessa stupade drygt 19 000. Det blev den blodigaste dagen i den brittiska arméns historia.
De franska styrkorna längre söderut lyckades bättre och erövrade flera tyska ställningar. Men något avgörande genombrott kom aldrig.
Fem månader av blodiga strider
Trots katastrofen den första dagen fortsatte offensiven. Under sommaren och hösten 1916 anföll brittiska och franska soldater gång på gång de tyska försvarslinjerna.
Striderna handlade nu ofta om att erövra enskilda byar, skogsområden och höjder. Dessa platser var viktiga eftersom de kunde ge bättre skydd eller överblick över fiendens ställningar.
Ibland lyckades de allierade erövra en by eller ett skogsområde efter hårda strider. Men tyskarna gick ofta till motanfall för att ta tillbaka marken. Samma platser kunde därför bli skådeplatser för blodiga strider under flera veckor.
Artilleriet spelade en avgörande roll. Inför varje större anfall besköt man fiendens ställningar med tusentals granater. När infanteriet sedan ryckte fram möttes soldaterna ofta av kulspruteeld från försvarare som överlevt bombardemanget.
Under anfallen rådde ett närmast fullständigt kaos. Explosionerna dånade, röken försämrade sikten och det var svårt att höra order. Sårade soldater blev ibland liggande i ingenmansland eftersom beskjutningen gjorde det livsfarligt att försöka rädda dem.
Livet i skyttegravarna vid SommeFör soldaterna på båda sidor var livet i skyttegravarna ofta eländigt. Leran gjorde det svårt att röra sig och kläderna kunde vara genomblöta i flera dagar. Råttor sprang omkring bland soldaternas utrustning och löss kröp innanför uniformerna. Smuts, sjukdomar och bristen på ordentlig sömn slet hårt på männen. Samtidigt levde de med en ständig rädsla för att dödas eller skadas. Ibland kunde det gå dagar utan några större strider, men ingen visste när lugnet skulle brytas. Plötsligt kunde granater börja explodera runt skyttegravarna och soldaterna tvingades kasta sig ner för att söka skydd. Det som många fruktade mest var ordern att gå till anfall. Då måste de lämna skyttegravens skydd och springa över ingenmansland, rakt mot fiendens artilleri, kulsprutor och gevär. För många soldater kändes striderna hopplösa. De såg sina kamrater dö för att erövra några hundra meter mark som kanske gick förlorade redan nästa dag.
|
Den 15 september använde britterna för första gången stridsvagnar i strid. De nya fordonen kunde köra över vissa hinder och hjälpa infanteriet framåt. Men många gick sönder eller fastnade i den sönderkörda terrängen. Stridsvagnarna väckte stor uppmärksamhet, men lyckades ännu inte förändra slagets utgång.
Under hösten fortsatte striderna samtidigt som regnet förvandlade marken till ett enda stort lerfält. Granatkratrarna fylldes med vatten och soldaterna fick allt svårare att ta sig fram.
För varje kilometer som erövrades betalade de stridande arméerna ett fruktansvärt högt pris i människoliv.
Slagets följder
Den 18 november 1916 avslutades offensiven. Efter nästan fem månaders strider hade de allierade avancerat omkring en mil på vissa delar av fronten, men inte lyckats bryta igenom det tyska försvaret.
Slaget hade däremot försvagat den tyska armén och bidragit till att minska trycket på fransmännen vid Verdun. Slaget vid Somme blev också en dyrköpt erfarenhet för den brittiska armén. De stora förlusterna visade att långa artilleribombardemang inte räckte för att besegra en väl skyddad fiende. Under striderna förbättrade britterna därför sin taktik. Soldaterna började i större utsträckning anfalla i mindre, rörligare grupper med olika vapen, samtidigt som artilleriets eldgivning anpassades bättre till deras framryckning. Erfarenheterna användes sedan för att förbättra soldaternas utbildning och utveckla nya stridsmetoder. Det bidrog till att den brittiska armén blev effektivare under krigets sista år.
Men de militära framstegen kom till ett fruktansvärt pris. Sammanlagt hade över en miljon soldater dödats, sårats eller rapporterats saknade på båda sidor. Trots dessa enorma förluster hade de allierade bara lyckats erövra några kilometer mark.
Slaget vid Somme blev därmed en symbol för utnötningskriget – en form av krigföring där arméerna försökte besegra varandra genom att steg för steg försvaga fiendens styrkor. Varje liten framgång kunde kosta tusentals människoliv, utan att kriget kom närmare ett slut.
Bakom de enorma förlustsiffrorna utspelades enorma mänskliga tragedier. Hundratusentals familjer drabbades av sorg och förtvivlan när deras söner, bröder och fäder dödades eller kom hem svårt skadade. För dem fortsatte krigets lidande långt efter att striderna vid Somme hade upphört.
Slaget vid Somme i siffrorTid: 1 juli-18 november 1916, sammanlagt 141 dagar. Plats: Vid floden Somme i norra Frankrike. Stridande: Storbritannien och Frankrike, inklusive soldater från det brittiska imperiet, mot Tyskland. Soldater: Hundratusentals deltog under slagets gång. Omkring 55 000 brittiska och franska soldater gick till anfall i den första vågen den 1 juli. Brittiska förluster: Cirka 420 000 dödade, sårade, saknade eller tillfångatagna. Franska förluster: Cirka 200 000. Tyska förluster: Uppskattningsvis 450 000-600 000. Historikernas beräkningar varierar. Totala förluster: Över en miljon soldater. Resultat: De allierade erövrade omkring 10 kilometer mark som mest, men inget avgörande genombrott uppnåddes. Visste du att? Under slagets första dag dödades 19 240 brittiska soldater – nästan 800 i timmen om man fördelar förlusterna över hela dygnet.
|
