Trots att de allierade hade förklarat krig mot Tyskland efter Hitlers invasion av Polen 1939 var det lugnt på gränsen mellan Frankrike och Tyskland under lång tid. Britterna och fransmännen hade inte bråttom eftersom man ville bygga upp sina arméer i tillräcklig styrka för att kunna besegra Tyskland. Däremot var det viktigt för Hitler med ett anfall eftersom förråden av mineraler och olja krympte för varje dag. Den 10 maj 1940 anföll Tyskland - utan att ge en krigsförklaring - Luxemburg, Belgien och Nederländerna. Slaget om Västeuropa hade börjat.
Tyskarna hade en listig anfallsplan
När kriget i väster började hade Tyskland omkring 2,7 miljoner soldater och 2 500 stridsvagnar mot de allierades över 4 miljoner soldater och 3 000 stridsvagnar. Över 4 000 tyska stridsflygplan sattes in i dessa strider.
Tyskarnas plan gick ut på att locka in franska och brittiska styrkor som befann sig i Belgien, varpå sju pansardivisioner skulle passera Ardennernas skogklädda högland i södra Belgien och nå fram till kanalkusten. Tanken var att skära av de allierade styrkorna i Belgien från huvudstyrkan, därefter passera väster om Maginotlinjen och erövra resten av Frankrike.
De allierade planerade istället att möta fienden i Belgien. Större delen av de franska trupperna skulle hålla fasta ställningar längs Maginotlinjen och endast en liten styrka skulle hålla ett öga på bergsmassivet Ardennerna.
Luxemburg, Belgien och Nederländerna ockuperas
Det gick snabbt för tyskarna att avancera in i Nederländerna. Redan den 13 maj sviktade försvaret, vilket innebar att drottning Wilhelmina och regeringen flydde från Haag till London på ett par brittiska jagare.
Den 14 maj bombade tyskarna staden Rotterdam vilket kostade 980 människors liv och 25 000 hus jämnades med marken. Samma dag beordrade de holländska styrkornas överbefälhavare ”eld upphör”.
Under de fem dagar som striderna pågick dödades 2100 holländska soldater och 2 700 sårades. Samtidigt ägde den egentliga tyska offensiven rum längre söderut i Ardennerna, styrkorna passerade snabbt bergsområdet Ardennerna och ryckte fram mot Engelska kanalen. Den 25 maj när Belgien kapitulerade, fanns det 400 000 brittiska och franska trupper i Belgien inträngda i en 24-40 kilometer bred korridor som sträckte sig från kusten och 95 kilometer inåt land. Nu tvingades de allierade evakuera flera hundratusen soldater från den franska hamnstaden Dunkerque till Storbritannien.
Undret vid Dunkerque
I slutet av maj 1940 kämpade 400 000 allierade soldater för sina liv vid den nordfranska staden Dunkerque, omringade från tre håll av tyska pansardivisioner och med ryggen mot havet. Läget var oerhört kritiskt för de allierade. Den 26 maj utropades av den brittiske kungen som en nationell bönedag för armén. Då hände det märkliga att Hitler gav sina trupper order om halt vid Dunkerque. Istället satte han all tillit till flygstridskrafterna sedan Hermann Göring skrutit om att hans Luftwaffe ensamt kunde klara uppgiften. Samtidigt skickades en armada av tusentals båtar - från stora krigsfartyg till privata enkla båtar - från England till Dunkerque för att evakuera de instängda allierade soldaterna.
Evakueringen, som kallades för operation Dynamo skulle bli historiens största evakueringsoperation. Den inleddes den 26 maj och avslutades den 4 juni. Under dessa nio dagar lyckades man evakuera drygt 338 000 soldater.
När tyskarna erövrade Dunkerque kunde de överta mängder av lastbilar, stridsvagnar och artilleripjäser. Drygt 64 000 fordon av olika slag föll i tyskarnas händer.
Under evakueringen sänktes 226 brittiska fartyg, däribland sex brittiska jagare. Storbritanniens flygvapen RAF förlorade 474 flygplan jämfört med 132 stycken för Luftwaffe.
Senare kritiserade den tyske fältmarskalken von Manstein Hitler för att han lät de allierade soldaterna fly till Storbritannien och kallade Hitlers beslut för ett av tyskarnas största misstag under kriget. Hitler menade att han velat ge britterna en utväg för att göra dem villiga att gå med på vapenstillestånd.
Resten av Frankrike ockuperas
Den 29 maj lät Hitler de tyska trupperna gå söderut för att ta itu med resten av Frankrike. Tyskarna tog sig snabbt över floden Somme och fransmännen började fly i stora skaror. Över fem miljoner gav sig ut på vägarna söderut och enbart från Paris flydde över två miljoner människor. Den tyske generalen Rommel beskrev virrvarret: ”Franska trupper och civila med ansiktena förvridna av fasa, låg hopkrupna i dikena, längs häckarna och i alla gropar utefter vägen.” Även regeringen flydde söderut till Tours den 10 juni.Dagen efter, den 11 juni, flög Storbritanniens premiärminister Winston Churchill till Tours och vädjade till fransmännen att kämpa för Paris, gata för gata. ”Ni kan inte föreställa er hur en stor stad som Paris kan hindra och svälja fientliga soldater. Hela arméer kan finna sin grav i den”. Men fransmännen hade gett upp. Den 14 juni kunde tyskarna marschera in i huvudstaden och hissa enorma hakkorsflaggor på Triumfbågen och Eiffeltornet. Den 15 juni väcktes Churchill av ett telefonsamtal från den franske konseljpresidenten Paul Reynaud som sa: ”Vi är besegrade”.
Den 16 juni avgick den franske konseljpresidenten Paul Reynaud vars regering hade flytt till Bordeaux. Han efterträddes av marskalk Philippe Pétain som beslöt att söka vapenstillestånd, då hade redan general de Gaulle flugit över till Storbritannien och talade till det franska folket i radio ”Detta krig är inte begränsat till vårt lands olyckliga jord. Detta krig har inte avgjorts av slaget om Frankrike. Detta krig är ett världskrig.”
Fransmännen undertecknade ett vapenstilleståndsavtal med tyskarna den 22 juni i den järnvägsvagn där första världskrigets vapenstillestånd hade slutits.
De allierades förluster under slaget om Västeuropa var 100 000 döda, medan de tyska förlusterna uppgick till 45 000
Vichyregeringen
Tyskarna var förvånade över att det gick så lätt att erövra Frankrike. Efter Tysklands seger delades Frankrike upp i en nordlig och en sydlig del. Den norra delen ockuperades av tyskarna medan de södra delarna av landet fick en viss självständighet med hjälten från första världskriget, den nu 84-årige Philippe Pétain, som regeringschef. Regeringen hade sitt säte i kurorten Vichy väster om Lyon.
Vichyregeringen bröt nu de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien. När kriget började var Storbritannien och Frankrike de bästa vänner, nu var de fiender.
Vichyregeringen erkändes som Frankrikes legala regering av bland annat Tyskland, USA och Sovjetunionen. När regimen upprättades 1940 var USA och Sovjetunionen fortfarande inte i krig med Tyskland.
Den tyskvänlige Pétain lämnade ut 75 000 judar till tyskarna.
I praktiken upphörde Vichyregeringen 1942 då Tyskland ockuperade hela Frankrike eftersom de fruktade ett allierat angrepp. Pétain hamnade i tysk fångenskap 1944 och när han återvände till Frankrike efter kriget dömdes han till döden men benådades senare till livstids fängelse. Pétain avled 1951.
Italien går in i kriget på Tysklands sida
Även om Italien hade goda förbindelser med Tyskland var det inte självklart att Italien skulle ställa sig på Tysklands sida. Men när Frankrike höll på att ge upp striderna mot Tyskland förklarade Italien krig mot Frankrike och Storbritannien den 10 juni 1940, eftersom den italienske diktatorn Benito Mussolini var rädd att gå miste om sin del av bytet. Mussolini sa i ett tal ”Detta gigantiska slag är de fattiga och folkrika ländernas slag mot utsugarna som ondskefullt behåller för sig själva alla jordens rikedomar och allt jordens guld.”
Det visade sig dock att den italienska armén var i ett dåligt skick. Chefen för Mussolinis krigsproduktion hade meddelat honom att stålverken inte kunde hållas igång mer än några månader om de så smälte ned vartenda järnstaket i Italien.
Det tog hela 10 dagar för den italienska armén att attackera Frankrike i Alperna och Tyskland vägrade att stödja Italien med flygunderstöd. De fåtaliga franska styrkorna vid Alperna försvarade sig bra mot italienarna, och det var endast den snabba franska kapitulationen som räddade Mussolini. 631 italienare dog i striderna och 2 361 sårades, medan de franska försvararna förlorade endast 79 man. Mussolini skyllde sitt misslyckande på att hans soldater saknade modern utrustning. ”Till och med Michelangelo måste ha marmor för sina statyer”, sa han.
