Diktaren och visförfattaren Carl Michael Bellman (1740-1795) är en av Sveriges mest kända skalder och trubadurer, ofta omnämnd som nationalskald. Bellman föddes i Stockholm och dog där 55 år gammal. Hans debutverk Evangeliska Dödstankar skrevs 1757 och därefter följde en uppsjö av bland annat satiriska dikter.
Bellman blev snabbt populär, och som en sällskaplig ung man med musikalisk talang blev han ofta anlitad som musiker vid privata tillställningar. Hans repertoar bestod mestadels av dryckesvisor, som ”Supa klockan öfver tolv” och den ännu mer kända bibelparodien ”Gubben Noak".
Bellman behärskade cittra, klaver och senare även luta, och det finns vittnesmål om att han var mästare på att trollbinda sin publik. Han var inte bara musikaliskt begåvad. När han framförde sina visor antog han också roller, ungefär som i en teaterföreställning.
Bellman hade under stora delar av sitt liv ekonomiska problem, och många såg honom som en alkoholiserad krogpoet. Detta trots att han hade en nära relation med den dåvarande svenske kungen Gustav III.
Senare svenska vissångare, som Evert Taube, Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk, har tagit till sig Bellmans verk och fört dem vidare. Bellmans visor finns översatta till mer än 20 olika språk.
Bland Bellmans mest kända verk finns Fredmans epistlar och Fredmans sånger. Några välkända visor är ”Fjäriln vingad syns på Haga”, ”Joakim uti Babylon” och "Gubben Noak”. Kända karaktärer i Bellmans sånger är bland andra urmakaren Fredman, musikern Movitz och den prostituerade Ulla Winblad.
Bellman levde under den gustavianska tiden, alltså under Gustav III:s Sverige. Det var en tid då musik, teater och litteratur var viktiga i hovets och stadens nöjesliv.
Bellman var 1700-talets enmansföreställningCarl Michael Bellman var inte bara en person som skrev visor. När han uppträdde sjöng han, spelade instrument och använde ansiktsuttryck, kroppsspråk och olika röster för att gestalta personerna i sina berättelser. Ett framförande kunde därför likna en blandning av konsert, teater och modern ståuppkomik. Publiken fick möta Fredman, Ulla Winblad, Movitz och många andra gestalter ur Stockholms krogar, gränder och parker. Bellman kunde snabbt växla mellan glädje och sorg, högljudda fester och stillsamma bilder av naturen. Han behövde ingen stor scen eller orkester. Med sin röst och sitt instrument kunde han skapa känslan av ett helt sällskap. Många av melodierna var redan kända från operor, danser och populära visor. Bellmans stora konst låg därför ofta i hur han skrev helt nya texter till musiken och förändrade dess stämning. En högtidlig operamelodi kunde plötsligt handla om ett stökigt krogbesök, en sjuk musiker eller en vinglig färd genom Stockholm. Bellman var på så vis både författare, musiker, skådespelare och underhållare. Den som bara läser hans texter möter en viktig del av verken, men inte hela föreställningen. Hans visor var skapade för att höras och upplevas inför en publik.
|
M LÄS MER: Gustavianska tidens Sverige
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Elisabeth Mansén, Sveriges historia: 1721-1830, Norstedts, 2011
Jakob Christensson (red.), Signums svenska kulturhistoria: Gustavianska tiden, Atlantis, 2007
Susanna Hedenborg m.fl., Sveriges historia, Norstedts, 2006
https://bellman.org/om-bellman-och-hans-verk/biografi/
https://bellman.org/om-bellman-och-hans-verk/
FÖRFATTARE
Text: Ann Tillberg, legitimerad gymnasielärare ; fördjupningen är skriven av Torbjörn Nilsson, professor i historia
Fördjupningen är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
