Det tyska handelsförbundet Hansan hade under medeltidens gång vuxit sig allt starkare och mäktigare. Under slutet av 1300-talet var Hansan en politisk och ekonomisk supermakt i Östersjöområdet och hotade de nordiska ländernas handel i regionen.
De nordiska rikena ville minska Hansans inflytande och stärka sin egen handel. Genom att förena de nordiska rikena hoppades drottning Margareta (1353-1412) kunna skapa fred i Norden och stärka länderna mot Hansan och andra mäktiga motståndare. När hon även hade fått makten i Sverige kunde planerna genomföras. Vid ett stort möte i Kalmar 1397 kröntes hennes adoptivson Erik av Pommern till kung över Danmark, Norge och Sverige. Samarbetet mellan rikena blev känt som Kalmarunionen.
Genom Kalmarunionen hoppades drottning Margareta kunna skapa större politisk stabilitet i Norden och ett starkare gemensamt försvar. De förenade rikena skulle också lättare kunna hävda sig mot Hansan, som hade stort inflytande över handeln i Östersjöområdet.
Kalmarunionen var dock inte en stat på samma sätt som Sverige är idag. Danmark, Norge och Sverige behöll sina egna lagar, råd och samhällssystem, men styrdes av samma kung. Det gjorde samarbetet möjligt, men skapade också konflikter om hur stor makt den gemensamma kungen skulle ha i de olika rikena.
Med tiden blev motsättningarna allt tydligare, framförallt i Sverige. Många svenska stormän och bönder motsatte sig unionskungarnas skatter, fogdar och försök att stärka kungamakten. Andra grupper ville däremot behålla unionen eftersom de ansåg att den kunde skapa fred, underlätta handeln och ge ett gemensamt försvar.
Konflikterna handlade därför inte bara om en kamp mellan Sverige och Danmark. De gällde också vem som skulle styra Sverige, vem som skulle få landets inkomster och hur handeln runt Östersjön skulle kontrolleras.
Kalmarunionen upplöstes för Sveriges del 1523, när Gustav Vasa valdes till svensk kung och landet lämnade unionen.
Finland, Island och Grönland ingick också i unionenPå medeltiden såg Nordens gränser annorlunda ut än idag. Finland var en del av det svenska riket, medan Island, Färöarna och Grönland hörde till Norge. När Danmark, Norge och Sverige förenades under samma kung omfattade Kalmarunionen därför ett mycket stort område. Unionen sträckte sig från Finland och Karelen i öster till de nordiska områdena i Atlanten i väster. Avstånden var enorma, och en resa mellan rikets olika delar kunde ta veckor eller månader. Det var därför svårt för en enda kung att kontrollera hela området och snabbt få information om vad som hände. Kalmarunionen var alltså ett av Europas största politiska områden, men den var samtidigt löst sammanhållen. Rikena hade en gemensam kung men behöll sina egna lagar och politiska traditioner.
|
M LÄS MER: Drottning Margareta – kvinnan bakom Kalmarunionen
M LÄS MER: Sverige under medeltiden, del 3 av 3: Kalmarunionens tid (ingår i en artikelserie)
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
Jerker Rosén, Svensk historia 1, Bonniers, 1964
Lars-Olof Larsson, Kalmarunionens tid, Prisma, 2006
Harald Gustafsson, Nordens Historia, Studentlitteratur, 2007
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.) och fördjupningen är skriven av Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Fördjupningen är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
