M

Karl den store och frankerrikets storhetstid

Genom sina erövringar och förhållande till den kristna kulturen bidrog Karl den store kanske mer än någon annan till att bevara och sprida kristendomen i Europa under den äldre medeltiden. När han år 800 kröntes av påven till romersk kejsare fick påvemakten och kristendomen en stark beskyddare.
Bild:

Karl den store (742-814) porträtterad av Albrecht Dürer.

Påven ber kung Karl om hjälp

År 800
Påven Leo III är inte så lite stressad. De mäktiga i Rom har vänt sig mot honom och hotar att både sticka ut hans ögon och slita ut hans tunga.

Vad göra? Jo, fly staden och resa norrut, söka sig till frankernas kung, Karl den store. Kungen är en jättelik man – passande nog – med ett bullrande humör. Han skrattar och skämtar ofta men är blyg inför folksamlingar. Han sjunger ogärna, kanske på grund av sin ljusa, pipiga röst. Han är huvudet högre än alla andra, har vitt men vackert hår, en stor näsa och en kort och fet nacke. Han är rund om magen.

Han är en levnadsglad herre som är känd för att ha hur många konkubiner och barn som helst. I mer än 30 år har han krigat sig till ett rike som sträcker sig över stora delar av det som vi idag kallar Frankrike och Tyskland.

Hans händer är med andra ord mer än vanligt blodbestänkta. Precis som många av de regenter som kallats ”stor” genom tiderna, har han låtit döda oräkneliga verkliga och upplevda fiender utan att tveka eller ångra sig nämnvärt (åtminstone inte vad det verkar).

Kung Karl den store, son till Pippin den lille, tar alltså emot kyrkans överhuvud och lovar honom beskydd. Tillsammans tågar de år 800 in i Rom, staden där det gamla imperiets monument står och förfaller, när de inte används som stall, lagerlokaler eller marknadsplatser. Med de frankiska svärden som hjälp är påven snart åter installerad i sina ståtliga palats och en gentjänst anses befogad.

Karl den store kröns till kejsare

Den 25 december samma år infinner sig dagen då påven betalar tillbaka. Det hela kommer i efterhand att ses som en av de där stora historiska stunderna, som åtminstone symboliskt markerar en hel era – i det här fallet inget mindre än själva Europas födelse.

Leo III tar emot kung Karl i basilikan som är tillägnad aposteln Petrus (den kommer senare att rivas och ersättas med dagens Peterskyrka), i hjärtat av Rom. Där faller den frankiske kungen på knä, och på hans 58-åriga och mycket skäggtunga huvud placeras en vacker krona. Sedan ropar alla närvarande, potentater från kontinentens alla hörn, med en enda dånande röst: ”Må Karl, den mest gudfruktige Augustus, som av Gud har krönts till den store och fredsälskande kejsaren, leva med hälsa och seger!”

Bild:

På juldagen år 800 belönades Karl i Peterskyrkan i Rom för sina insatser för kristendomen. Påven Leo III krönte honom till Carolus Augustus, den store kejsaren av Rom. En titel som då inte använts sedan romarrikets siste kejsare abdikerade år 476.

Därmed finns det återigen en kejsare över det romerska riket, för första gången på mer än 300 år. Rent tekniskt har förstås det bysantinska riket hela tiden betraktat sig själv som en obruten fortsättning på det forna imperiet. Men i Västeuropa har avståndet till Konstantinopel bara vuxit, och det som sker denna dag i Rom ges därför stor betydelse. Ett steg är taget mot en ny ordning, som kommer att lämna djupa spår.

Karl den stores rike stöddes av kyrkan

Basen i det nya riket blir den allians som Karl den store sluter med den kristna kyrkan. Kyrkan har under åren byggt upp ett finmaskigt administrativt nät över stora delar av Europa. I dess byråkrati finns relativt välutbildade präster, som alla talar latin – det gamla imperiets språk – och som därmed kan upprätthålla åtminstone delar av den gamla tidens bildning.

Tungt lutad mot kyrkans auktoritet bygger kejsaren sedan vidare på sin stat. Han drömmer om ett enda rike, över hela den värld han känner till. Ett styrelsesystem byggs upp som kommer att prägla Europa under lång tid framöver.

Karolingiska renässansen

Detta är också tiden för den kulturella pånyttfödelse som senare generationer kommer att kalla ”den karolingiska renässansen”, efter den store mannen själv. En omfattande satsning på utbildning inleds, skolor öppnas runt om i imperiet, och i stor skala kopieras och bevaras det man kan hitta av den klassiska litteraturen.

Bild:

Karl den store var under sin tid kungarnas kung.

För egen del var kejsaren knappt läskunnig, berättar hans biograf, munken Einhard, som under en tid var en viktig maktspelare vid Karls hov. Men läs- och skrivsvårigheterna berodde inte alls på att han inte var intresserad – kejsaren sades ha skrivdon under huvudkudden så att han kunde öva så fort han hade svårt att sova (vilket hände ofta). Han hade helt enkelt bara börjat öva för sent i livet för att någonsin kunna skriva med någon större säkerhet.

Romarriket blev idealet för efterföljande härskare

I vilket fall blev han en figur vars rykte levde vidare, långt efter hans död år 814. Han var då 72 år gammal, och 47 av dessa år hade han suttit på tronen.

Karl var den förste av de nyblivna europeiska kejsarna, vars titel skulle inspirera till institutionen ”kejsare av det tysk-romerska riket”, som i olika former bestod ända fram till år 1806.

Hans kröning den där decemberdagen, för vad som i skrivande stund är 1215 år sedan, blev med andra ord ögonblicket då det en gång för alla slogs fast att Rom var idealet för alla senare tiders härskare; det romerska riket skulle utgöra det drömtillstånd som Europa aldrig slutade att längta efter.
 

Fakta om frankerriket

Frankerriket var föregångaren till Frankrike. Det upprättades av frankerna (ett germanfolk) under 500-talet i slutet av folkvandringstiden, och blev under Karl den store en europeisk stormakt.

Under andra halvan av 800-talet splittrades det väldiga frankerriket i en västlig och östlig del. Det västfrankiska riket utvecklades till Frankrike, och det östfrankiska blev senare grunden i det tysk-romerska riket.

Uppgifter och frågor

  1. Varför bad påven Karl den store om hjälp?
     
  2. På vilket sätt gynnades Karl den store av att hjälpa påven?
     
  3. Vad innebar "den karolingiska renässansen"?
     
  4. Hur inspirerades de senare "tysk-romerska kejsarna" av Karl den store?

 

VILL DU VETA MER? Läs Charlemagne av Roger Collins (1998).

 

Text: Magnus Västerbro, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.facebook.com/vasterbro

Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria.
Bokens webbplats

 

 

Uppdaterad: 12 november 2017
Publicerad: 10 november 2017