Majsens historia

De kom ihåg den majs de hade grävt ner hemma i byn, och de sände iväg ett par av männen att hämta den. Men se! Mössen hade ätit upp allt.

Allas hjärtan fylldes med sorg när männen återvände tomhänta. "Varför ska vi straffas på det här sättet?" frågade de sig. De fortsatte att ställa den frågan medan de slog på sina trummor och sjöng sina heliga sånger.

Det fanns bland dem en man som inte hade tagit del av slösandet med majsen. Istället hade han sörjt över det sätt som folket hade behandlat majsen på, den underbara gåvan från andarna. I sitt grubblande över girigheten, själviskheten och slöseriet vandrade han ensam i skogen. I fjärran hörde han dånet från trummorna och sången, när hans folk försökte göra så att andarna blev mindre arga, eftersom alla nu förstod att de väckt ovilja och vrede hos dem. Han vandrade in i den vilda del av skogen där det inte fanns några spår av människan. Plötsligt kom han till en glänta i skogen. Mitt på en liten äng låg en liten kulle, och på kullen stod en hydda av björknäver. När han närmade sig kunde han höra gråt och stönanden från hyddan. När han kom in såg han en liten man som låg utsträckt på en smutsig och sliten skinnfäll. Den lille mannen var blek, eländig och sjuk. Han sa till sin besökare: "Se hur illa människorna har behandlat mig! Jag är deras bäste vän och ändå hade de förolämpat mig, dragit mig i smutsen. De har låtit hundarna slita sönder mina kläder. På alla sätt hade de misshandlat mig. Det är därför de själva lider nu. Vänner kan inte gräla utan att såra varandra!" Besökaren visste nu vem det var han lyssnade till, vem som låg där på den smutsiga skinnfällen, och han blev orolig. Den svaga rösten fortsatte: "Jag är glad att du kommit och kan se hur illa jag lever. Det finns inget vatten i min kruka. Jag har inga kläder, inte ens blad från träden att skydda mig med mot kölden. Ogräset växer i min trädgård. De vilda djuren stryker kring min hydda. Snart kommer de att äta upp mig. Gå tillbaka till ditt folk och tala om för dem vad du sett och hört. Jag är Majsens ande."

Mannen var rörd av medlidande och lovade att berätta och skyndade sedan tillbaka till lägret. Han beskrev hyddan och det elände och den sjukdom som drabbat Majsens ande.
"Han säger att det är ni som har gjort honom allt detta onda. Han säger också att det är ert slöseri som har förorsakat ert eget lidande."

Folket lyssnade noga till vad mannen hade att berätta, och plötsligt förstod de hur fel de hade gjort. De bröt genast upp från sitt läger och återvände till byn, till de misskötta fälten där det nu endast växte ogräs. De offrade en hund till Majsens ande och började arbeta på fälten för att förbereda sådden. Det lilla av majsen som inte hade ätits av mössen planterade de omsorgsfullt och sjöng de sånger som ska sjungas vid såningstid. De lyckades överleva till skördetid, och skörden blev rik, och de använde den förståndigt.

När det sedan åter blev tid för jakt, fick de ett rikt byte. Men de hade lärt sig en dyrbar läxa och såg hädanefter alltid till att sköta om Majsens ande på bästa sätt.
[Ur Lyssna, vite man! av Lars Persson]

LÄS MER: Historia om mat, kryddor och matvanor

LÄS MER: Amerikas urbefolkning

LÄS MER: Nordamerikas urbefolkning