Slaget om Frankrike - blixtkrig i väst

Även regeringen flydde söderut till Tours den 10 juni.

Dagen efter, den 11 juni, flög Storbritanniens premiärminister Winston Churchill till Tours och vädjade till fransmännen att kämpa för Paris, gata för gata. ”Ni kan inte föreställa er hur en stor stad som Paris kan hindra och svälja fientliga soldater. Hela arméer kan finna sin grav i den”. Men fransmännen hade gett upp. Den 14 juni kunde tyskarna marschera in i huvudstaden och hissa enorma hakkorsflaggor på Triumfbågen och Eiffeltornet.  Den 15 juni väcktes Churchill av ett telefonsamtal från den franske konseljpresidenten Paul Reynaud som sa: ”Vi är besegrade”.

Den 16 juni avgick den franske konseljpresidenten Paul Reynaud vars regering hade flytt till Bordeaux. Han efterträddes av marskalk Philippe Pétain som beslöt att söka vapenstillestånd, då hade redan general de Gaulle flugit över till Storbritannien och talade till det franska folket i radio ”Detta krig är inte begränsat till vårt lands olyckliga jord. Detta krig har inte avgjorts av slaget om Frankrike. Detta krig är ett världskrig.”

Fransmännen undertecknade ett vapenstilleståndsavtal med tyskarna den 22 juni i den järnvägsvagn där första världskrigets vapenstillestånd hade slutits.

De allierades förluster under slaget om Västeuropa var 100 000 döda, medan de tyska förlusterna uppgick till 45 000.

Vichyregeringen

Tyskarna var förvånade över att det gick så lätt att erövra Frankrike. Efter Tysklands seger delades Frankrike upp i en nordlig och en sydlig del. Den norra delen ockuperades av tyskarna medan de södra delarna av landet fick en viss självständighet med hjälten från första världskriget, den nu 84-årige Philippe Pétain, som regeringschef. Regeringen hade sitt säte i kurorten Vichy väster om Lyon.

Vichyregeringen bröt nu de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien. När kriget började var Storbritannien och Frankrike de bästa vänner, nu var de fiender.

Vichyregeringen erkändes som Frankrikes legala regering av bland annat Tyskland, USA och Sovjetunionen. När regimen upprättades 1940 var USA och Sovjetunionen fortfarande inte i krig med Tyskland.

Den tyskvänlige Pétain lämnade ut 75 000 judar till tyskarna.

I praktiken upphörde Vichyregeringen 1942 då Tyskland ockuperade hela Frankrike eftersom de fruktade ett allierat angrepp. Pétain hamnade i tysk fångenskap 1944 och när han återvände till Frankrike efter kriget dömdes han till döden men benådades senare till livstids fängelse. Pétain avled 1951.

Italien går in i kriget på Tysklands sida

Även om Italien hade goda förbindelser med Tyskland var det inte självklart att Italien skulle ställa sig på Tysklands sida. Men när Frankrike höll på att ge upp striderna mot Tyskland förklarade Italien krig mot Frankrike och Storbritannien den 10 juni 1940, eftersom den italienske diktatorn Benito Mussolini var rädd att gå miste om sin del av bytet. Mussolini sa i ett tal  ”Detta gigantiska slag är de fattiga och folkrika ländernas slag mot utsugarna som ondskefullt behåller för sig själva alla jordens rikedomar och allt jordens guld.”

Det visade sig dock att den italienska armén var i ett dåligt skick. Chefen för Mussolinis krigsproduktion hade meddelat honom att stålverken inte kunde hållas igång mer än några månader om de så smälte ned vartenda järnstaket i Italien.

Det tog hela 10 dagar för den italienska armén att attackera Frankrike i Alperna och Tyskland vägrade att stödja Italien med flygunderstöd. De fåtaliga franska styrkorna vid Alperna försvarade sig bra mot italienarna, och det var endast den snabba franska kapitulationen som räddade Mussolini. 631 italienare dog i striderna och 2 361 sårades, medan de franska försvararna förlorade endast 79 man. Mussolini skyllde sitt misslyckande på att hans soldater saknade modern utrustning. ”Till och med Michelangelo måste ha marmor för sina statyer”, sa han.