År 1871 var arbetarna i Paris missnöjda och inspirerade av revolutionära idéer. Efter att de franska trupperna lämnat staden, tog upprorsmakarna över med ropet "La Commune". Medan Paris styrdes av Kommunen, möttes de styrande för resten av Frankrike i Versailles. Konflikten mellan Paris och resten av landet ledde till våld, brand och kaos. Denna konflikt brukar i historieskrivningen kallas Pariskommunen.
Arbetarmassorna i Paris var förbittrade över kapitulationen för tyskarna 1871. De var också påverkade av alla de revolutionära idéer som hetsade mot borgarklassen. När de franska trupperna efter kapitulationen lämnade Paris utnyttjades situationen av upprorets organisatörer. Fältropet för de revolterande blev "La Commune". Ordet gav smak av kommunism, vilket populärt uppfattades som en delning av förmögenheten åt de fattiga. "Vive la Commune!" blev en lösen för arbetarna i Paris.
ANNONS
ANNONS
Vapenstillestånd med tyskarna rådde nu. Men de tyska trupperna fanns kvar utanför Paris. Val hölls i hela Frankrike. Den valda nationalförsamlingen hade borgerlig majoritet. Till och med de gamla monarkisterna var starkt representerade i denna församling. Ute i landet var man nämligen trött såväl på republiker som på napoleonska kejsardömen. Man var trött på oroligheter och krig. Men i Paris var det kommunen som bestämde. Därför sammanträdde den nyvalda nationalförsamlingen i Versailles utanför Paris. Paris kom i krig med resten av Frankrike. En del av dem som styrde Kommunen var män med höga humanitära ideal, men andra var rena skräckfigurer.
Terrorn - Paris brinner - kommunen faller
Tidningen Pére Duchéne uppstod efter mönster från skräckväldets tid under den första stora revolutionen 1789. Språket var späckat av svordomar och oanständiga ord. Tidningen innehöll också rena uppmaningar till mord på namngivna personer. Kommunen var fientlig till kyrkan och man plundrade kyrkor. Ärkebiskopen Darboy blev skjuten av kommunen. "Det är i adertonhundra år, som ni [kyrkan] besvärat oss med er vidskepelse". Ett stort antal präster och munkar kom också att mördas. Även detta var en likhet från "skräcken" under den första revolutionen.
Författaren och samhällsskildraren Edmond de Goncourt skriver om borgarnas feghet under dessa dagar: "Man skulle kunna våldtaga deras hustrur i deras armar, man skulle kunna göra värre, man kunde taga portmonnän ur fickan på dem".
Den 21 maj 1871 bröt regeringstrogna trupper in i Paris. Den arkebuserade alla som påträffades med vapen. Under själva gatustriderna blev bortåt 20 000 arkebuserade. Kommunarderna svarade med massakrer på fångar och gisslan. De försökte också bränna ned historiska byggnader i Paris. Rökpelare steg upp från Tuilerierna och Hôtel de Ville. Även den ärevördiga katedralen Nôtre Dame antändes.
Med hjälp av kanonbåtar gick marinsoldater uppför Seine. När de försökte släcka elden utsattes de för beskjutning. Men de lyckades ändå rädda Louvremuseet och Nôtre Dame - ett av Frankrikes mest kända nationalmonument. Miltals omkring lyste jättebålen i Paris upp natthimlen.
Fanatismen och grymheterna på bägge sidor nådde nu sin höjdpunkt. Kommunen försvarades också av fanatiska kvinnliga soldater. Många dog tappert. Ropande: "Leve kommunen!" sägs Rigault tagits till fånga och skjutits. Kommunen hade sedan länge haft fångar som gisslan. Nu dödade man sin gisslan. Bland dem som arkebuserades av kommunen fanns högste domstolens president Bonjean och en del jesuiter. Bonjean frågade innan han sköts:" Vem dömer oss?" Svaret blev: "Folkets rättvisa". "Den är inte den rätta", svarade Bonjean.
Ute på gatorna rasade striden vidare. Unga pojkar och flickor sköt från barrikaderna. Det berättas om en pojke som togs till fånga och skulle skjutas. Han bad att först få lämna sin klocka till sin mor. Officeren gav sin tillåtelse. Han trodde och hoppades att den unge kommunarden skulle rädda sig genom flykt. Men efter några minuter var pojken tillbaka och ställde upp sig mot muren.
De sista kämpande kommunaderna arkebuserades mot Le mur des Fédérés. Vid ett tillfälle befalldes att alla gråhåriga fångar skulle ställa sig framför fronten. De var drygt ett hundra till antalet. "Ni är brottsligare än de andra, ty ni har sett junidagarna 1848", sa "den rödklackade markisen"- Gallifer. Därpå lät han skjuta dem alla.
Edmond de Goncourt beskriver sitt möte med en fångtransport "av blusmän, herremansklädda individer med socialisthattar, arbeterskor och prostituerade. Med dels ursinniga, dels ironiska blickar se de sig omkring i ösregnet. Kvinnorna lyfter kjolarna över huvudet". Samma dag på morgonen sköts 148 personer på Pére Lachaisekyrkogården. Ögonvittnen berättar att offrens dödsångest var upprörande. De vred sina händer och ropade: "Förlåt, mina herrar, förlåt!"
ANNONS
ANNONS
I Victor Hugos dikt "A qui la faute?" riktas en fråga till mordbrännarna med anledning av förstörandet av det kejserliga biblioteket: Hur kan man förstöra allt det visa och framstegsvänliga i dessa böcker? Jag kan inte läsa, svarar kommunarden.
"Le progrès, la raison dissipent tout délire, Et tu détruis cela, toi?" "Je ne sais pas lire!"
På Montmartres kullar mitt i hjärtat av turisternas Paris ligger basilikan Sacré-Cœur. Den byggdes efteråt som botgöring för Pariskommunens resning. Arbetarklassen i trakten har aldrig kunnat förlika sig med att den uppfördes.
Orsakerna till att kommunen bildades bottnar i sociala missförhållanden. Men det var också en protest mot att Frankrike avträdde land till Tyskland.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Vad var "La Commune" och varför blev det ett viktigt begrepp för arbetarna i Paris 1871?
Varför sammanträdde den nyvalda nationalförsamlingen i Versailles och inte i Paris?
Vad hände den 21 maj 1871 i Paris, och hur påverkades stadens historiska byggnader?
Vad symboliserar basilikan Sacré-Cœur i Paris och varför har den varit kontroversiell?
Fundera på:
Ge exempel på hur Pariskommunens händelser kan jämföras med den första stora revolutionen 1789.
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur: Jean-Pierre Azéma och Michel Winock, Frankrikes historia under sju decennier 1870-1940, Norstedt, 1972 Colin Jones, The Cambridge Illustrated History of France, Cambridge, 1994 Alfred Cobban, A History of Modern France Volume 2: 1799-1871, Penguin, 1972
FÖRFATTARE
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Artikelserie om
Frankrike under 1800-talet - politik och nationalism
La Jacquerie var ett stort bondeuppror som ägde rum i norra Frankrike 1358 under hundraårskriget. Upproret startade i byn St Leu och spred sig snabbt över landsbygden med bönder som brände och dödade bland adelns gods och slott. Adeln flydde först men organiserade sig snart och slog tillbaka med hjälp av tungt beväpnade och bepansrade trupper. Tusentals bönder dödades och upproret var i stort krossat efter bara en månad. Trots allt våld och de stora förlusterna i människoliv förändrades inget. Böndernas misär - som hade varit den främsta orsaken till upproret - fortsatte...
År 1894 blev den franska officeren Alfred Dreyfus oskyldigt dömd för högförräderi. Dreyfus, som var jude, anklagades för att ha överlämnat hemliga handlingar från den franska generalstaben till den tyske militärattachén i Paris. Krigsrätten dömde Dreyfus till degradering och livstids deportering till den beryktade Djävulsön, strax utanför straffkolonin Franska Guyanas kust. Dreyfusaffären kom att kasta sin skugga över Frankrikes historia långt fram i tiden...
Att kolonierna blev en god affär för de allra flesta entreprenörer och bolag som verkade där är klart, lika klart som att vinsten "betalades" av de ursprungliga invånarna i de erövrade landområdena. Var kolonialismen även en god affär för de europeiska moderländerna? Det är inte så alldeles lätt att svara på den frågan. Allt beror på vilka beräkningsgrunder man vill använda. För det första - vad är moderlandet? Är det staten, folket eller bara de som satsade pengar i kolonierna? För det andra - hur ska man rätt värdera alla insatser från ömse håll? För det tredje och svåraste - hur skulle det ha sett ut om man inte haft kolonier?
Få epoker i historien har en sådan strålglans som upplysningstiden under 1700-talet. Överallt (åtminstone i delar av Europa) talade man (åtminstone de intellektuella) om ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”, som filosofen Immanuel Kant uttryckte det. Bort med myter och mystik, in med framsteg och förnuft! Så löd fältropet från upplysningens huvudstad Paris, dit andra länders tänkare vallfärdade för att ta del av den nya läran...
Christine de Pizan fick en bättre utbildning än de flesta flickor på 1300-talet. När hennes make dog och hon hamnade på bar backe, kunde hon försörja sin familj genom att skriva, och hon skrev kontroversiellt. Hon blev snart en framgångsrik författare. Men medeltidens kulturetablissemang hade sällan sett en populär kvinnlig författare förut. Christine de Pizan hade givit sig in på manligt territorium och det var inte lätt att korsa genusgränser under senmedeltiden. Christine hade dessutom ett och annat att säga om hur kvinnor brukade framställdes i litteraturen. Detta skulle leda till friktion...
Jeanne d'Arc är troligtvis Frankrikes mest kända kvinna genom tiderna. Idag är hon sedan länge helgonförklarad och en av Frankrikes viktigaste nationalsymboler. Hennes korta levnadsbana är både fascinerande och spännande, men samtidigt tragisk. Hon blev en viktig fransk symbol redan under sin livstid, känd som jungfrun från Orléans - flickan som sadlade om till härförare och med Guds hjälp bidrog till att besegra engelsmännen på slagfältet under hundraårskriget. Jeanne d'Arc trodde att hon hade en stor uppgift, och för den var hon beredd att offra allt...
Julia, Mattias och Kristoffer pratar om franska revolutionens orsaker. Vad är en revolution? Vilka orsaker låg bakom franska revolutionen? Här berättas bland annat om upplysningens idéer, franska krig och höjda skatter, om ståndssamhället och hur tredje ståndet krävde rättigheter.
