När vi talar om kelter handlar det därför om många olika samhällen som hade vissa språk, konststilar och traditioner gemensamma. De bodde över ett stort område och deras sätt att leva kunde skilja sig åt. Man kan jämföra det med hur människor idag kan dela språk och delar av en kultur utan att för den skull tillhöra samma land eller folkgrupp.
Kelterna talade olika keltiska språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och var bland annat duktiga jordbrukare, smeder och konstnärer. Deras konst och kultur fick stor spridning i delar av Europa under hundratals år. Kelterna bedrev även välorganiserad handel. Flera av dagens storstäder har rötter i bosättningar från den keltiska världen. Paris har till exempel fått sitt namn efter parisii, en gallisk folkgrupp som levde i området.
Kelterna utgjorde inte en enhetlig befolkningsgrupp, och livet kunde se olika ut i olika områden. Kelterna bildade aldrig en enad gemensam stat. Många kelter bodde i byar, medan andra levde i eller nära befästa samhällen.
Galler är ett namn som ofta dyker upp när man läser om kelterna. Romarna använde ordet om folk i Gallien, ett stort område som bland annat omfattade dagens Frankrike. Många av dessa folk talade keltiska språk och brukar räknas till den keltiska världen. Men kelter fanns över ett betydligt större område än Gallien, och orden kelter och galler betyder därför inte riktigt samma sak.
På 50-talet f.Kr erövrade Julius Caesar större delen av Gallien, ett område som omfattade dagens Frankrike, Belgien och delar av grannländerna, och införlivade området i romarriket. Knappt hundra år senare inledde romarna en större erövring av Britannien. När invasionen inleddes år 43 e.Kr erövrade romarna under de följande årtiondena större delen av dagens England och Wales, men lyckades inte behålla kontrollen över hela Skottland. Den lokala befolkningen försvann inte utan levde i stor utsträckning kvar under romerskt styre.
Men det romerska styret mötte också hårt motstånd. Ett av de mest kända upproren leddes omkring år 60-61 e.Kr av Boudicca, drottning över folkgruppen icenerna i östra Britannien. Efter att hennes make, kung Prasutagus, hade dött tog romarna kontroll över hans rike. Enligt den romerske historikern Tacitus blev Boudicca piskad och hennes döttrar utsatta för grova övergrepp. Boudicca samlade då icenerna och flera andra folkgrupper till ett stort uppror mot romarna.
Rebellerna förstörde bland annat Camulodunum, dagens Colchester, och brände även Londinium, dagens London. Tusentals människor dödades under upproret. Till slut besegrades Boudiccas styrkor av en betydligt mindre romersk armé under befäl av Suetonius Paulinus. Vad som sedan hände med Boudicca är osäkert. Tacitus berättar att hon tog sitt liv med gift, medan en annan romersk historiker, Cassius Dio, skrev att hon dog av sjukdom. Boudicca har långt senare blivit en symbol för motstånd mot främmande makt och är idag en av de mest kända personerna från det romerska Britanniens historia.
Trots motstånd som Boudiccas uppror kom den romerska närvaron med tiden att påverka både samhället och kulturen i stora delar av Britannien. På liknande sätt förändrades de keltiska samhällena även på andra håll i Europa genom möten med andra folk.
Kelternas kultur blandades så småningom med den romerska och på andra ställen med den germanska (germanerna var flera folkgrupper som bland annat levde norr och öster om romarrikets gränser i Europa, se karta).
Keltiska språk lever fortfarande kvar. Dit hör bland annat walesiska i Wales, skotsk gaeliska i Skottland och iriska på Irland. Keltiska språk finns också i Bretagne i Frankrike, på Isle of Man och i Cornwall i England, även om flera av språken idag talas av relativt få personer.
Den keltiska (inkl. galliska) kulturen är bland annat känd genom seriealbumen om Asterix och gallerna, som kämpar trotsigt mot Caesar och hans legionärer. Serierna är påhittade och humoristiska, men berättelsernas kamp mellan galler och romare bygger på verkliga historiska konflikter.
Druiderna: kelternas mäktiga prästerDruiderna hör till de mest mytomspunna personerna i den keltiska världen. De var inte bara präster. Enligt antika författare kunde de också fungera som lärare, domare, rådgivare och läkare. De hade hög ställning i samhället och verkar ha haft stor kunskap om religion, lagar och muntliga berättelser. Julius Caesar skrev att utbildningen till druid kunde ta omkring 20 år. Lärjungarna skulle lära sig stora mängder kunskap utantill, eftersom undervisningen till stor del var muntlig. Men det är framförallt de blodiga berättelserna som gjort druiderna berömda. Caesar hävdade att vissa kelter offrade människor till gudarna och att druiderna ledde sådana ceremonier. Han berättar till och med om enorma figurer flätade av grenar som fylldes med levande människor och sedan sattes i brand. Brottslingar ska ha använts i första hand, men enligt Caesar kunde även oskyldiga människor offras om det saknades fångar. Det är en av antikens mest skrämmande beskrivningar av keltisk religion. Frågan är hur mycket av detta som är sant. Caesar var inte en neutral historiker. Han var den romerske general som erövrade Gallien och hade intresse av att beskriva sina fiender som barbariska. Arkeologiska fynd visar att människooffer kan ha förekommit i delar av den keltiska världen, men forskarna kan sällan avgöra om druider deltog eller exakt hur ritualerna gick till. Den berömde "Lindowmannen", som hittades i en mosse i England, hade bland annat fått ett kraftigt slag mot huvudet, strypts och fått halsen avskuren. Han har ibland tolkats som ett rituellt offer, men forskarna är inte säkra på varför han dödades eller vilka som gjorde det. Ännu en dramatisk skildring kommer från den romerske historikern Tacitus. När romerska soldater omkring år 60 e.Kr anföll ön Mona, dagens Anglesey i Wales, möttes de enligt honom av druider som stod med händerna lyfta mot himlen och uttalade förbannelser över angriparna. Bland dem fanns kvinnor som Tacitus beskriver som skräckinjagande gestalter med utslaget hår och brinnande facklor. De romerska soldaterna ska först ha blivit så rädda att de stod stilla och lät sig anfallas. Till slut gick de till attack, besegrade motståndarna och förstörde de heliga lundarna på ön. Tacitus påstod att romarna där fann altaren som hade färgats av människoblod. Också den berättelsen måste läsas försiktigt. Romarna beskrev ofta sina fienders religion på ett sätt som fick dem att framstå som främmande och skrämmande. Druiderna lämnade nästan inga egna skriftliga berättelser efter sig. Det betyder att mycket av det vi vet kommer från människor som betraktade dem utifrån och ibland bekämpade dem. Bakom bilden av mystiska präster med blodiga ritualer finns därför ett historiskt mysterium: vi vet att druiderna existerade och hade en viktig roll, men mycket av deras verkliga tro och deras ceremonier är fortfarande okänt. |
Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
William J Duiker, World History: To 1500, Thomson/Wadsworth Publishing, 2006
Barry Cunliffe, The Ancient Celts, Oxford University Press, 2018
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/druid
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)