Genom sina erövringar och förhållande till den kristna kulturen bidrog Karl den store kanske mer än någon annan till att bevara och sprida kristendomen i Europa under den äldre medeltiden. När han år 800 kröntes av påven till romersk kejsare fick påvemakten och kristendomen en stark beskyddare.
Karl den store (742-814) porträtterad av Albrecht Dürer.
Påven ber kung Karl om hjälp
År 800
Påven Leo III är inte så lite stressad. De mäktiga i Rom har vänt sig mot honom och hotar att både sticka ut hans ögon och slita ut hans tunga.
Vad göra? Jo, fly staden och resa norrut, söka sig till frankernas kung, Karl den store. Kungen är en jättelik man – passande nog – med ett bullrande humör. Han skrattar och skämtar ofta men är blyg inför folksamlingar. Han sjunger ogärna, kanske på grund av sin ljusa, pipiga röst. Han är huvudet högre än alla andra, har vitt men vackert hår, en stor näsa och en kort och fet nacke. Han är rund om magen.
ANNONS
ANNONS
Han är en levnadsglad herre som är känd för att ha hur många konkubiner och barn som helst. I mer än 30 år har han krigat sig till ett rike som sträcker sig över stora delar av det som vi idag kallar Frankrike och Tyskland.
Hans händer är med andra ord mer än vanligt blodbestänkta. Precis som många av de regenter som kallats ”stor” genom tiderna, har han låtit döda oräkneliga verkliga och upplevda fiender utan att tveka eller ångra sig nämnvärt (åtminstone inte vad det verkar).
Kung Karl den store, son till Pippin den lille, tar alltså emot kyrkans överhuvud och lovar honom beskydd. Tillsammans tågar de år 800 in i Rom, staden där det gamla imperiets monument står och förfaller, när de inte används som stall, lagerlokaler eller marknadsplatser. Med de frankiska svärden som hjälp är påven snart åter installerad i sina ståtliga palats och en gentjänst anses befogad.
Bild: Wikimedia Commons På juldagen år 800 belönades Karl i Peterskyrkan i Rom för sina insatser för kristendomen. Påven Leo III krönte honom till Carolus Augustus, den store kejsaren av Rom. En titel som då inte använts sedan romarrikets siste kejsare abdikerade år 476.
Karl den store kröns till kejsare
Den 25 december samma år infinner sig dagen då påven betalar tillbaka. Det hela kommer i efterhand att ses som en av de där stora historiska stunderna, som åtminstone symboliskt markerar en hel era – i det här fallet inget mindre än själva Europas födelse.
Leo III tar emot kung Karl i basilikan som är tillägnad aposteln Petrus (den kommer senare att rivas och ersättas med dagens Peterskyrka), i hjärtat av Rom. Där faller den frankiske kungen på knä, och på hans 58-åriga och mycket skäggtunga huvud placeras en vacker krona. Sedan ropar alla närvarande, potentater från kontinentens alla hörn, med en enda dånande röst: ”Må Karl, den mest gudfruktige Augustus, som av Gud har krönts till den store och fredsälskande kejsaren, leva med hälsa och seger!”
Därmed finns det återigen en kejsare över det romerska riket, för första gången på mer än 300 år. Rent tekniskt har förstås det bysantinska riket hela tiden betraktat sig själv som en obruten fortsättning på det forna imperiet. Men i Västeuropa har avståndet till Konstantinopel bara vuxit, och det som sker denna dag i Rom ges därför stor betydelse. Ett steg är taget mot en ny ordning, som kommer att lämna djupa spår.
ANNONS
ANNONS
Karl den stores rike stöddes av kyrkan
Basen i det nya riket blir den allians som Karl den store sluter med den kristna kyrkan. Kyrkan har under åren byggt upp ett finmaskigt administrativt nät över stora delar av Europa. I dess byråkrati finns relativt välutbildade präster, som alla talar latin – det gamla imperiets språk – och som därmed kan upprätthålla åtminstone delar av den gamla tidens bildning.
Tungt lutad mot kyrkans auktoritet bygger kejsaren sedan vidare på sin stat. Han drömmer om ett enda rike, över hela den värld han känner till. Ett styrelsesystem byggs upp som kommer att prägla Europa under lång tid framöver.
Detta är också tiden för den kulturella pånyttfödelse som senare generationer kommer att kalla ”den karolingiska renässansen”, efter den store mannen själv. En omfattande satsning på utbildning inleds, skolor öppnas runt om i imperiet, och i stor skala kopieras och bevaras det man kan hitta av den klassiska litteraturen.
För egen del var kejsaren knappt läskunnig, berättar hans biograf, munken Einhard, som under en tid var en viktig maktspelare vid Karls hov. Men läs- och skrivsvårigheterna berodde inte alls på att han inte var intresserad – kejsaren sades ha skrivdon under huvudkudden så att han kunde öva så fort han hade svårt att sova (vilket hände ofta). Han hade helt enkelt bara börjat öva för sent i livet för att någonsin kunna skriva med någon större säkerhet.
Romarriket blev idealet för efterföljande härskare
I vilket fall blev han en figur vars rykte levde vidare, långt efter hans död år 814. Han var då 72 år gammal, och 47 av dessa år hade han suttit på tronen.
Karl var den förste av de nyblivna europeiska kejsarna, vars titel skulle inspirera till institutionen ”kejsare av det tysk-romerska riket”, som i olika former bestod ända fram till år 1806.
Hans kröning den där decemberdagen, för vad som i skrivande stund är 1215 år sedan, blev med andra ord ögonblicket då det en gång för alla slogs fast att Rom var idealet för alla senare tiders härskare; det romerska riket skulle utgöra det drömtillstånd som Europa aldrig slutade att längta efter.
ANNONS
ANNONS
Stark fransk kungamakt
Redan under tidig medeltid lyckades de franska kungarna få ett fast grepp över sitt land. Feodaladeln lyckades inte splittra upp landet i diverse hertigdömen och grevskap. Detta har gjort att Frankrike kunnat spela en ledande roll på den europeiska kontinenten ända sedan medeltiden. De franska ledarna har alltid spelat på nationella känslor, vare sig de varit presidenter, kungar eller kejsare.
Fakta om Frankerriket
Frankerriket var föregångaren till Frankrike. Det upprättades av frankerna (ett germanfolk) under 500-talet i slutet av folkvandringstiden, och blev under Karl den store en europeisk stormakt.
Under andra halvan av 800-talet splittrades det väldiga Frankerriket i en västlig och östlig del. Det västfrankiska riket utvecklades till Frankrike, och det östfrankiska blev senare grunden i det tysk-romerska riket.
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser – en annorlunda världshistoria. Bokens webbplats
År 1793 stod det revolutionära Frankrike inför ett allvarligt hot. Fiendearméer närmade sig landets gränser samtidigt som uppror rasade på hemmaplan. Då fattades ett beslut som skulle förändra både kriget och synen på vem som skulle försvara landet. Hundratusentals unga män kallades in till armén. Många av dem hade aldrig tidigare lämnat sin hembygd. Nu väntade långa marscher, brist på mat och utrustning, sjukdomar och blodiga strider – men också mötet med ett Frankrike de knappt visste fanns. Ur revolutionens massarméer växte en ny tanke fram: soldaten skulle inte längre bara kämpa för en kung, utan som medborgare för sitt land...
Sommaren 1793 reste 24-åriga Charlotte Corday ensam till Paris med en kniv gömd under kläderna. Hon var själv anhängare av revolutionens idéer, men avskydde det växande våldet och hade blivit övertygad om att den radikale journalisten Jean-Paul Marat bar en stor del av skulden. Genom att döda honom trodde hon att hon kunde rädda republiken från fortsatt blodspillan. Istället blev Marat martyr, Charlotte giljotinerades och revolutionen blev ännu våldsammare. Vem var kvinnan bakom ett av franska revolutionens mest berömda mord, och varför var hon beredd att offra sitt eget liv?
Det finns flera förklaringar till franska revolutionen 1789. Somliga historiker har lagt tonvikten vid det orättvisa ståndssamhället, statens dåliga finanser, den höga arbetslösheten och missväxten med följande hungersnöd. Andra har betonat att upplysningsförfattarnas svidande kritik mot ofriheten och att den amerikanska fri- och rättighetsförklaringen skapade revolutionära stämningar bland det franska folket. Alla dessa orsaker är riktiga och bidrog mer eller mindre till revolutionen. Men räcker de som förklaring?
Kan ett uppslagsverk vara så farligt att det måste förbjudas? I 1700-talets Frankrike var svaret ja. Denis Diderot och hans medarbetare ville samla så mycket som möjligt av tidens kunskap i ett enda stort verk. Resultatet blev "Den stora Encyklopedin", ett faktarikt verk som samlade kunskap om allt från filosofi och vetenskap till hantverk, teknik och vardagsliv. Men böckerna nöjde sig inte med att förklara hur världen fungerade. De uppmuntrade också människor att använda sitt förnuft, tänka själva och ifrågasätta gamla sanningar. Det oroade både kyrkan och makthavarna, och till slut förbjöds verket. Censuren och de ständiga konflikterna gjorde arbetet allt svårare, och delar av produktionen fick fortsätta i hemlighet. Trots motståndet lyckades Encyklopedin överleva och blev en av upplysningstidens viktigaste symboler för kunskap och rätten att tänka fritt...
1700-talets Paris var en stad fylld av ljud, rörelse och starka kontraster. På de trånga gatorna trängdes försäljare, hantverkare, tiggare, eleganta borgare och hästdragna vagnar, medan kaféer och marknadshallar sjöd av nyheter, skvaller och politiska diskussioner. Seine förde varor genom staden och gav arbete åt många, men både floden och gatorna användes också som avstjälpningsplatser. Bakom det livliga folklivet dolde sig därför ett Paris som ofta var smutsigt, stinkande och långt ifrån bekvämt...
Att flytta från landsbygden till en fransk stad kunde öppna dörren till arbete, handel och ett bättre liv. Men staden var också ett samhälle fyllt av regler, privilegier och tydliga gränser mellan fattiga och rika. Här styrde borgmästare och mäktiga ämbetsmän, hantverkarna organiserades i skrån och den som ville bli fullvärdig borgare kunde få vänta i många år. Till och med maten på värdshusen och vilka familjer som måste ta emot inkvarterade soldater kunde bestämmas av myndigheterna...
Julia, Mattias och Kristoffer pratar om franska revolutionens orsaker. Vad är en revolution? Vilka orsaker låg bakom franska revolutionen? Här berättas bland annat om upplysningens idéer, franska krig och höjda skatter, om ståndssamhället och hur tredje ståndet krävde rättigheter.
