Kriget fördes främst på fransk mark. Flera av den franske kungens stormän (mäktiga adelsmän) stödde under olika perioder engelsmännen. En av de mäktigaste var hertigen av Burgund, som styrde ett stort hertigdöme i östra Frankrike. Hans anhängare kallades burgunder, och de låg periodvis i konflikt med den franska kungamakten. Konflikten hade därför också drag av ett franskt inbördeskrig.
Kriget gick till största delen ut på att härja motståndarens territorium. Striderna avlöstes av långa perioder av vapenvila. Det var ovanligt med stora fältslag.
Men när de engelska och franska styrkorna möttes i flera av krigets mest kända fältslag vann engelsmännen, trots att deras arméer ofta var mindre. En viktig orsak var att de feodala riddararméerna började bli omoderna (se feodalismen). I England hade kungen och adeln börjat förstå att en tränad armé med avlönade soldater var effektivare, särskilt när bågskyttar och bepansrade män stred tillsammans.
De engelska bågskyttarna spelade en särskilt viktig roll i segrarna. Englands arméer bestod till stor del av erfarna och skickliga bågskyttar, utrustade med långbågar – kraftiga pilbågar som gjorde det möjligt att skjuta pilar snabbt och på långt avstånd.
I de franska arméerna fanns däremot ingen lika stark tradition av bågskytte, åtminstone inte med långbågar (som krävde åratal av träning). Tvärtom. De franska riddarna såg ofta ner på bågskyttar som betraktades både som enkla och fega. Istället stod de bepansrade ryttarna i centrum.
Ny taktik stod mot gammal. Långbågen kunde avfyras snabbare än armborstet, och de engelska bågskyttarnas täta pilregn bidrog till att stoppa de franska anfallen. Även terrängen, de engelska försvarspositionerna och de bepansrade soldaterna till fots spelade en viktig roll.
De viktigaste engelska segrarna ägde rum på slagfälten vid Crécy (1346), Poitiers (1356) och Azincourt (1415).
Efter slaget vid Azincourt 1415 erövrade engelsmännen stora delar av Normandie. År 1418 intog burgunderna Paris under det franska inbördeskriget. De slöt därefter förbund med England, och staden hamnade under engelsk-burgundisk kontroll. Stora delar av norra Frankrike behärskades av denna allians, medan den franske kronprinsen kontrollerade stora områden söder om floden Loire.
År 1428 började engelsmännen belägra den strategiskt viktiga staden Orléans. Det var i detta desperata läge som Frankrikes oväntade räddare gjorde sitt inträde på scenen – en ung bondflicka vid namn Jeanne d'Arc.
Jeanne d'Arc ansåg sig vara sänd av Gud för att rädda Frankrike från engelsmännen. Efter en tid fick hon den franske kronprinsens stöd och följde med en fransk styrka till Orléans. Hennes ankomst stärkte försvararnas mod, och hon deltog i flera anfall mot de engelska ställningarna. Kort därefter hävde engelsmännen belägringen.
Segern vid Orléans stärkte den franska stridsmoralen och följdes av flera framgångar. När Burgund sedan bytte sida och slöt fred med den franske kungen 1435, vann Frankrike en rad segrar.
År 1453 utkämpades hundraårskrigets sista stora slag vid Castillon, där det franska artilleriet spelade en avgörande roll. Den franska segern blev avgörande för krigets utgång. Engelsmännen var nu besegrade och tvingades lämna nästan hela Frankrike.
Engelsmännens enda kvarvarande besittning på kontinenten var fästningsstaden Calais, som Frankrike erövrade 1558. Kanalöarna hade varit knutna till den engelska kronan sedan 1204, alltså långt före hundraårskriget.
Ingen kallade det hundraårskrigetHundraårskriget varade egentligen i 116 år, från 1337 till 1453. Striderna pågick dock inte hela tiden. Kriget bestod av flera perioder av anfall, belägringar och fältslag som skildes åt av långa vapenvilor. En vapenvila som inleddes 1389 följdes inte av någon ny stor engelsk invasion förrän 1415. Ett barn som föddes när vapenvilan började kunde alltså ha hunnit bli omkring 26 år innan de omfattande striderna tog fart igen. Människorna som deltog i striderna använde inte namnet hundraårskriget. Benämningen skapades av historiker under 1800-talet, flera hundra år efter att kriget hade upphört. Namnet gör det enklare att tala om den långa konflikten, men kan ge det felaktiga intrycket att ett enda krig pågick oavbrutet i hundra år.
|
M LÄS MER: Medeltida krig och försvar
S LÄS MER: Jeanne d'Arc (artikelserie)
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
Kåre Lunden, Bra Böckers världshistoria, del 6 – Europa i kris (1300-1500), Bokförlaget Bra Böcker, 1984
Mattew Bennett m.fl., Slagfältet under medeltiden, Historiska Media, 2006
Bra Böckers lexikon 2000, band 11, Bra Böcker AB, 1997
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
