Jacquerie - medeltidens största bondeuppror i Frankrike
La Jacquerie var ett stort bondeuppror som ägde rum i norra Frankrike 1358 under hundraårskriget. Upproret startade i byn St Leu och spred sig snabbt över landsbygden med bönder som brände och dödade bland adelns gods och slott. Adeln flydde först men organiserade sig snart och slog tillbaka med hjälp av tungt beväpnade och bepansrade trupper. Tusentals bönder dödades och upproret var i stort krossat efter bara en månad. Trots allt våld och de stora förlusterna i människoliv förändrades inget. Böndernas misär - som hade varit den främsta orsaken till upproret - fortsatte.
Massakern vid Meaux blev slutet på La Jacquerie. Numerärt underlägsna bepansrade riddare hade ingen svårighet att spräcka rebellernas linje och de dåligt rustade bönderna spridde sig åt alla håll, förföljda av riddarna som högg ner dem en efter en. Medeltida illustration till Froissarts krönika.
Bönder på marsch
På försommaren 1358 svepte en våg av död och fasor fram över landsbygden i norra Frankrike.
Det var inte digerdöden, den stora pesten, som härjade - den hade skördat sina flesta offer redan tio år tidigare. Det var inte heller sysslolösa soldaters plundringar, våldtäkter och meningslösa mord som väckte skräcken till liv.
Något fruktansvärt och otänkbart hade hänt: Bönderna hade tagit till vapen.
I bondbyarna hade skräcken från soldathoparnas härjningar äntligen dämpats. I dess ställe kom hat och stridslust. De förtryckta bönderna grep de vapen som fanns till hands - knivar, yxor och liar - och gav sig ut på en förtvivlad jakt.
ANNONS
ANNONS
Vad menas med Jacquerie?
Anledningen till att bondeupproret kommit att kallas "Jacquerie" beror på att de franska adelsmännen hånade bönderna som s.k. "Jacques", efter deras långa vadderade stridsskjorta (kallad "jacque"). Och som så ofta annars skrevs historien om bondeupproret 1358 av konfliktens segrare.
"Bäst att dräpa dem alla"
Upproret hade börjat den 28 maj 1358. En grupp bönder i byn St Leu, några mil norr om Paris, höll ett protestmöte på kyrkogården efter aftongudstjänsten. Detta år hade eländet nått sin kulmen. Stråtrövare och sysslolösa soldathopar stal säden och djuren ur ladorna, de tog kärrorna för att frakta bytet på och jordbruksredskapen och plogbillarna för att smida vapen av. Adelsmännen lyckades inte skydda sina bönder från angreppen, men fortsatte ändå att kräva arrenden och skatter som vanligt. Vad skulle bönderna och det enkla folket då leva av?
Stämningen var upphetsad på kyrkogården i St Leu. Någon vädrade högljutt sin åsikt om adelsmännen: ". . .det vore bäst att dräpa dem alla". Och svaret kom från flera håll: "Det är sant! Det är sant! Skam den som dröjer!"
Utan vidare rådslag gjorde en grupp om cirka hundra bönder ett rasande anfall mot det närmaste herresätet, bröt sig in, dödade adelsmannen, hans hustru och barn samt brände ner huset. Troligen fick minst ett tiotal personer sätta livet till inför böndernas raseri denna natt.
Upploppen spred sig omedelbart. Varje dag anslöt sig nya anhängare. Snart deltog tusentals bönder i det rasande upproret.
Vilka argument parisarna anför när de diskuterar med kung Karl VI vet vi inte, men vi kan se att de har möjligheter att sätta vapen bakom sina ord. Bilden är något yngre än bondeupproret 1358, men ger en god uppfattning om krigsfolks beväpning och den dåtida stadens murar och torn. Karl VI regerade åren 1380-1422 och kallas av historieskrivarna omväxlande "Karl den gode" och "Karl den galne".
ANNONS
ANNONS
Adeln slår tillbaka
Till att börja med gick adelsmännen inte till gemensamt försvar utan greps av panik och flydde med sina familjer till städerna. Upprorsmännen fortsatte att döda och bränna "utan nåd eller medlidande, likt rasande hundar", skriver krönikören Jean Froissart. Innan folkresningen var över sägs mer än 150 slott och herresäten ha plundrats och bränts ner.
Härjningarna blev snart så omfattande att hela godsägarklassen kände sig hotad. Godsägarna begärde hjälp av adeln i länderna norr om Frankrike. Hundratals hästburna och stridsvana riddare tog upp kampen med upprorsarméerna.
Tusentals bönder massakrerades och avrättades. Bönderna jagades genom byarna, och när de blev fast hängdes de i träden eller i dörrarna till sina stugor.
Efter en månad var upproret i stort sett krossat. Allt återgick sedan till det gamla. Följden hade bara blivit mera död och elände.
Guds mening
Vad var detta för märklig tid som gav upphov till så ofattbara grymheter?
För det första var det ett samhälle där avståndet mellan rika och fattiga var mycket större än i våra dagars europeiska samhällen. En greve kunde äga mer än hundra slott och lantgods. Samtidigt släpade sig en stor del av bondebefolkningen fram i armod (fattiga förhållanden), inte sällan på gränsen till svält.
Böndernas misär och herremännens rikedom var tingens ordning - och de rika hade ingen vilja att ändra på den. Det var Guds mening att en del skulle vara rika och andra fattiga, sa man.
De fattiga bönderna beskrevs sällan med medlidande. De flesta ballader och berättelser från den här tiden beskriver bonden som aggressiv, oförskämd, girig och smutsig. Ibland påstods han vara dum och godtrogen, ibland listig och snabbtänkt. Men ständigt var han missnöjd och vid dåligt humör, enligt berättelserna.
ANNONS
Ett välkänt ordspråk för herremännen löd: "Slå en bonde så kommer han att välsigna dig; välsigna en bonde och han kommer att slå dig."
Julia, Mattias och Kristoffer pratar om franska revolutionens orsaker. Vad är en revolution? Vilka orsaker låg bakom franska revolutionen? Här berättas bland annat om upplysningens idéer, franska krig och höjda skatter, om ståndssamhället och hur tredje ståndet krävde rättigheter.
