M

Caesars erövring av Gallien

Under 50-talet f.Kr bedrev Julius Caesar ett långvarigt krig i Gallien som resulterade i att området införlivades i romarriket. Detta fick stor betydelse för Caesar och romarriket, men var minst lika omvälvande för Gallien och därmed för dagens Frankrike. Varför erövrade Caesar Gallien och vad har det haft för betydelse för Frankrike?
Bild:

På bilden syns gallerhövdingen Vercingetorix kapitulera inför Julius Caesar strax efter belägringen och slaget vid Alesia 52 f.Kr. Målning av Lionel Royer (1852–1926).

Caesar inleder kriget i Gallien

I inledningen av år 58 f.Kr började stora mängder helvetier samlas vid Genèvesjön på den västra sidan av floden Rhône, som utgjorde gränsen för den romerska provinsen Gallia Transalpina (se karta). Helvetierna var en stam som bebodde området norr om den romerska provinsen, alltså i en del av det nuvarande Schweiz. Helvetierna, eller i alla fall en del av dem, hade bestämt sig för att utvandra och slå ner bopålarna i sydvästra Gallien. Den enklaste vägen dit gick över Rôhne och sedan vidare genom den romerska provinsen. Orsaken till utvandringen var förmodligen överbefolkning. Totalt sett ska det ha rört sig om närmare 370 000 människor, men denna siffra är mycket osäker och förmodligen överdriven.

När Caesar fick nyheten om helvetiernas planer befann han sig strax utanför Rom. Han hade just avslutat sitt år som konsul, och hade fått i uppdrag att vara ståthållare i Gallia Transalpina, Gallia Cisalpina och Illyrien.

Eftersom man kunde räkna med att det skulle bli problem om så många människor skulle ta sig genom provinsen, begav Caesar sig omedelbart till Genève. När Caesar kom fram bad helvetierna om lov att få korsa Rôhne och vandra genom den romerska provinsen. Caesar ville inte tillåta detta och fördröjde frågans avgörande för att kunna kalla på förstärkningar.

Helvetierna beslöt till sist att ta en annan men mer svårframkomlig väg in i Gallien. Eftersom det var så många människor på vandring uppstod problem med de stammar som bebodde områdena där man drog fram. En av dessa, haeduerna, stod sedan gammalt på vänskaplig fot med romarna som betraktade dem som sina bundsförvanter.

De dabbade stammarna bad nu Caesar om att komma till deras undsättning och tvinga bort helvetierna. Enligt vad de uppgav hade de endast ”blotta marken kvar” efter helvetiernas framfart. Caesar var inte svårövertalad, och han tog upp förföljandet av helvetierna och besegrade dem i grunden.

Gallien var vid denna tid inte någon politisk enhet, utan beboddes av en rad olika stammar som allt som oftast låg i krig med varandra. Någon tid innan Caesar började blanda sig i områdets angelägenheter, hade haeduerna stridit mot sequaner och arverner. Sequanerna hade då bett den germanske hövdingen Ariovistus om hjälp. Germaner var Caesars benämning på de folk som bodde på andra sidan Rhen. Ariovistus ingripande gjorde att haeduerna besegrades. Ariovistus och hans germaner bestämde sig dock för att stanna kvar på gallisk mark och bildade ett slags rike där.

Germanerna hade alltså blivit som en gökunge i en annan fågels bo, och det kunde inte gallerna acceptera. Sequanerna och flera andra stammar bad därför Caesar om hjälp för att fördriva germanerna. Caesar, som insåg att mycket ära skulle kunna vinnas om han besegrade germanerna, tog sig an uppgiften. Caesar skickade bud till Ariovistus om att han önskade träffa honom för att diskutera germanernas närvaro i Gallien. Ariovistus svarade dock trotsigt att om Caesar ville träffa honom så fick han komma till honom.

Caesar satte sin här i marsch i riktning mot det område som Ariovistus kontrollerade. När de började närma sig fick de romerska soldaterna höra av lokalbefolkningen att germanerna var större än alla andra män, att de var de ”modigaste av de modiga” och att de slogs som ”vilda bestar”. Dessa rykten föll inte ner på hälleberget utan i god jordmån eftersom germanerna redan tidigare var fruktade av romarna. Snart rådde i det närmaste panik i Caesars här. Många kom och bad om att få lämna hären och bege sig hem till Rom, och de anförde alla möjliga bortförklaringar som skäl. ”Överallt i hela lägret förseglades testamenten” enligt Caesar.

Caesar sa till slut att han tänkte marschera mot Ariovistus med endast den tionde legionen, vars lojalitet han inte betvivlade. Detta gjorde att soldaterna i de andra legionerna skämdes för sin feghet, och snart var alla villiga att ta till vapen. Caesar beordrade sina legioner att marschera redan samma natt för att inte nya grubblerier skulle slå rot hos soldaterna.

I det slag som följde bröt germanernas stridsmoral samman och en allmän flykt inleddes. Caesars kavalleri jagade de flyende germanerna och ”fyllde slätten med lik och vapendelar” enligt en av antikens historiker. I och med segern över Ariovistus var årets fälttåg över.

Om det verkligen var nödvändigt för Caesar att börja krigen mot helvetierna och germanerna är en omtvistad fråga bland historiker. Att hjälpa sina allierade var enligt romarna ett giltigt skäl för att inleda ett krig. Därtill hade romarna dåliga erfarenheter sedan några årtionden tidigare av folkvandringar från dessa områden i norr. Samtidigt ska man komma ihåg att det var viktigt för Caesars anseende och ära att ha framgångar på slagfältet. Genom plundring kunde han också förbättra sin ekonomi, vilket behövdes eftersom han var djupt skuldsatt. Troligtvis hade Caesar kunnat undvika krigen om han velat det.

Efter segern över Ariovistus lät Caesar sina legioner stanna kvar i Gallien. Det var förmodligen först nu som han bestämde sig för att erövra hela området. Om detta berodde på hans egen jakt på ära, rikedomar och politiskt inflytande, eller om han ansåg att Rhen var en naturlig gräns för romarriket råder det delade meningar om.

Gallien erövras

Under de kommande åren besegrade Caesar den ena efter den andra av Galliens stammar. Han genomförde dessutom två fälttåg i Brittanien (dagens England). Varför Caesar genomförde dessa fälttåg är oklart, men det kan ha berott på att brittanerna hjälpte gallerna i kriget mot Caesar. Den troligaste anledningen var dock att Caesar ville vinna berömmelse genom att bli den förste romerske fältherren som besökte ön och besegrade brittanerna. Fälttågen fick också ett stort genomslag i Rom. Rent militärt gick det dock sämre. Britannerna besegrades i och för sig i flera sammandrabbningar, men fälttågen präglades av motgångar och någon riktig kontroll över området lyckades Caesar inte etablera.

Bild:

Caesars legionärer gick över Rhen

Caesar korsade också Rhen ett par gånger för att sätta skräck i de germanska stammar som av olika skäl blandade sig i striderna mot romarna. Vid båda tillfällen lät han bygga en bro över floden. Vid det första tillfället tog det tio dagar att bygga bron sedan timret var fällt. En av antikens historiker nämner att bron ”tedde sig som ett under”. Man kan förstå detta om man betänker att Rhen är mer än 400 meter bred och åtta meter djup.

Som i alla krig var det inte bara soldaterna som deltog i fältslagen som drabbades av kriget, utan civilbefolkningen blev också lidande. Det var inte nog med att arméerna konkurrerade om de begränsade förnödenheterna i områdena där de marscherade eller hade sina läger, utan romarna skövlade och brände också medvetet för att få gallerna att ge upp sin kamp. I slutet av 53 f.Kr hade Caesar kontroll över hela Gallien, men överallt pyrde missnöjet med den romerska ockupationen.

Vercingetorix och det stora upproret

I Gallien glödde det alltså ordentligt i upprorshärden, och det som fick den att flamma upp och bli till eld var den politiska situationen i Rom. Under vintern 53/52 f.Kr rådde nämligen stor politisk oreda i Rom, för att uttrycka saken milt. Ett par senatorer hade beväpnat sina anhängare, och dessa drabbade allt som ofta samman med varandra på gator och torg med stor blodsutgjutelse som följd. Gallerna såg sin chans, för de trodde att Caesar skulle vara tvungen att hålla sig i Cisalpinska Gallien för att bevaka händelseutvecklingen i Rom på nära håll. Nästan alla galliska stammar reste sig därför mot romarna under ledning av en ung adelsman som hette Vercingetorix och som tillhörde arvernernas stam. Vercingetorix började omedelbart tillämpa den brända jordens taktik, vilket innebar att man brände byar och fält för att göra det omöjligt för romarna att skaffa föda. Naturligtvis drabbades den galliska befolkningen också av denna taktik.

Caesar hämtade sig snabbt från den första chocken över upproret. Liksom många gånger förr, och senare under inbördeskriget, lyckades han snabbt ta initiativet i kriget. Han beslöt sig för att rikta ett avgörande slag mot upprorets epicentrum; arvernernas viktigaste fäste Gergovia.

Bild:

Vercingetorix står idag som staty vid Alesia.

Caesar beslöt sig för att med list försöka inta Gergovia. Han genomförde en skenmanöver som gjorde att Vercingetorix trodde att romarna skulle anfalla från väster, och sedan gallerna koncentrerat sina trupper till detta område anföll den romerska huvudhären Gergovias södra sida. Romarna lyckades ta sig ända fram till muren, och vissa kunde till och med klättra upp på den, innan gallerna hann uppfatta att de blivit lurade. Medan gallerna höll på att omgruppera utspelade sig dramatiska scener vid muren. Galliska kvinnor lutade sig över murkrönet, blottat sina bröst och bad de romerska soldaterna att skona dem och deras barn. Gallerna kom så småningom till undsättning, och de romerska soldaterna fördrevs med stora förluster som följd. Detta var det enda slag som Caesar förlorade under sina år i Gallien då han själv förde befälet.

Kanske hade Vercingetorix självförtroende vuxit lite väl mycket efter framgången vid Gergovia, för han gick snart åter i strid med den romerska armén. Vercingetorix led en allvarlig motgång och han sökte skydd för sin här i staden Alesia. Här skulle det avgörande slaget om Gallien utspela sig, och även av andra skäl har det gått till krigshistorien.

När Caesars legioner hade anlänt beordrade han soldaterna att uppföra en 15 kilometer lång befästningslinje runt det berg där Alesia låg. Befästningslinjen bestod av vallgravar, palissad och torn av trä samt en rad andra hinder.

Allt syftande till att stänga inne Vercingetorix män så att de skulle tvingas kapitulera till följd av matbrist.

Innan detta var klart lyckades dock Vercingetorix kavalleri bryta sig ut, och nu var det bara en tidsfråga tills när en gallisk undsättningshär skulle dyka upp. För att skydda sig mot undsättningsstyrkan lät Caesar därför bygga en liknande befästningslinje fast vänd åt andra hållet. Denna var 21 kilometer lång. Romarna var därmed både de som belägrade och samtidigt själva var under belägring. Andra arméer hade befunnit sig i liknande situationer tidigare, men inte i denna skala.

Det tog några veckor innan undsättningsstyrkan kom fram. Detta var emellertid i senaste laget för inne i Alesia hade maten börjat ta slut. Enligt Caesar hade gallerna till och med börjat fundera på kannibalism, och det var i så fall gamla och orkeslösa man först skulle börja äta upp. Det är dock tveksamt om det ligger någon sanning i detta påstående.

Undsättningshären utgjordes enligt Caesar av 250 000 krigare, men denna siffra är säkerligen starkt överdriven. Själv förfogade han över uppskattningsvis 30 000 man.

De nyanlända gallerna gick nästan omgående till attack mot romarnas yttre försvarslinje, och samtidigt gjorde Vercingetorix män i staden utfall mot den inre försvarslinjen. För de romerska soldaterna var det mycket psykiskt påfrestande att de blev anfallna från två håll, eftersom de kunde höra stridslarmet en bit bakom sig, och insåg att den risk de själva löpte var beroende av deras kamraters tapperhet. För ”vanligen är det ju så, att allt som är utom synhåll, framkallar våldsammare oro och skräck”, som Caesar uttrycker det.

De två första anfallen kunde romarna dock slå tillbaka utan alltför stora problem. Men gallernas undsättningshär hade upptäckt en svag punkt i romarnas befästningslinje, och gjorde därefter ännu ett försök att bryta igenom romarnas linje. Återigen anföll också gallerna från staden. Denna gång var situationen mycket desperat för de romerska legionärerna. Caesar beordrade därför sitt kavalleri att göra en kringgående rörelse utanför befästningsverken vilket innebar att de kunde anfalla den galliska undsättningshären i ryggen. Detta gjorde att gallerna drabbades av panik, och snart var undsättningshären stadd i vild flykt. All disciplin och ordnad ordergivning bröt nu samman, och gallerna lyckades inte återsamla sig för att bjuda på något motstånd.

När mörkret började falla hade hela undsättningshären upplösts. Vercingetorix insåg att spelet var över och dagen därpå kapitulerade han. Vercingetorix hölls sedan fången tills 46 f.Kr då han tvingades gå i det triumftåg Caesar genomförde för att fira sina segrar i Gallien. Kort tid därefter avrättades han.

Trots det stora nederlaget vid Alesia och tillfångatagandet av Vercingetorix, var det galliska motståndet inte helt brutet. Året därpå tog flera stammar i olika delar av Gallien åter fram vapnen, men dessa uppror slogs ner av romarna utan större problem.

Den sista striden stod vid Uxellodunum dit en spillra av en tidigare slagen gallisk styrka sökt sig för att få skydd. Sedan romarna genom tunnlar under jorden avlett vattnet från den underjordiska källan som försörjde de belägrade med vatten, var gallerna tvungna att kapitulera. För att statuera ett exempel lät Caesar hugga av båda händerna på alla de som burit vapen.

Trots detta fasansfulla dåd tycks Caesar i grunden ha varit inriktad på att söka allianser med den galliska aristokratin och haft som utgångspunkt att behandla stammarna milt. Denna inställning kombinerades ibland med en avskräckande hårdhet och ren och skär grymhet som när han lät hugga av händerna på Uxellodunums försvarare. Caesar var heller knappast brutalare än andra romerska fältherrar. Som jämförelse kan exempelvis Vespasianus och Titus framfart under det stora judiska upproret i slutet av 60-talet e.Kr nämnas. Från detta krig finns en utförlig ögonvittnesskildring, och den innehåller en lång lista över brända städer, skövlade fält, plundrade gårdar och urskillningslöst dödande, även av kvinnor och barn.

Konsekvenser av Caesars erövring av Gallien

På sikt kom Caesars erövring av Gallien att påverka området på ett så genomgripande sätt att dess effekter går att spåra än idag, och det kan vara värt att nämna ett par av de viktigaste konsekvenserna.

Den mest uppenbara av dessa är att man i dag pratar ett romanskt språk i Frankrike, dvs. franska. Detta beror på att latinet fick spridning i området när det inlemmades i romarriket.

Ett annat exempel är att kristendomen, som så småningom blev Roms statsreligion, lättare kunde breda ut sig än vad som annars hade varit fallet.

Visste du att:

  • Caesar skrev sju böcker om kriget i Gallien. En av hans officerare skrev en åttonde bok. Böckerna blev snabbt normgivande för hur latin ska skrivas. Till följd av sina språkliga kvaliteter har de använts flitigt i latinundervisningen världen över. Caesars böcker är nästan de enda källorna till kriget i Gallien. Detta är naturligtvis problematiskt, och det råder mycket olika åsikter bland dagens historiker om hur sanningsenligt Caesar beskrev händelserna han skildrar.
  • Vercingetorix har blivit en symbol för fransmännens frihetstörst. Redan på 1800-talet restes än sex meter hög staty som föreställer honom på toppen av berget där Alesia låg, och även där Gergovia låg finns ett minnesmärke över honom, liksom på andra platser.
  • Man kan besöka platserna där Alesia och Gergovia låg. De heter i dag och Mont Auxois Plateau de Gergovie. Vid Alesia finns ett museum där resultaten av de arkeologiska undersökningar som genomförts sedan 1800-talet redovisas. Även vid Gergovia finns information om de arkeologiska utgrävningarna, och man kan bl.a. fortfarande tydligt se resterna av den mur som romarna anföll mot.
  • Efter Caesars erövring av Gallien (som idag utgörs av Frankrike och delar av Belgien) blev området en romersk provins. Det är händelser kring allt detta som den tecknade serien om Asterix & Obelix handlar om.

Uppgifter och frågor

  1. Gallien blev en av romarnas viktigaste provinser. Vilket av dagens länder utgjorde Gallien?
     
  2. Vad var det som fick Caesar att starta kriget i Gallien?
     
  3. Nämn några troliga orsaker till att Caesar försökte erövra Britannien.
     
  4. Varför lät Caesar bygga broar över floden Rhen?
     
  5. Vem var Vercingetorix och varför startade han ett uppror mot romarna?
     
  6. Varfär är slaget vid Alesia så känt i militärhistorien?
     
  7. Vilka kulturella spår finns idag kvar efter Caesars erövring av Gallien?


För dig som vill veta mer:
Anders Bredhe, Caesar - statsman eller tyrann?, Vulkan, 2016
Julius Caesar, Kriget i Gallien, (översatt av Åke Fridh), Natur & Kultur, 1963
J.F.C. Fuller, Julius Caesar – mannen, soldaten, tyrannen, Lind & Co, 2008
Adrian Goldsworthy, Caesar, Historiska Media, 2009
Thomas Rice Holmes, Ancient Britain and the invasion of Julius Caesar, Oxford: Clarendon Press, 1907
Thomas Rice Holmes, Caesar’s conquest of Gaul, Harvard University: Clarendon Press, 1911
Irwin Isenberg, Caesar, Littlehampton Book Services Ltd, 1965 (anm. en kort, lättillgänglig bok på svenska med många bilder)
 

Text: Anders Bredhe, författare till biografin "Caesar - statsman eller tyrann?"

Bokens webplats: www.caesarbiografi.se

 

 

 


 


Publicerad: 14 februari 2018