Thomas Mores Utopia

Hur föds en utopi?

Thomas More gav världens språk ett nytt ord. Utopia skulle följas av många drömmar om det goda samhället, av många utopier. De har alla på något sätt More som före- bild och bortom honom Platons Stat.

Vad är det som styr Mores drömmar? Framför allt det England som han har omkring sig i början av 1500-talet. Han ser furstar som mördar och bryter mot alla lagar och mot det kristna budskapet för att skaffa sig makt och pengar. Han ser hur de stora jordägarna tränger undan småbönderna för att få beten till fårhjordar. Det har blivit lönsamt att producera ull. De små får svälta - gå under. Utopia är landet där "ingen äger någonting, men alla är rika". Det måste ha varit storgodsägarnas mardröm, men det var Mores dröm. Utopia skapade han som en positiv motsats till allt det negativa han såg i den värld där han levde sitt liv.

Hans liv varade till 1535. Då blev han avrättad, med orätt - anklagad för landsförräderi. Senare skulle han helgonförklaras av den katolska kyrkan.

Hur får Platon sin vision av det goda samhället? På samma sätt som More. Platon vill vända allt ont han sett, till den goda motsatsen. Under hans uppväxtår rasar de förödande krigen mellan Sparta och Aten, de s.k. peloponnesiska. krigen. År 404 f.Kr intar spartanerna Aten och härjar Platons hemstad. Han är då 23 år gammal. Hela Attika, Atens jordbruksland, plundras och bränns. Gårdar sätts i brand. Boskap slaktas.

Varför gör människor så här mot varandra? frågar sig Platon. Och så har människor som tvingats in i krigets vanvett alltid frågat i alla länder och i alla tider. För att inte samma misstag ska upprepas igen vill Platon pröva att från grunden och bygga ett nytt samhälle. Läs mer >
 

Utopi med samhället som maskin

Fransmannen Etienne Cabet föddes 1788, året innan revolutionen bröt ut i Paris. Han var 16 år när Napoleon lät utropa sig till kejsare år 1804. Hans ungdomsår var alltså Napoleontidens segerår. Och det är kejsarens Frankrike som Cabet återskapar när han 1840 skriver boken Resan till Icaria. Cabet var socialist, och hans bok blev en succé bland de arbetare som var läskunniga. Men främst är den en nationalistisk bok.

Icaria är delat i hundra lika stora provinser precis som Napoleon delade Frankrike i departement. Varje provins består av tio kommuner, som var och en har en stad i centrum. Här går revolutionens decimalsystem igen.

I mitten av idealstaten Icaria ligger huvudstaden Icaria, som är ett slags idealt Paris, med en flod som liknar Seine.

Huvudstaden Icaria är nästan cirkelrund. Den delas i två lika stora halvor av floden, som har fördjupats så mycket att oceangående fartyg kan lägga till vid kajerna. I centrum delar sig floden i två armar som flyter kring en rund ö, stadens hjärta. Staden delas i 60 kommuner och delas också av 50 gator i nordsydlig riktning och 50 i öst-västlig. (Hur man inom en cirkel då ska kunna få fram lika stora kommuner ger Cabet inget besked om...)

Varje kvarter har 15 hus längs var och en av sina fyra sidor. Trottoarerna har glastak som skyddar mot regn. Gasljus lyser upp staden på nätterna, och renhållningen är noggrann. Stall, slakthus och sjukhus(!) ligger i utkanterna liksom fabriker, till vilka det går järnvägsspår.

Människors liv är lika noggrant inrutat som staden. En icarian går upp tidigt, för klockan 6 serveras frukost i kommunala restauranger eller personalmatsalar. Alla äter kollektivt. Maten är vetenskapligt utprovad och garanterat nyttig. Var och en får exakt vad hon eller han behöver. Efter frukosten går icarianskan och icarianen till sina arbeten. Arbetsdagen är 7 timmar på sommaren och 6 timmar under vintern. Det finns ingen privat äganderätt. Nationen äger allt och är allas arbetsgivare. Tekniker och tjänstemän av olika slag ser till att allt fungerar.

Efter arbetet byter icarianen till hemmakläder. De liksom arbetskläderna är lika för alla, praktiska och fastställda av den kommitté som ansvarar för kläder. Vi möter här Napoleons dröm om ett folk som är som en armé, bär uniform och bor i kaserner.

De unga gifter sig efter att ha haft sällskap i sex månader. Mannen tidigast når han är 20, kvinnan tidigast när hon är 17. I åldern 5 till 17 år går barn och ungdomar i skola, en skola som organiserats fram sedan experter noga studerat såväl moderna som antika skolor och deras undervisning. Yrkesutbildning ges i de proportioner som arbetsmarknaden kräver, d.v.s. efter hur många anställda som samhället behöver inom olika yrken.

Styrelsen

Staden och staten Icaria har byggts upp av diktatorn Icar, men har nu en annan styrelse.

Invånarna i var och en av rikets 1 000 kommuner väljer två ledamöter till riksdagen. De behåller sitt ämbete i två år. På liknande sätt väljs en styrelse för varje kommun.

Makten tycks dock finnas hos regeringen vars 16 ledamöter leder varsitt departement. För övrigt bestämmer de olika kommittéerna - den för mat, den för kläder, den som svarar för skolorna och så vidare.

Någon samhällskritik förekommer inte, men man kan komma med förslag till de styrande. Tidningarna är statligt ägda som allt annat. Det finns en rikstidning, en för varje provins och en för varje kommun.

Dröm och verklighet

Etienne Cabet, som varit lärare, advokat och socialistisk revolutionär, ville upprätta sin idealstat i verkligheten. 1848 reste han med 280 entusiaster över Atlanten.

Icarianerna köpte ett landområde i Nauvoo i staten Illinois, inte långt från Mississippifloden. När samhället var som störst hade det 1 800 invånare, de flesta fransmän. Vem som helst fick bli icarian. Vad som krävdes var att man kunde betala ett inträde på 300 franc och var villig att skänka alla sina privata tillhörigheter för att de skulle bli gemensam egendom. Men invånarna hade svårt att komma överens. Cabet hade närmast diktatorisk makt, och det accepterades inte. Genom omröstning berövades han sin ställning och lämnade 1856 det idealsamhälle som han försökt bygga.

Tillsammans med 180 trogna anhängare drog han söderut till St Louis för att grunda ett nytt samhälle. Där dog han samma år.

Icaria i Nauvoo hämtade sig aldrig efter de uppslitande striderna då deras ledare Cabet avsattes, och medlemmarna gick efter hand upp i den kringboende befolkningen. 
 

Utopia i rymdåldern

HG Wells var en av de stora brittiska romanförfattarna i början av 1900-talet. Han skrev också en berömd världshistoria, och han var en av de första som skrev science- fiction. Titlar som Tidmaskinen (1895), Den osynlige mannen (1897), Världarnas krig (1898) och De första människorna på månen (1901) klingar modernt. De skulle kunna stå på årets boklistor.

Under 1900-talets första år kom Wells i kontakt med radikala socialister i Storbritannien. Wells lockades av idéerna men retade sig på de välnärda människor som hade dem. I hans ögon var de överklass utan kunskaper om hur arbetarna levde - de arbetare som de ville frälsa med socialismen. Wells kom själv från de fattigas England.

År 1905 utkom hans bok Ett modernt Utopia. Wells, som var en bokslukare, kände väl till de tidigare utopierna, det syns i hans bok. Nu när alla kontinenter var inritade på kartan och inga okända lyckoöar fanns kvar att upptäcka och när Amerika inte längre var något exotiskt drömland, fanns det ingen plats för Utopia på jorden.

Wells Utopia blir därför en fjärran planet - den ligger bortom stjärnan Sirius. Men den är geografiskt en tvillingplanet till jorden med samma världshav, samma kontinenter, samma länder och samma växter och djur. Men människorna har byggt ett mycket bättre samhälle än våra jordiska.

Tvillingplaneten är en enad värld. Samma lagar gäller överallt.

En prydlig maskinvärld

Maskiner gör det mesta och tyngsta arbetet. Allt är rent och prydligt.

Samhället äger all åkermark och alla andra naturtillgångar. Alla stora företag ägs av staten, t.ex. järnvägarna och förbindelseleder med andra planeter. Men små företag är fortfarande privatägda. 

Jorden brukas av bönder samlade i kollektiv.

Varje medborgare är registrerad med namn, nummer, fingeravtryck och uppgifter om viktigare händelser i livet. Alla data om medborgarna är samlade i ett jättelikt kontor.

Människorna är delade i klasser: 

1. De energiska. 
2. De kreativa. 
3. De lågt stående och slöa.

Klass 1 är företagsledare, administratörer och butiksägare. 

Klass 2 är författare och konstnärer.

Klass 3 är närmast odugliga. De sämsta bland dem blir alkoholister och kriminella. Dem har man sänt ut till särskilda skurköar i Atlanten, där de bildat egna samhällen.

Elitens elit är samuraierna. De väljs ut genom hård fysisk och psykisk test. De lever ett enkelt liv, och de ska kunna leva upp till de högsta krav. De måste gifta sig inom sin egen klass. En gång varje år sänds de ut i skogarna och bergen för att stärka sina sinnen i vildmarken. De får inte ta med sig böcker, inte vapen, inte pengar. De är Platons väktare i ny gestalt.

Så här kortfattat beskriven framstår Wells Utopia som en grym värld. Men städerna som han skildrar är fyllda av färg, ljus och liv. Älskande par går arm i arm i skymningen. Elektriska tåg glider ljudlöst över rälsen. De går i en tunnel under Engelska kanalen, och tågen dyker upp i London, utan den nedsmutsning och det buller som vanliga tåg åstadkommer.